Sträng skriver själv om tragedin på K2

Sträng skriver själv om tragedin på K2

Fredrik Sträng blev starkt kritiserad i media över hela världen efter den tragiska olyckan på K2 som krävde elva människors liv. I ett långt brev svarar Sträng på kritiken och ger sin bild av vad som hände.

Dramat på K2 och andra reflektioner

Det har nu gått nästan två veckor sedan jag kom hem från den näst värsta tragedin i K2’s historia.

Mellan den 1:a och 2:a augusti omkom 11 människor ovanför läger 4 på 7800 m höjd på K2. Några av dessa klättrare hade jag blivit god vän med och smärtan efter deras bortgång är väldigt svår. Jag befann mig på berget för att dels klättra som medlem i den Internationella K2 expeditionen 2008 och dels göra en dokumentärfilm om detta fascinerande och respektingivande berg. Det blev inte som någon av oss på berget hade föreställt oss. Det slutade i en katastrof som jag och mina klättrare vittnade om på nära håll. Det var några väldigt intensiva dygn med fruktansvärda minnesbilder från både räddningsförsök, olyckor, lyckade räddningar, omhändertagande av överlevande samt evakueringar av människor. De som varit med om en traumatisk händelse av liknande magnitud förstår säkert att min prioritet under min hemvistelse inte varit att besvara alla de fina e-mail, frågor och även en del kritik som jag har fått. Syftet med denna artikel är således att försöka ge er en kort och koncis bild av utvalda saker som skedde dessa hemska dygn och även att besvara en del frågor och påståenden som jag fått och sett.

För mig såväl som många av mina vänner på berget så har vi prioriterat vikten av att ta in det som skett och även tagit hand om oss själva och möta våra nära och kära. Detta var inte första gången jag var delaktig i räddningsförsök samt omhändertagande av både överlevande och de som gått bort, men händelser som dessa är alltid svåra att hantera efteråt. Vetenskapen visar att människor som varit med om liknande tragedier kan drabbas av post-traumatisk stress utan att man är medveten om detta. Det är därför jag tar dessa erfarenheter på största allvar och den bilden delar även medlemmarna ur expeditionen som jag tillhörde. De kommande två veckorna efter olyckorna på berget satt vi tillsammans med andra expeditioner (holländare, sydkoreaner, amerikanare, nepaleser, singaporianer m.fl.) för att under frukostar, luncher och middagar kontemplera händelserna. Vad hände i detalj på berget? Hur går vi vidare nu? Vad kan vi göra för att undvika kommande olyckor i framtiden? Våra diskussioner var väldigt intensiva och väldigt öppna vilket gjorde att vi vände och vred på varje tänkbar situation på berget. Kunde vi ha gjort något annorlunda? Hur förbättrar man säkerheten på berget för kommande expeditioner? Hur kan man förbättra situationen för pakistanska höghöjdsbärare som tyvärr i många fall har dåliga försäkringar och ibland anlitas för jobb som de inte har utbildning för? Kan man påverka så att de pakistanska höghöjdsbärarna får utbildning av exempelvis sherpas från Nepal? Ja, frågorna var många och den gemensamma attityden var att alla ville hjälpa till så gott de kunde både finansiellt för de pakistanska höghöjdsbärarnas anhöriga och med en analys av vilka faktorer som påverkade utgången av den 1:a och 2:a augusti. Analysen är viktig så att vi kan lära framtida bergsbestigare något. Jag är rörd över hur genuin samarbetsviljan och uppoffringarna var under dessa tuffa dagar på berget. Trots olika språk, trots olika etniska bakgrunder, trots många olika nationaliteter så fungerade vi verkligen bra ihop på berget och i baslägret där vi gjorde vårt yttersta för att hjälpa. Självklart fanns det även brister såsom på alla berg där det skett olyckor och de får vi nu tid att analysera. Tyvärr kom inte informationen om det fina samarbetet expeditioner emellan fram i media, något som jag med flera i mitt team tryckte hårt på i våra intervjuer och något som jag tycker förmedlar en positiv bild av bergssporten.

När jag kommer hem till Sverige fick jag veta att forum på Internet hade förvandlats till en plats där det bokstavligen bedrevs pajkastning. 11 människor dog på K2. Jag hade förväntat mig diskussioner om hur man förbättrar säkerheten på dessa 8000 m berg och hur man undviker liknande olyckor i framtiden och inte personangrepp och förtal som motivationsfaktor. Om vi på 5100 m höjd direkt efter K2 dramat kan diskutera på ett konstruktivt sätt så är jag övertygad om att det även skulle fungera på havsnivå.

