Det sociala utelivet

Jag är ingen ensampaddlare. Visst ser jag tjusningen med ensamheten men uppskattar den inte till fullo själv. Med jämna mellanrum tror jag att jag behöver vara själv en stund och drar iväg ut i naturen, men redan efter två-tre dagar blir det väldigt tråkigt. De tankar som ska tänkas är tänkta. Samtalen med mig själv börjar bli oroväckande många. Jag lägger om rutten så att chansen att träffa på folk blir större. Är det dåligt väder går processen ännu snabbare. Har jag en god bok att försvinna in i tar det något längre tid.

Sällskap på turen vill jag ha. Fyra-fem personer är idealet. Är man tre är det ofta någon som mentalt hamnar i absiden. Tältplatser för fler än två tre tält är det svårare att spontant hitta. I en grupp jämnas humörsvängningar ut. Har någon en dålig dag hjälps alla åt ändå och den dystra stämningen blir inte så dominerande. Att vara fler än sig själv innebär också en högre nivå av säkerhet om det skulle bli problem på grund av väder, material eller sjukdom.

Mitt perfekta paddelsällskap ska vara lite bättre på att paddla än vad jag är, men inte så sugen på att paddla snabbt att jag måste jaga hela tiden. Personen ska vara positiv och glad, även om jag inte alltid är det. Dessutom ska han eller hon ha stor vana att vistas ute i olika väder och gilla att laga god mat på friluftskök. Och att ta det lugnt när det finns tillfälle till det. Han/hon ska gilla att diskutera och prata om ditt och datt. Livet snarare än bara kajaker, skaljackor och prylar. Att det klickar på det personliga planet är viktigare än att kunskapen i paddling är densamma. Jag tycker nämligen att paddling och nästan alla andra friluftsupplevelser ska delas med andra för att bli riktigt bra.

Skulle jag gilla att paddla med mig själv som sällskap? Inte ensam, utan med en klonad Håkan i kajaken bredvid. Troligtvis når jag inte upp till mina egna krav alla gånger.

Förra sommarens paddelturer, i syfte att samla material till min snart färdiga bok Skärgårdspaddling, innebar många olika konstellationer. Jag roade mig med att fråga de flesta av alla trettio bekantskaper jag paddlade med om vad som spelar störst roll för paddelupplevelsen; sällskapet, området eller vädret. Svaren var varierande med den gemensamma nämnaren »det beror på«. Är vädret dåligt spelar sällskapet större roll. Att paddla i ett obekant område kittlar förstår nyfikenheten mer än om du besöker ett område för femte gången. Dåligt väder behöver inte vara en dålig tur, enbart finväder blir tråkigt.

Just variationen och möjligheten till nya upplevelser är det motiv som de allra flesta nämner som tjusningen med att paddla. Det går att bolla med många parametrar för att hitta det du söker för stunden. I många fall går det att kompromissa med vägval och paddling.

Men det är två bitar av friluftslivet som är heligare än andra: mat- och sovrutiner. Mätt och utsövd går det att stå ut med mycket. Både dåligt sällskap och dåligt väder. För egen del gäller följande gyllene regel: Rör inte min frukostgröt och mina kanelbullar om du vill ha sällskap av en glad Håkan. Stora mängder nudlar och frystorkad mat gör mig på dåligt humör.

Jag träffade fiskaren och skärgårdsentreprenören Owe Wiström på Örö i Misterhults skärgård förra sommaren. Han paddlar inte själv men träffar många paddlare varje sommar. Owe hade en mer pragmatisk syn på val av paddlingsrutt och sällskap i skärgården:

– Vill man titta på havet och är duktig paddlare håller man sig längst ut. Vill man titta på blommor och fåglar eller gillar skyddade vatten är innerskärgården bäst. Vill man bara titta på varandra spelar det ingen roll var man är.

Av: Håkan Wike