Cykling i långa loppet

Cykling i långa loppet

Mountainbike har gått från häftig actionsport för få till fartfylld motionsform för många. Långloppen på mellan sju och tolv mil lockar ungefär 7 000 cyklister varje år. Knappast en ny folksport, men en utmaning där man parat cykelglädje med naturupplevelse.

ÅTTAHUNDRA CYKLISTER står och trampar otåligt i startfållan. Kollar styret, pillar med vattenflaskan, pratar med de anhöriga som väntar bredvid. Spänd förväntan blandas med en käck högtalarröst som utannonserar någon känd cyklist som vunnit en massa långlopp. Cyklisten kommer med goda råd. Det är väl så dags tänker jag, ganska självsäker efter tre tidigare långlopp. Strömmen av nervöskissande cyklister vid den lilla dungen tilltar ju närmare starten vi kommer.

- Hängselbyxor är ju bra så länge man inte ska pinka, muttrar en stressad deltagare medan han försöker få fram det som ska fram ur byxorna. Alla cyklar trängs i mer eller mindre organiserade grupper bakom startsnöret. En liten klunga elit längst fram, därefter avtagande erfarenhet och ambition. Längst bak hittar jag en herre med rosa damcykel och undrar stilla hur det ska gå för honom. Nåja. Ingen ska väl komma bort. De som tar alltför lång tid på sig plockas av banan vid utvalda stationer. Pang, skrammel och heja heja. Alla är iväg. Trängsel, någon trillar. Punktering efter hundra meter, stackars kille. Ut på vägen, asfalt. Klungan dras ut och raksträckan övergår efter ett par kilometer till slingrande grusväg. Några kilometer till och sedan blir det stig. Tempot sänks och på vissa sträckor får vi till och med gå.

- Men cykla då för f-n, ryter någon längre bak i ledet. Irritation. Inte helt ovanligt även om de flesta tar det hela med ro. Du skulle väl cyklat på lite mer i början tänker jag till den sure. Även om det är emot alla generella råd. Hamnar man för långt bak blir det lättare proppar på smala stigpartier, bland cyklister som inte är vana att hålla fart i terrängen. Detta är långlopp den första timmen - mycket folk, öm bak och trängsel. Det är värt mycket att få starta i något av de främre leden. Där har du redan tjänat tjugo minuter.

Tolv mil terrängcykling08XC (”noll åtta cross country”) är Sveriges längsta långlopp, om vi bortser från Red Bulls 24-timmarslopp i Hemavan som kördes i två år. 12,6 mil från Arlanda in till Stockholms stadion, 2003 var tredje året man körde. Loppet består för det mesta av grusväg. Över ängar och genom tät barrskog i begynnande höstskrud. Kanske inte alltid så naturskönt med kryssande mellan barnvagnar och söndagsflanörer när vi på cykelbanorna närmar oss Stockholm. Men bra för att vara så nära en storstad.

- Tanken var inte att det skulle bli så långt som det blev, men vi fick inte det tillstånd vi önskade av en stor markägare, säger banansvarige Kim Eriksson som själv är en duktig cyklist. Då blev det en hel del omvägar för att komma in till Stockholm, Med bruten arm får han den här gången stå vid sidan av och hjälpa till med arbetet kring tävlingen. Ett långlopp kräver i snitt ett par-trehundra tillstånd, ett gediget arbete som arrangerande cykelklubbar står för. Mycket ideellt arbete får det hela att gå runt. Ungefär 250 funktionärer håller ordning på nummerlappar, tidtagningschip, vätskekontroller, avspärrningar, sjukvård, massage och mycket mer. Man får rätt mycket för 400 kronor i anmälningsavgift, tänker jag med munnen full av bulle nedanför Väsjöbacken ett par mil innan mål. På vägen hit har jag stött på blodiga cyklister, cyklister med krampande lårmuskler, ryggar som gett upp, ramar som gått av, kedjebrott, hejande flick- och pojkvänner, glada funktionärer och cykelilskna hundar.

- Har du en slang? ropar en kille i färgglad klubbtröja när jag är på väg nerför en backe.

En till som fått osedvanligt många punkteringar. Ambitionerna om en bra placering har lagts åt sidan.

- Äsch, jag har cyklat med andan i halsen så många gånger så nu är det väl bara att njuta och ha kul. Jag får ju till och med sällskap, säger han och pekar på kompisen som i lugn och ro tittar på dagens sjätte punktering.

Glada motionärerLångloppen lockar mellan sex- och åttatusen deltagare varje år. Cykelförbundet har definierat långlopp som längre än sex mil. Sex långlopp är samlade under namnet Team Sportia Långloppscup, de är mellan sju och drygt elva mil långa. Cyklar du fem av dem på en säsong får du en fin plakett. Utöver Långloppscupen finns 08XC och några tävlingar till.

