Grekiska grepp - fantastisk klättring på Kalymnos

Grekiska grepp - fantastisk klättring på Kalymnos

Rivstarta klättersäsongen med ett besök i den grekiska övärlden. Sol, värme, hav och Europas mest exotiska klättring väntar på dig.

JORDENS DRAGNINGSKRAFT tycks mig på ett ögonblick tre gånger starkare. Tån som hela tiden tappar fästet på klippan pendlar ut i tomma intet och drar med hela benets tyngd kroppen utåt och nedåt. En rännil av svett rinner in i ögat som svider irriterat. Händerna är låsta och kan inte göra något åt saken. Måste vidare, högre, intalar jag mig själv som ett mantra. Någon ropar till mig från marken, tio meter under den där fördömda tån. Rösterna hörs som i ett töcken och orden har ingen som helst innebörd, inte för mig. Försöker att få ett bättre grepp med vänsterhanden så att jag kan vrida kroppen och istället få in tån i ett hål. Greppet är bra, om jag ändå varit fräsch i musklerna så skulle rörelsen vara en barnlek. Musklerna i armen arbetar anaerobt, utan syre, mjölksyran rinner till som en störtflod. Armbågen påbörjar en bekant, hatad och obeveklig rörelse uppåt och utåt. Armmusklerna har inte längre något att säga till om. ”Jävlar!” hör jag inne i huvudet som redan insett det oundvikliga som kroppen ännu inte fattat. Nästa ögonblick är jag på väg genom luften. Repet stoppar fallet.

- ”Nära, om du fått in tån hade du klarat det”, ropar Tobbe uppmuntrande.

Nya försök tar vid. Det är lätt och säkert att pressa sig till det yttersta här. Bultarna som man säkrar i sitter tätt och inspekteras regelbundet av en lokal säkerhetsgrupp. Dessutom blir jag peppad av den fantastiska kvaliteten på klippan. Den ena osannolika formationen följer på den andra och ger en klättring vars like saknas i Europa.

Vardag à la Grekland
Det är inte bara klättringen på Kalymnos som lämnar ett starkt intryck på mig.

Tonerna från ett munspel svävar över det nergångna fiket. Längre bort i mörkret sitter en gammal man och spelar. Från kajkanten, just utanför, fiskar några. De har samlats på det sätt som män samlas en tidig fredagskväll runt Medelhavet. Efter arbetet dricker de kaffe, kanske en ouzo och röker krokiga cigaretter som rullas mellan valkiga fingrar. Männen pratar och skrattar lågmält och lyssnar till tonerna från det ensamma munspelet.

De är arbetare och fiskare, och grekiska hela vägen från de underliga tofflorna till de stickade tröjorna med hål på armbågarna.

Lugnet är fullständigt. För gubbarna är detta starten på ännu en helg som borde bli lugn nu när turistsäsongen är över. Oavsett vilket kommer de att sitta här också nästa helg - som de alltid gjort. För dem är fredagskvällen vardag och livet har sin gång.

Vänlighet
För oss är detta slutet. Slutet på en sista fläkt av sommaren, slutet av veckan och slutet av vår tid på Kalymnos. Just där i hamnen klockan sju i mörkret är det plötsligt så påtagligt. En vecka går fort. Intrycket är melankoliskt, nästan dystert, men ändå varmt av en behaglig gemenskap som är svår att ta på. Med oss hem tar vi intrycken som för oss inte alls är vardag. Vi kommer att minnas Marias smaskiga dolmades och moussaka, klättringen och den genuina vänlighet som är kännetecknande för innevånarna på Kalymnos.

För det var det som var vårt första intryck, denna öppna vänlighet. Som till en början besvarades med svensk misstänksamhet och oro för att bli lurad. Här är resenären sällsynt trygg. Denna exceptionella välvilja, i synnerhet riktad mot klättrare, har sin grund i något som länge tycktes vara öns förbannelse: sten, berg och klippor. Något som blivit turistindustrins största tillgång. Klättringen på ön är idag utvecklad till yppersta världsklass och lockar till sig bergsintresserade från jordens alla hörn.

Klipporna är en smältdegel, här pratas alla de stora världsspråken och några till. Ett tyskt och ett franskt replag samsas bredvid varandra. Någon försöker göra sig förstådd på tarvlig engelska med en kraftig finsk brytning och får svar av en släpig amerikansk sydstatsdialekt. Pulsen är vänlig och hjälpsam. Här klättrar världselit inom sportklättring bredvid ett danskt par som är här på sin första klätterresa. Detta är ännu en av de goda egenskaperna med klättringen på Kalymnos: klippan är omväxlande, ibland brant och kraftigt överhängande för att bara några meter längre bort vara lättklättrad och nybörjarvänlig. Därför gör det inget om reskamraterna är avsevärt bättre eller sämre, det finns något för alla på ett och samma ställe. Det är en av orsakerna till det trevliga och avspända sätt som råder vid klipporna. Lika väl som en duktig klättrare blir påhejad när han eller hon löser en tung sekvens på en svår led hejar vi i nästa stund på en nybörjare som gör sina första försök.

