Vaken i vaken

När den stillsamma upplevelsen på blanka isar plötsligt byts mot allvar gäller det att göra rätt. När isen kollapsar och försvinner under fötterna fi nns inte tid att fundera över hur man egentligen kommer upp ur en vak. Men med rätt kunskap och utrustning är en plurrning ingen katastrof.

-Det är tre saker som mer än något påverkar din säkerhet som du ska ha med dig ut på isarna, näm-ligen: sällskap, utrustning och kunskap, säger Carl-Johan Thorell som är skridskoledare och författare till boken När isen lockar.

Det är genom kunskap och erfarenhet du undviker att hamna i situationer där någon riskerar att gå igenom isen. Med rätt utrustning, och även här kunskap att använda den, går det att få upp en nödställd person ur vaken. Men en räddning kan aldrig lyckas om det inte är flera i gruppen som kan hjälpa varandra.

Carl-Johan Thorell beskriver gärna skridskoåkning som ”horisontell alpinism”. Med det menar han att skridskoåkaren på samma sätt som klättraren måste planera, resonera och tänka på konsekvenser av ett vägval ute på isarna.

Trots att skridskoturen är välplanerad, isförhållandena kända och kunskapen god händer det ibland att någon går igenom. Det kan vara en plötsligt, under fart, uppdykande vindbrunn med dygnsgammal is, förändrade strömförhållanden eller temperatur och vind som skapat nya förutsättningar. Det är ingen vanlig företeelse att folk plurrar men inte desto mindre allvarlig.

För den som inte testat på att vinterbada eller trä-nat räddning ur en vak är upplevelsen tankeväckande, åtminstone i efterhand.

När kroppen plötsligt hamnar i kallt vatten utsätts den för en kraftig temperaturchock. Andningenökar i frekvens och hjärnan drar ned på den ytliga blodcirkulationen i armar och ben. De flesta tappar talförmågan under de första sekunderna i vaken. Det är viktigt att man nu försöker att viljemässigt minska andningshastigheten. Annars kan hjärnan råka ut för syrebrist genom hyperventilering, något som inte som i sin tur sitter fast i ökar chansen att ta sig upp ur vaken.

Det tar ett tjugotal sekunder för kroppen att komma över den första chocken. Har man inte ådragit sig någon kroppslig skada – underbensfrakturer är inte ovanliga när man går igenom i hög fart – börjar hjärnan snart arbeta rationellt. Det är bra att lägga på minnet att en skridskoåkare som är normalt klädd, med underställ och skalplagg, utan vidare klarar sig i 15 till 20 minuter i vattnet om han eller hon tar det lugnt. Rör man sig ökar avkylningen avsevärt. När man lugnat ner sig är det tid att handla rätt och helst intränat och refl exmässigt.

VÄND DIG OMDet första du ska göra är att orientera dig och den viktiga frågan är: var kom du ifrån? Där vet du att isen höll, åtminstone till dess du gick igenom, och det bör också vara den plats där du tar dig upp igen. Med hjälp av ryggsäcken flyter du högt och i allmänhet är det så enkelt som att vända sig 180 grader och ta ett simtag. Vännerna på isen är den bästa referensen och har de av någon anledning ännu inte observerat att du gått igenom: påkalla deras uppmärksamhet med hjälp av visselpipan.

ISDUBBARVäl vid iskanten kastar du upp pikarna på isen och lösgör isdubbarna. Är du ensam är detta ditt enda hjälpmedel. Fäst den ena dubben i iskanten så att du får lite mer styrsel när du kastar din räddningslina, som ska vara förankrad i midje- och grenremmen, så långt du kan upp på hållbar is, mot dina vänner.

LINORAnledningen till att du kastar din egen lina från vaken är att det är lättare och framförallt snabbare för de som befinner sig på isen att åka fram och plocka upp linan och dra upp dig, än att vännerna på isen kastar sina linor mot dig och att du i värsta fall tvingas simma för att få tag i den. Det är dock inte alltid som personen i vaken har ork och/eller närvaro att få iväg sin egen lina. Då kastar naturligtvis vännerna på isen en lina som den nödställde fäster i karbinen på förlängningsbandet, ibland kallat linfångarrem, som sitter vid ryggsäckens axelrem och löper mellan din räddningslina och midje- och grenremmen (beskriven till vänster). När du på det ena eller andra sättet är fastkopplad med vännerna på isen tar du dig upp ur vaken med hjälp av isdubbar, båda händerna och bensparkar. Samtidigt hjälper vännerna till genom att dra i linan. Fördelen med att ha räddningslinan kopplad till midje- och grenremmen är att den nödställde då får lyfthjälp upp ur vattnet. Något som inte är fallet om linan vore kopplad till exempelvis axelremmen på ryggsäcken.