Den 1:a augusti kl: 06.00 står jag och Dr Eric Meyer på ungefär 8000 m. Solen är på väg upp över Tibets bruna högplatå i öst och jag filmar med min 6 kg tunga SONY XDCAM HD EX-1 kamera, något som jag blev utskrattad länge för av sherpas men sedan förstod dem att jag menade allvar med att försöka släpa upp kameran på toppen. Dr Eric Meyer och jag bestämmer oss för att vända. Det är intressant hur media har en förmåga att missa information och vinkla fakta. Detta behöver inte vara deras avsikt utan vi måste ha överseende med att det är väldigt svårt att få med alla detaljer, detaljer som ofta är viktiga när sådana hemska saker inträffar. Att märka ord är att befinna sig på sandlådenivå, istället bör man ha överseende med att det uppstår missar. En miss som dykt upp i de flesta medier är att jag och Eric skulle ha vänt p.g.a. det hastigt försämrade vädret. Försämrat väder? Det var exceptionellt bra väder! På gränsen till det overkliga! Det var vindstilla och inte ett moln på himlen i 1 ½ dygn ovanför 8000 m. De verkliga anledningarna till varför jag och Dr Eric Meyer valde att vända och som är intressant att höra eftersom jag filmat mycket av vår konversation när vi tar detta beslut är hur jag och Eric analyserar situationen i 25 minuter och kommer fram till 5 anledningar:

1) Jag och Dr Eric Meyer kalkylerade att vi matematiskt sett inte skulle nå toppen och ned igen innan mörkrets fall. Med den stora klunga av människor som var på väg upp mot toppen så skulle vi inte nå toppen innan ”turn around time” (som anses vara kl: 14.00 på K2) varför vi kommer att bli en säkerhetsrisk på vägen ned från berget. Vi kommer således att tvingas gå ned i mörker, utan syrgas, trötta och kalla och att klättra teknisk svåra partier. Denna risk ville vi inte utsätta oss för och framför allt andra som i så fall kanske skulle bli tvungna att hjälpa oss med en svår evakuering.

2) Vi visste att det var ont om rep för att fixera leden redan i läger 4 eftersom vi gjorde en inventering sent den 31:a juli. Tyvärr hade det blivit missar och folk hade inte tagit med den mängd rep som alla expeditioner kom överens om i baslägret. Nu skrek folk ”no rope, no rope” ovanför oss när de var på väg in i colouir vilket ytterligare förstärkte vår oro. Utan tillräckligt med rep med så många människor på leden så blir det dels riskabelt att befinna sig på de rep som sätts upp och dels farligt att ta sig ner från berget då det kanske inte skulle finnas tillräckligt med rep för en säker nedstigning.

3) Vi hade i baslägret expeditioner emellan utsett människor till att sätta upp bambustavar mellan läger 4 och colouiren men detta hade inte utförts. Jag och Eric behövde bambustavarna för det var vår uppgift att fästa fiskelina av spektra mellan bambustavarna för att om vädret skulle ändras eller man skulle komma ner i mörkret (alltså en plan b) så skulle man ha fiskelinan som en vägledare tillbaka till läger 4. Vi kunde inte utföra arbetet då inga bambustavar fanns. Detta oroade oss och vi blev oroade över detta och undrade om detta bara var början (Avsaknaden av bambustavarna samt fiskelinan resulterade i att t.ex. expeditionsledaren Wilco Van Rooijen från Holland råkade klättra ner på fel sida när han var på väg till läger 4. Han uppdagades senare tidigt på morgonen den 2:a aug av Chris Klinke som såg honom på ca: 7500 m genom en tubkikare. Han räddades senare av Pemba Sherpa och Cas från Holland och de klättrade ned tillsammans till ca: 400 m ovanför baslägret där delar av baslägrets klättrare tog emot dem. Jag har även på film när Marco Confortola från Italien påtalar hur viktigt det är att sätta upp bambustavar till colouiren när vi sitter i läger 4 och småpratar).