- Vi ser en ny typ av deltagare nu jämfört med för när vi startade för nio år sedan, säger Lasse Strand som är cupsamordnare sedan fem år tillbaka. Nu är det fler vanliga motionärer som förstått att mountainbike är något kul och härligt. I början hade mountainbike ryktet om sig att vara för coola, häftiga och extrema personer. Lasse menar att det till stor del var cykelbranschens eget fel. I marknadsföringen visades hopp och cykling på bakhjulet, snabba leriga bilder som inte tilltalade den traditionella motionären.

- Mountainbiken är en begåvad form av cykel och definitivt till för alla. Ett perfekt motionsredskap som tål en hel del stryk och som tar dig fram i lätt eller svår terräng, utan att du behöver trängas med bilar och stå ut med avgaser. Det är mer naturupplevelse än landsvägscykling. ? De första långloppen som kördes var Finnmarksturen i Ludvika och Långa Lugnet i Falun. 1991 var inte intresset särskilt stort men med en topp på 2 500 deltagare i Finnmarksturen 1998 kan man lätt konstatera att intresset ökat dramatiskt sedan starten. De tre senaste åren har ökningen planat ut och deltagarantalet stabiliserats. Fortfarande en svag ökning menar Lasse Strand. Möjligen en liten minskning menar Mats Erik Larsson som är tävlingsledare för Finnmarksturen:

- Det är väl ungefär samma kaka av cyklister alla loppen delar på, och den flyttar runt bland de olika loppen, säger Mats Erik Larsson. Nytt för i år är att Finnmarksturen har fått status som Långlopps-SM och Bockstensturen i Varberg klassas som NM. Intresset för långlopp bland elitcyklister har ökat markant, inte bara i Sverige. Mer medial uppmärksamhet och större pott prispengar är två anledningar.

- Jag tror det lockar fler motionärer också, menar Lasse Strand. Det är rätt kul att starta samtidigt som eliten och kunna jämföra sin tid med deras. Som i till exempel Vasaloppet.

Cyklingens Vasalopp26 Vasalopp har Sven Fredriksson i Ludvika klarat av. Nu vid sjuttio års ålder har han också kört hela Långloppscupen, plus 08XC. Första loppet körde han för tre år sedan.

- Det finns flera likheter mellan Vasaloppet och Finnmarksturen, menar Sven. Eliten i båda loppen vinner på lite drygt fyra timmar. Och jag har ungefär nio och en halv timma på både Vasalopp och Finnmarkstur. Men Sven håller Mörksuggejakten i Rättvik som roligaste loppet. Lagom svåra stigar och en kul bana som håller även om det regnat. Kjells Tur i Karlskoga är fin, menar Sven, men väldigt blöt och lerig om det regnat, då blir det tungt och jobbigt. Ansträngningen i ett långlopp ökar mångfalt när vädret är dåligt. Men det finns de som gillar sådant väder också.

- Ju lerigare och djävligare desto bättre, säger Anna Semrén och menar faktiskt vad hon säger. Anna tävlar vanligtvis i multisport där tävlingar på ett par dygn är vanliga. Ett långlopp på sjuåtta mil är inget att oroa sig över. Hon plockar ofta placeringar och avancerar i startfältet när det blir lerigt och tekniskt, medan större och tyngre cyklister lätt susar om henne på grusvägar och raksträckor. Den mentala biten med eländesväder blir en konkurrensfördel, om man ska tänka tävling. Långloppen för Anna är mer som en trevlig träning och en kul grej med folk som hejar på och allt som händer runt omkring. En social upplevelse helt enkelt, och en möjlighet att se nya områden och stigar, inte en rejäl utmaning.

- Nä, man hinner väl bli lite lagom trött, det är ju trots allt ett högre tempo, men det blir ju aldrig skavsår i baken och riktigt eländigt. Anna har också provat på Red Bulls 24-timmarslopp i Hemavan, som enda tjej. Varför gör man en sån grej?

- Grejen är väl att inte fråga sig varför, svarar hon kort men fortsätter sedan, van som hon är vid att svara på den frågan när det gäller multisport. Det är utmaningen så klart, för att se om man klarar det. Anna har några konkreta tips på hur man tar sig i mål på gott humör, baserat på egna dyrköpta upplevelser. Ett bra reparationskit nerpackat i en ficka, sadelväska eller vätskeryggsäck är ett måste. Med reservslangar, kedjebrytare och en bra pump.