Klättringen sker generellt på stora grepp och håligheter, ibland går det till och med att få in hela armen eller benet bakom en stalaktit. Men det är ofta brant. Det ställer krav på styrka, teknik och uthållighet. Exakta fotplaceringar och ett rörligt fotarbete är grundläggande. Men ännu viktigare är tempo och tempoväxlingar - att hålla bra fart genom en brant och svår sekvens för att sedan stanna upp när greppen är goda, och planera den fortsatta klättringen.

Nytt hopp för ön
Kalymnos historia är lång och omtumlande. Ön ligger endast några gevärsskott från det turkiska fastlandet, omgivningen har i alla tider haft en strategisk betydelse. Kopplingen till Grekland har alltid varit stark men Kalymnos och andra öar i området har ständigt varit ockuperade eller inblandade i konflikter på ett eller annat sätt. Först var det krigen mot Troja, sedan kom perserna, följda av Alexander den Store och romarna, sen araberna som plundrade. Senare styrde riddarna från Saint John-ordern ön. På 1900-talet ockuperades Kalymnos av italienare och tyskar. När kriget sedan tog slut och ön 1948 officiellt blev en del av Grekland blomstrade Kalymnos upp. Tvättsvamp gjorde ön till en av de mest välmående i hela Medelhavet. Öborna dök och plockade tvättsvamp från vår till höst. Dykarna låg ute länge, många omkom i dykolyckor och umbäranden. Men de flesta kom hem med rika skördar som sedan såldes över hela världen vilket gjorde ön välbärgad. Då slog olyckan till, och en kommer sällan ensam. Tvättsvampen dog i en sjukdom samtidigt som konkurrensen ökade från andra delar av världen och från syntetiskt tillverkade svampar Öns livnäring slogs i spillror. Samtidigt startar charterturismen på allvar och Kalymnos blir en utflyttningsort. Inget går att odla och de små stränderna som finns kan inte konkurrera med andra öars, några öbor lever på fiske och getter. Avundsjuka blickar riktas mot Kos och Rhodos oändliga sandstränder. De som stannar på ön blir kvar med stenarna och klippornas förbannelse.

Men en liten italienare med ett par pigga bruna ögon under svart lugg ändrar på alla förutsättningar. 1996 bryts trenden och öns ekonomiska nedåtspiral. Stenarnas förbannelse är i ett ögonblick förvandlad till en resurs. Räddaren är den kända sportklättraren Andrea di Bari. Han upptäcker under en semesterresa öns potential och kommer året därefter tillbaka och etablerar ett 40-tal nya klätterleder. Strax upptäcker även grekiska klättrare med Aris Theodoropoulos i spetsen öns glömda skatter. Vad de upptäckte var en ö med näst intill obegränsade möjligheter för klättring. Här finns kalksten av absolut världsklass, väggar med underbara grepp och håligheter, fantastiska tak och överhäng draperade med stalaktiter. Ett fantasiland och en drömvärld för klättraren. Och en miljö där havet alltid finns närvarande.

- Klättervärlden ifrågasatte hur ett ställe som ingen hade hört talas om verkligen kunde vara så bra, berättar Aris Theodoropoulos.

Idag är det ingen som tvivlar. Även kommunen och turistnäringen har förstått värdet. Som klättrare blir du väl bemött, vilket inte hör till vanligheterna på andra platser i världen. Kommunen har skjutit till pengar för att tillgängliggöra klättringen och anställt folk som tar hand om säkerhet och underhåll av leder. På ön finns idag över 500 leder utspridda på ett 40tal klippor. Det är välordnat och lätt att hitta rätt. Kommunen har i samarbete med klättrarna byggt informationspelare efter vägarna. På dessa får vi upplysning om var vi befinner oss, hur lång tid det tar att gå till en viss klippa och vilken markerad stig vi ska följa. Därmed slipper vi det strul som är vanligt när man kommer till ett nytt klätterområde, nämligen att hitta rätt. Här är det bara att sätta igång på direkten. Ofta är lederna markerade direkt på klippan i målade bokstäver med både namn och gradering.