4) Exponeringstiden under det farliga partiet bottleneck (där det sedan under kvällen 1:a aug och natten/morgonen den 2:a aug gick 3 isras/laviner) på 8300 m skulle överskrida den rekommenderade tiden på 2 timmar i den takt som klättrare rörde sig (faktum var att exponeringstiden blev så lång som upp till 5 timmar för en del).

5) Vår intuition sade till oss att något illa skulle ske på berget. Många klättrare har vänt vid bottleneck med endast magkänslan som en anledning.

Jag och Dr Eric Meyer vände om och innan vi vände så minns vi båda det kusliga samtalet vi förde när vi sa att vi förmodligen får förbereda oss på att etablera ett provisoriskt sjukhus i läger 4 och så bestämde vi oss för att stå till förfogande ifall att någon olycka skulle uppstå.

Strax före 11 på dagen så hör jag och Eric skrik från norskan Cecilia Skoog som nu är i bottleneck på berget. Sedan hör vi Roberto från Italien utanför som även han skriker åt oss att komma ur vårt tält. Allt detta finns även dokumenterat på film. Han har just bevittnat hur en människa (vi fick senare veta att det var en serbisk klättrare) ramlat från bottleneck flera hundra meter ned i colouiren. De kommande 25 minuterna är otroligt frustrerande. Vi kan inte få radiokontakt med någon klättrare som är ovanför oss. Vad har hänt? Är han vid liv? Vad ska vi göra? Sedan får vi från sambandscentralen i baslägret (som nu består av medlemmar från vår expedition samt personer från den holländska och sydkoreanska expeditionen) veta att det är en serb och att det fortfarande finns en chans att rädda hans liv då han rör på sig. Jag bestämmer mig för att utföra ett räddningsförsök och ber en av serbernas höghöjdsbärare från Pakistan som befinner sig i läger 4 att ge mig en syrgastub, mask, regulator, sovsäck och sedan plockar jag fram ett liggunderlag, rep, sportdryck och choklad. Jag och Eric samtalar intensivt om en lämplig strategi och hur vi ska gå tillväga medan jag förklarar vår plan för sambandscentralen i baslägret. Sedan väntar vi på att få baslägrets godkännande för att få inleda ett räddningsförsök (här fattas inga egna beslut då säkerhetstänk är A & O på världens tuffaste berg, K2, vi hade helt enkelt som policy att allt måste bekräftas från flera klättrare innan vi utför någon liknande). När jag fått sambandscentralens godkännande så påbörjar jag raskt att klättra upp de 300 metrarna till den fallne klättraren medan Dr Eric Meyer fixar med de mediciner som han måste ta med sig upp. Jag klättrar mot serben med siktet inställt på att rädda liv. Jag har en radio med mig men den tar inte emot den frekvens som baslägret försöker att nå mig på och det är först när jag kommer upp till serben där det finns 4 andra klättrare som jag får veta att han är död (jag kollar även hans puls). Två serber vädjar om att hjälpa dem att få ner kroppen till läger 4 där de vill begrava honom så värdigt det går. Efter en viss analys av klättrarnas energinivå och förklarandet av hur tufft och riskabelt arbetet är så säger de att de kan fixa detta. Jag ger dem alla choklad och sportdryck medan vi samtalar i detalj hur vi ska gå tillväga för att på ett sådant säkert sätt som möjligt ta ner kroppen. Jag poängterar vikten av att använda isyxa och stegjärn rätt på vägen ned och även vikten av att släppa kroppen omedelbart om vi själva skulle ramla så att vi inte drar ner andra i fallet. Alla nickar och säger att de accepterar kraven för säkerhetstänkandet och så sätter vi igång och börjar fira ner kroppen en meter i taget.