- Det finns små patroner med luft som fyller slangen på nolltid, men pump är säkrare. Missar man med patronen eller gör fel är den chansen borta. Dessutom kan man få kylskador på fingrarna om man gör fel. Ett annat tips är att ta med sig egen dryck och fylla på med vätska och energidryck i jämn takt. Hinkar man bara i sig på depåerna kan man krokna mitt emellan två.

- Och se till att prova ut energidrycken eller energigel i förväg. Att testa en ny sort på en tävling för att man hört att den är bra kan resultera i att du står i vägkanten och spyr istället.

Långloppen lever vidareNågra spypåsar delas inte ut i målet på 08XC. Däremot ett diplom och en mumsig pasta att fylla på de tomma energiförråden med. I solskenet sitter både nöjda och missnöjda cyklister.

- Det gick ju kanonbra det här, menar Johan Mölleborn som med 5 timmar och 49 minuter spöade sin bror Kalle med elva minuter. Fint väder, allt gick som planerat och inga problem. Det här var superkul. På grusplanen på Östermalms IP där målet är förlagt i år, i skuggan av Stockholmsstadion, sopar anhöriga ihop resterna av sina trötta men ofta stolta cyklister. Någon har druckit för lite i septembervärmen och får hjälp att ta sig till gräsmatta och dryck. Inne hos massören stönas det mer högljutt. Krampande muskler masseras och smärtande ryggar ska få lindring. Sjukvårdarna är dock nöjda, inga allvarliga skador. Skrubbsår och någon stukad axel är allt de har fått ta hand om. Kim Eriksson står i målområdet.

- Vi borde kunna få hit fler som kör loppet, och det är också målet. Upptagningsområdet i Stockholmsregionen är ju enormt. En tanke som Lasse Strand senare utvecklar:

- Vi skulle vilja få in 08XC i Långloppscupen. Det är nära till för många och det skulle vara lättare att få media att uppmärksamma en tävling på ”hemmaplan”. Nästa år firar långloppscupen tio år. En strävsam motionscup som inte gör något större väsen av sig hos gemene man, men som är en höjdpunkt för alla som gillar cykling.

Långlopp - det här behöver du

» En hyfsad mountainbike. Helst med framdämpare. Fulldämpade crosscountrycyklar gör de sista milen ännu mindre plågsamma men är på inget sätt nödvändiga. En cykel för sex-tiotusen räcker bra för motionslopp. Billigare om du köper begagnat.

» Bra cykelbyxor. Vadderingen ger mindre öm bak. Ett par med hängslen sitter ofta bättre i längden. Tänk på att du inte ska ha något under för att undvika skavsår.

» En insutten sadel. Byt inte precis innan du ska köra ett långlopp, den ska vara välprövad.

» Olika däck. Däck med lågt rullmotstånd (mindre mönster) ger sämre fäste i blöt terräng men ofta är procenten knixiga stigar liten. Kolla banstrukturen, tävlingsledningen talar också om hur blöt eller torr banan är.

» Cykelhandskar. Vaddering i handflatan gör att händerna inte domnar bort och ger skydd om du kraschar.

» Cykelskor. Samt spd-pedaler eller motsvarande system som fixerar sko och pedal. Ger mycket mer kraft i trampandet då du kan dra pedalerna uppåt istället för bara ta i nedtrampet.

» Glasögon. Mot elak sol eller lerstänk från egna eller andras hjul.

» Hjälm. Ska skydda huvudet bra och sitta skönt. Testa tillsammans med glasögonen.

» Bra bromsar. Byt bromsbelägg innan tävlingen. Kolla fälgarna så att de inte är på gränsen att slitas sönder. Tolv mil med leriga och grusiga fälgar sliter både bromsbelägg och fälgar. Skivbromsar är toppen, men dyrt.

» Justerade växlar. Det finns inget värre än att inte kunna växla ordentligt. Småjusteringar går att göra med justerskruvarna vid växelreglaget.

» Energi på vägen. En flaska med vatten eller energidryck och en eller två energibars eller gel är räddningen om orken tar slut mellan vätske- och matdepåerna.

» Många mil i benen. Du behöver inte cykla ett långlopp i veckan men långa distanser är viktigt. Hellre lågintensiva och långa pass än korta intervall, men det är både bra och roligt att variera sin träning. Uppförsbackarna kräver ju explosivitet i benen.

» Tränad överkropp. Glöm inte bort rygg och axlar, många bryter på grund av att dessa kroppsdelar inte pallar sex timmar i cykelposition.

» En bra uppladdning. En bra mix av träning, kost och vila sista veckan är viktigare än man kan tro. Det går heller inte att ta igen brist på träning tidigare på säsongen de sista veckorna. Börja i tid.

Av: Håkan Wike

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!