Timjan och oregano
Ön är ett strävt land med klippor och torra, vassa buskar och snår. Stränderna hör inte till de bästa runt Medelhavet och nöjeslivet är kliniskt befriat från action. Men restaurangköket håller precis som klättringen absolut världsklass. Doften av timjan och oregano som växer vilt här, och en lukt av salt från havet, följer klättraren och vandraren överallt på ön. Smakerna återfinns naturligtvis på tallriken. Några dagar är vi otrogna och provar oss fram men det visar sig snart att Maria har allt vi önskar. Hon är precis som en av Robert Brobergs underbara kvinnor i låten ”Bredarslade tanter” - en sådan där mormorsgestalt som lagar den bästa maten och frågar om det får lov att vara en kaka till. Under dagarna går vi igenom en kavalkad av grekiska specialiteter och lokala favoriter. Självklart oliver, fetaost och tzatsiki men också saganaki (lokal smält ost), melitsanasalata (dip gjord på aubergine) och dolmades (fyllda vinbärsblad) som blir några av våra favoriter. Under en vecka på ön hinner vi med att klättra på ett tiotal olika klippor. Några självklara favoriter blir de stora väggarna Arhi och Odyssey med mängder av fina leder. Här finns gömda pärlor på ställen som Jurassic Park och Palace. Grande Grotta har den mest spektakulära klättringen på ön, kanske i Europa. Grottan är översållad med stalaktiter och hänger över i 50 meter. Här finns några av de svåraste och mest ihållande lederna på ön. Om du inte har förmågan att klättra här, för de flesta turerna är mycket tuffa, får du absolut inte missa väggen till höger om grottan. Där håller lederna yppersta kvalitet i sexa-registret, samtliga rekommenderas i klätterföraren. Vår givna favorit blir området Ghost-Kitchen där klättringen sker med skräckblandad förtjusning genom otroliga formationer.

- Helt sjukt, hojtar Patrik, där han sitter uppflugen som en fågel på en fritt hängande stalaktit 15 meter över våra huvuden och beundrar utsikten över havet. Jag har aldrig klättrat något som liknar detta.

Vi lämnar kajen och Kalymnos bakom oss. Färjan tar oss till Kos och flyget hem. I ett hörn av salongen där vi sitter skramlar en grekisk såpa från en tv-apparat. En familj med fyra generationer kvinnor sitter mitt emot. Den äldsta är i det närmaste en karikatyr av en gammal grekisk tant med svarta kläder, huckle och vårta på hakan. Den yngsta stimmar runt med några andra ungar. Kvinnorna pratar i munnen på varandra.

Jag lutar mig tillbaka och ser en handfull skandinaviska ansikten bland alla grekiska. De har också lutat sig tillbaka och ser nöjda ut.

Färsk frukt och grottmörker
Det går inte att klättra för fullt en hel vecka, inte ens på en sådan fantastisk plats som denna. En vilodag eller två är nödvändig. Öns två andra näringar vid sidan om tvättsvamp och turism är fisk- och fruktodling. Och fruktodlingarna runt Vathi på öns östkust är värda ett besök. Stränderna är också ett naturligt val och de är ofta relativt folktomma och inte alls så dåliga som öborna själva tycks tro. Snorklingen är fin, i synnerhet runt ön Telendos som skiljdes från Kalymnos genom ett vulkanutbrott. Överallt på ön finns stora och vackra grottor, fyllda med stalagmiter och stalaktiter, som är intressanta att utforska. Ta med pannlampa! Dessutom finns fina vandringsleder runt om hela ön. Räcker inte det kan du besöka någon av öns 3 500 kyrkor!

Resa
De flesta charterbolag flyger till Kos, resan från Stockholm tar fyra timmar. Färjan från Mastihari på Kos till Kalymnos kostar 50 kronor och tar 45 minuter. När det inte går någon chartertrafik kan man ta sig till Kos och Kalymnos direkt från Aten med färja som tar tolv timmar.

Transport
Det går att hyra bil på ön men de flesta hyr istället moped. Avstånden är korta och man kan gå till de flesta klippor.

Bo och äta
De flesta bor i Massouri som ligger närmast klättringen. Här finns gott om boende, restauranger och bra badmöjligheter. Under högsommaren kan det vara värt att boka boende i förväg. Missa inte maten hos Maria mitt i Massouri!

Utrustning
Med 15 mellansäkringar och ett 60-meters rep klarar man av de flesta lederna. Ta med pannlampa till grottorna.

Information
I Massouri finns flera platser med information om klättringen. Klätterföraren som finns att köpa överallt är välgjord och ger svar på de flesta frågor. På nätet hittar du mer information, www.kalymnos-isl.gr.

Säsong
Bästa tiden för klättring är vår och höst. I juli och augusti går det bara att klättra i skuggan.

Barn
Ön och befolkningen är mycket barnvänlig. Föraren informerar vilka klippor som är lämpliga att ta med barnen till.

Av: Kalle Grahn

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!