Det är när jag tillsammans med två serber och två pakistanska höghöjdsbärare som firar den döda kroppen ned mot läger 4 och då vi endast har 40 m kvar till min kollega Dr Eric Meyer som en olycka inträffar. En pakistansk höghöjdsbärare snubblar på sina stegjärn och faller rakt in i min rygg och virar repet som vi firar den döde kroppen med runt mina ben. Plötsligt står vi på en slänt som är ca: 50 grader brant där repet som ligger runt mina vader belastas av pakistanierns fulla tyngd samt den döde kroppens tyngd. En serb tappar samtidigt fotfästet och nu vilar ännu mera tyngd på mina vader. Situationen är ohållbar. Jag håller på att tappa fotfästet. Ramlar jag riskerar vi alla att börja glida nedför berget. Jag och serberna skriker till pakistaniern för att han ska sätta i isyxan. Han gör inget för att vare sig sätta ned isyxan eller sina stegjärn i snön och för att avlasta repet. Vi fortsätter att skrika. Inget händer. Så tappar pakistaniern taget om repet och börjar glida nedför berget. Först på baken sedan voltar han runt så att han glider med huvudet först. Vi och Eric skriker om att han ska använda isyxan men förgäves. Han försvinner utför ett stup på 200 m rak ned mot en glaciär. Jag behöver inte förklara hur illa vi mådde och vad vi kände efter denna tragiska bortgång. Jag säger till serberna och den pakistanska höghöjdsbäraren att vi lämnar den omkomna serben som vi var på väg att släpa ned. Nu måste vi ta oss ner levande säger jag. Serberna klarar sig ned till läger 4 utan assistans från vare sig mig eller Dr Eric Meyer. Jag knyter dock in pakistaniern i min sele med ett kort rep för att få koll på hans nedstigning. Nere i baslägret redogör jag grundligt för vad som skett till sambandscentralen i baslägret. Allt känns väldigt tungt.

Jag fick veta när jag kom hem till Sverige att en internetsajt från USA påstått att jag skulle ha gått ut i media och sagt att jag burit minst 10 människor både levande och döda på min rygg nedför berget. Ni som kan något om klättring vet att det är jobbigt att bära 8 kilo på denna höjd. Jag har aldrig sagt detta och jag har svår att tro att jag behöver försvara mig mot något sådant korkat angrepp. Sedan skrevs det också om att jag var en hjälte på berget. Jag har aldrig ens funderat över tanken att jag skulle vara en hjälte och jag har heller aldrig sagt mig vara en hjälte. Jag såsom mina klättrare ser det som en plikt att hjälpa nödställda och läser man i bergskodex så står det: ”Att hjälpa någon i svårighet har absolut prioritet över att nå de egna mål vi sätter upp i bergen. Rädda liv eller minska skadorna på en skadad persons hälsa är betydligt mer värdefullt än den hårdaste av förstabestigningar.” Enligt mig så är vi som överlevde på berget på sätt och vis alla förlorare. 11 människor dog. Några av dem hade jag lärt att känna väldigt väl. Det är med sunt förnuft, kunskaper/erfarenheter samt samarbete som det är möjligt att rädda människor. Vi alla hjälpte till för att det var rätt och det var vår plikt, inte för självhävdelse på något sätt. Media är framförallt intresserade av tre saker när dessa typer av olyckor sker 1) Hur många har dött? 2) Vem var ”hjälte” 3) Vem eller vad orsakade olyckan. Så krass är verkligheten.

Tidigt den 2:a augusti så läckte information ut om dramat på berget till omvärlden. Vi i Internationella K2 expeditionen samt många fler av oss på berget känner till de flesta av de personer som rapporterade men vår inställning var att inte nämna ett ord innan vi hade kontroll på vad som skedde på berget. Vi prioriterade att försöka rädda liv. Tyvärr så började media spekulera om vad som skett och även om antalet döda på berget och detta gjorde oss bekymrade. Om jag vore anhörig så skulle det vara fruktansvärt att höra att detta höll på att bli den största klätterolyckan genom tiderna, och ni som kan klätterhistoria vet att det skett värre klätterolyckor i historien, t.ex.

- Den 4 augusti 1986 dör 13 klättrare på K2 när de överraskas av ett oväder på 8000 meters höjd.

- Den 17 juli 1990 dör 40 bergsklättrare från fem olika länder i ett snöskred i bergslandskapet Pamir i Centralasien.