PÅ TUNNA ISARHar den nödställde nått långt ut på riktigt tunna isar blir räddningen något mer komplicerad, men sker efter samma princip. Personen i vaken gör på samma sätt som tidigare och kastar sin lina så långt han/hon kan. En av vännerna på isen låter sig bli inkopplad med en eller fl era linor och tar sig ålande, försiktigt ut mot den nödställde och får antingen tag på den nödställdes lina på isen eller kastar sin egen lina till den nödställde. När personen i vaken är inkopplad dras hela kedjan tillbaka upp på fast is. Var försiktig med vassa skridskoskenor och räddningslinorna på isen!

När isen brister gång på gång när man försöker att ta sig upp är det svårt att överleva utan assistans från vänner. Har man av någon anledning hamnat i en sådan situation kan man försöka med att lägga sig på ispikarna som hjälper till att fördela tyngden över ett större område och sedan försiktigt kravla upp på säker is.

ISSÄKERHETTa dig ålande med marginal upp på säker is, att gå igenom ännu en gång tar på krafterna. Väl uppe på isen upplever man sällan kylan som ett stort problem om det inte är mycket kallt eller blåser, men det är ändå skönt om det går fort att byta om. Byt om från toppen och nedåt, se till att påsarna med kläder är packade i rätt ordning redan hemma. Ett sittunderlag att stå på är guld värt. Med ett par kraftiga frysplastpåsar över torra sockor fungerar de blöta skorna utmärkt. Undvik att lägga de blöta kläderna på isen dåde snabbt kan frysa fast.

Så här optimerar du räddningslinan Räddningslinan ska vara lättåtkomlig och helst sitta i en separat ficka utanpå själva ryggsäcken. Med ett handgrepp ska du kunna fatta och kasta linan med ryggsäcken kvar på ryggen.

Mellan räddningslinan och midje- och grenremmen bör det sitta ett förlängningsband, också kallat linfångarrem. Det innebär att du hela tiden är sammankopplad med din lina. Vissa linfångarremmar fäster på ryggsäckens axelrem med kardborre, vilket är en bra lösning för att remmen inte ska hänga och slänga.

I höjd med nyckelbenet ska det sitta en karbin på linfångarremmen, gärna med en stor grindöppning.

Karbinen används på två sätt. För det första: Ligger du i en vak kopplar du in en lina som kastas till dig i karbinen, och genom att karbinen är sammankopplad med linfångarremmen, som inte som i sin tur sitter fast i ökar chansen att ta sig upp ur vaken.

Han låg en timme i vakenNär Anders Malmqvist från Motala lämnar sitt sällskap på sjön Sommen för att bege sig hemåt händer det som alla skridskoåkare fasar – han hamnar i en vak ensam utan möjlighet till hjälp.

Isen ligger blank och sex centimeter tjock och det är ouppmärksamhet som gör att Anders inte upptäcker vindbrunnen mitt ute på sjön. Väl i vaken försöker han ta sig upp med hjälp av dubbarna, men misslyckas gång på gång. Det är nu Anders fattar ett rationellt beslut medan det fortfarande är tid: han plockar fram telefonen ur ryggsäckens topplock och ringer räddningstjänsten. Vid det laget bedömer han att han redan legat närmare en kvart i vaken och det tar ytterligare 45 minuter innan brandkåren når honom med en släde.

På benen hade Anders byxor men inget underställ och på överkroppen en t-shirt, tröja och vindjacka. Han fick inga skador av upplevelsen.

Vilka är hans erfarenheter, undrar du kanske:

– Självklart ska man aldrig åka ensam, men ibland är det oundvikligt. Det viktiga är att man inte stressar upp sig i en situation som denna. Och det går aldrig att öva för mycket på att ta sig upp ur en vak, säger Anders Malmqvist.

Vidare menar han att ombytet ska vara packat helt vattentätt. Hans plastpåsar läckte, om kläderna hade varit packade i en drybag hade Anders flutit högre i vattnet.

Rätt utrustningAlla i sällskapet ska ha med sig:

Isdubbar med visselpipaDubbelpik eller enkelpik i kombination med skidstavRäddningslina med linfångarrem och karbinhakeRyggsäck med midje- och grenremOmbyte packat i plastpåsar eller ännu hellre i drybagFörsta förbandVarm dryck och matsäck

Tillsammans ska gruppen dessutom ha med sig:

Karta, kompass, mobiltelefon, verktyg och reservdelar till skridskorna, kniv och tändstickor och gärna en gps.

Mer om is De flesta skridskoklubbar och även Friluftsfrämjandet arrangerar plurrningsövningar. Kontakta en klubb där du bor för mer information.

Isens bärighet kan beskrivas matematiskt och ökar med kvadraten på tjockleken. Fyra centimeter håller för cirka 160 kilo, fem för 250 kilo och så vidare. Siffrorna är ungefärliga och gäller för sötvattenisar. Mer om isens hållfasthet i Utemagasinet 7/04.

Av: Kalle Grahn