Morgonen den 3:e augusti är samtliga förutom Mike Farris ur vår expedition i säkerhet i baslägret. Mike Farris har beslutat att stanna kvar i läger två för att stå till förfogande för bl.a. sydkoreaner som är väg ned. I baslägret samtalar vi med våra anhöriga runt omkring i världen. Vi får veta att dramat på K2 är de största nyheterna i media. Vi samtalar i vår expedition (oss emellan) och även olika expeditioner emellan om vad vi tycker om situationen och även vilken media strategi vi ska ha för någon bör föra talan från berget och förklara hur saker och ting egentligen förhåller sig. Vi är många som är upprörda över spekulationerna om antalet döda på K2. Chris Klinke samt Roeland från Holland skrev den officiella dödslistan under dramat på K2. Under perioden 1:a augusti t.o.m. den 3:e augusti så satt delar av sydkoreanska teamet, Chris Klinke, Roeland m.fl. i en upprättad sambandscentral i holländska lägret och antecknade alla rapporter från samtliga expeditioner. De mottog rapporter från alla räddningsförsök och räddningar och även ögonvittnesskildringar. De mottog även bildbevis från människor som fotat omkomna människor och fick även mycket av rapporteringarna på film. Det var ingen som ville ta på sig uppgiften att samtala med både CNN, BBC m.fl. som ville veta vad som hände på berget. Vare sig Chris Klinke, Mike Farris eller någon annan från vår expedition ville ta ansvaret. Ansvaret anförtroddes mig. Jag gick ut med fakta och enbart fakta som vi var ense om. Vi satt på förstahandsuppgifter och det var viktigt att besvara frågor utan att nämna vare sig nationaliteter eller namn. Det förvånade mig att när jag började bli kontaktad efter lunch (lokal tid) den 3:e aug så kände många medier redan till människor som enligt vår officiella lista hade omkommit. Det var otroligt viktigt att när vi gick ut och pratade med media att vi inte gjorde samma misstag som gjordes under dramat 2006 på Mt. Everest när Lincoln Hall dödsförklarades och två dagar senare så dyker han upp i baslägret (med en stor skara sherpas som var involverade i räddningsinsatsen). När jag berättade för media att 11 personer omkommit så var det en konstaterad siffra och sambandscentralen i baslägret satt på den officiella dödslistan. Vår avsikt var att avdramatisera händelserna istället för att som media tyvärr har en tendens att göra, överdriva antalet. Jag förklarade även att vi jobbade med 3 människor som var på väg ner och de själva hade sagt att de var trots omständigheterna under kontroll. Hela baslägret och de som var kvar på berget var engagerad i deras nedstigning från berget. Vår

Senare på kvällen den 3:e aug så hade vår expedition byggt om sambandscentralen i det holländska tältet till ett provisoriskt sjukhus där Wilco Van Rooijen och Cas togs emot av många hjälpande. Dr Eric Meyer gav både Wilco och Cas en behandling för deras förfrysningsskador som visat sig vara väldigt effektiv.

Två dagar senare så har George Dijmarescu med sina pakistanska höghöjdsbärare och sherpas lyckats få ner Italienaren Marco Confortola till ABC (förhöjda baslägret) på 5400 m höjd. Jag och delar ur min tillhörande expedition finns på plats och hjälper Marco Confortola till ett tält där man under Dr Eric Meyers ledning behandlar Marco Confortolas förfrysningsskador. Nu är samtliga nere från berget och stressen lägger sig en aning. Vi har knappt sovit på en vecka och vi får den första nattens ostörda sömn.

I normala fall skulle jag inte besvara påståenden från en sajt som aldrig skriver ut vem som författat artiklarna på deras sajt. Det inger enligt mig inget förtroende. När inte ens sajten kontaktar vederbörande personer som de anklagar eller ger dem möjligheten att besvara kritiken så sänker det deras trovärdighet ytterligare. I detta fall kommer jag att göra ett undantag p.g.a. av det är några som har frågat efter svar på deras påståenden. Jag kommer nedan att besvara några av sajtens påståenden. Många av påståendena av sådant lågvattenmärke att de flesta borde förstå att de bara försöker att driva med mig. Jag kan dock garantera och bevisa att samtliga sajtens påståenden om mig är felaktiga förutom det faktum att jag klättrade Mt. Everest 2006.

Det påstås att jag skulle ha gått ut med att jag klättrat Mt. Everest två gånger. Nej, det har jag inte påstått. Jag vände 240 m från toppen 2005 och nådde toppen 2006. Detta finns förklarat på min hemsida, i två dokumentärer för TV4 ”Fredrik Sträng och mysteriet på Mt. Everest” och "7 Summits" samt förklarat tydligt i min bok ”7 berg 7 kontinenter 7 månader” som utgetts av Albert Bonniers Förlag. Ja, listan kan göras lång där detta framgår tydligt och klart. Jag vill samtidigt förklara att påståendet om att jag bl.a. påstått att jag klättrat Mt. Everest två gånger kommer från ett säljdokument (för en kommande expedition) som heter ”Super 7” som min klättervän Chris Klinke helt och hållet har författat. Dokumentet skickades i förtroende till Thomas Sjögren (som är delägare i Explorersweb?) och Chris förklarade tydligt att detta var ett utkast och inte ett färdigt dokument som Chris specifikt bad Thomas att inte sprida vidare eller att publicera eftersom det inte var färdigt. Dokumentet hade inte verifierats eller kontrollerats av mig innan det skickades iväg till Thomas. Trots detta går Thomas ut och publicerar dokumentet och samtidigt påstår att det är jag som har skrivit texten. Det finns bevis i mejl korrespondensen med Thomas Sjögren och Chris Klinke att Thomas inte fick rättigheten att vare sig sprida eller publicera dokumentet, istället frågade Chris Klinke Thomas om någon hade gjort det äventyr som vi avsåg att påbörja tillsammans och om han hade några kommentarer på texten som Chris kunde ändra. Jag behöver inte förklara hur kränkt både jag och Chris Klinke känner oss över detta behandlande.

Sajten gav kritik över hur jag har berättat att det fanns oerfarna klättrare på berget. Detta stämmer och har verifierats av bl.a. Chirring Dorje Sherpa som hade väldigt starka åsikter om bristen på kunskaper hos ett fåtal klättrare. Pemba Gyalje Sherpa säger bl.a. i en intervju i Independent "Not everyone was as capable,". Sydkoreanerna hade även de åsikter om bristen på samordning och kompetens på berget. De klättrare som jag syftar på är några av de pakistanska höghöjdsbärarna. Det är ett faktum att under K2 sommaren 2008 så anlitades en pakistansk höghöjdsbärare av den Singaporianska expeditionen. Då han inte hade de kunskaper och erfarenheter som krävs på berget så fick han vänligt men bestämt inte arbeta för dem längre. Senare anlitades pakistaniern av en serbisk expedition där han fick fortsätta sitt arbete. Pakistaniern lever inte idag och jag såg honom glida nedför berget mot sin död. Detta har påverkat mig väldigt stark. Det hela kändes så meningslös och onödigt. Det är därför jag valde att gå ut med detta i media. Någon måste göra detta, för att enbart skylla på yttre faktorer vore att ljuga och det ställer jag inte upp på. Det handlar om människoliv och hur vi kan undvika att man i framtiden anlitar bärare eller höghöjdsbärare som inte har tillräckliga kunskaper eller erfarenheter. Inte bara sätter människor som saknar de rätta kunskaperna och erfarenheterna sig själva i en säkerhetsrisk utan det påverkar även andra klättrares säkerhet på berget. Jag påstår inte att jag är världens bästa eller mest erfarna klättrare men jag är definitivt inte oerfaren. Det har även tolkats som om jag skulle anse att samtliga klättrare förutom mig skulle ha varit oerfarna på K2. Struntprat! De flesta på berget var väldigt erfarna och många var mer erfarna än mig själv, men det räcker med ett par klättrare som i ärlighetens namn inte har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att risken för olyckor ökar. Historien visar att när klättertragedier sker så minskar inte antalet klätter nybörjare, snarare kan de öka. Jag såsom många andra klättrare i baslägret instämmer i att det är viktigt att man förklarar händelserna utifrån flera synvinklar. Det är sällan en sak som orsakar en tragedi utan det är en kedjereaktion av händelser som leder till missöden. Att driva diskussionen med hur bl.a. pakistanska höghöjdsbärare kan få adekvat utbildning är en viktig fråga. Lika viktig som det är att driva frågan vad man bör behärska innan man ger sig på ett berg som K2. Reinhold Messner säger bl.a. detta i en intervju med New York Times, ”People today are booking these K2 package deals almost as if they were buying some all inclusive trip to Bangkok”. Jag minns när jag intervjuar en UIAGM guide från Frankrike och filmar intervjun i baslägret på K2 att han säger ”these commercial expedition are like raping the mountain”, och med detta menar han att klättringen på K2 görs i fel stil (beroende av både fasta rep, sherpas och syrgas) vilket ofta också leder till olyckor. Det jag vill förmedla är att detta är något vi bör ta på största allvar och det har aldrig avsett till att vare sig kränka eller reta upp någon utan istället skapa en debatt om detta problem som är ett faktum och vad vi kan göra åt det.

Sedan har det kommit en fråga om mitt Guinness världsrekord på att ha klättrat 7 Summits på snabbaste tid. Jag innehöll rekordet i ca: 1 ½ månad under vintern 2007. Diplom och brev från Guinness world of Records finns på min hemsida www.strang.se , klicka på 7+7+7 ikonen nere till vänster och sedan klicka på ”Proofs .. ” i högra hörnet på det nya fönstret som kommer upp. Från Guinness world of Records så har det aldrig varit ett misstag att ge mig rekordet, vilket sajten i USA skrivit. Guinness world of Records har skrivit att (den 22/8 2008):

”Your record was properly verified as authentic through the evidence you supplied.

The current record for this category is: Henrik Kristiansen (Denmark) climbed the highest peak on each continent (Carstensz list) in 136 days between 21 January when he ascended Vinson Massif, Antartica and 5 June 2008 when he conquered Mt. McKinley, Alaska, USA.

As a policy Guinness World Records does not prohibit former record holders to refer to themselves as having held a record.”

Om ni har frågor, ring press ansvarig på Guinness world of Records, telefonnummer: + 44 207 891 4500 (och tryck 1). En fråga lyder varför jag valde att ansöka om ett Guinness världsrekord då ”folk visste” att en klättrare vid namn Daniel Griffith hade klättrat snabbare än mig. Jag har svårt att se hur man kan ”veta” att man har ett Guinness världsrekord innan man har bevisat det för just Guinness world of Records? Det är nämligen så att Guinness världsrekord utfärdas bara om Guinness world of Records själva anser att man har dokumenterat och följt de anvisningar som specificeras för varje gren på ett adekvat sett. Daniel Griffith hade inte ansökt om ett Guinness världsrekord i februari 2007 och heller inte följt anvisningarna till punkt och pricka som Guinness world of records rekommenderar. Detta finns tydligt förklarat i deras guidelines för att sätta ett rekord för ”7 Summits - fastest time to climb”. Vid hemkomsten började jag med att samla in alla mina bevis och skickade dem till Guinness world of Records. Jag kunde ju inte veta vid det tillfället om Daniel Griffith hade alla de starka bevis som krävdes. Alla ska veta att Guinness world of Records ställer mycket stora krav på bevisföringen i och med att de inte kan av förklarliga skäl närvara på topparna. Uttalanden som egen utsago håller inte för Guinness world of Records. En tid senare får Daniel Griffith sitt rekord då han tydligen lyckats få ihop sin bevismaterialföring och jag är snabb att ta bort från min hemsida och i alla framträdanden att jag är Guinness världsrekord hållare. Jag gratulerar även honom till det nya rekordet på min hemsida.

För er information kan jag även säga att jag alltid gått ut och sagt att jag gjorde det officiella 7 Summits (någon annan officiell oberoende organ än Guinness world Records har inte gjort någon definition av 7 Summits) där Carstensz pyramid i Irian Jaya ingår i 7 Summits och inte Kosciuszko som ligger i Australien. Jag är alltså förste svensk att ha klättrat det officiella 7 Summits och Martin Letzner och Olof Sundström förste svenskar att ha klättrat Kosciuszko varianten. Jag anser att detta hela tiden har varit väldigt klart och tydligt.

Det kom en fråga om jag hade bestigit toppen av Dhaulagiri och svaret är att jag och Kami sherpa gjorde detta ca: 14.15 den 20:e Maj 2003. Ni kan läsa mer om det på min hemsida under Expeditioner/Dhaulagiri. Jag har alltid sagt att bilden som Kami Sherpa tog på mig är tagen några meter under toppen då rådande vindförhållanden omöjliggjorde det för oss att utföra fotografering på ett säkert sett. Kami Sherpa slogs ned två gånger på knäna och jag en gång då vinden rammade oss. Dessutom hade en tysk ramlat längre ned på kammen mot toppen en stund innan vilket ökade vår respekt för den hala steniga toppen ytterligare. I efterhand så anser jag att det var rena vansinnet att befinna sig där på toppen men jag har lärt mig oerhört mycket från denna expedition. Tysken fick vi (bestående av mig, Kami Sherpa, deltagare från Amic expedition och en av deras Sherpas samt några tyskar från en icke kommersiell expedition) ned levande till baslägret. Jag deltog själv med att sätta upp rep som vi kunde fira ner den svårt höghöjds sjuka tysken samt oss själva, spåra och hjälpa gruppen att orientera oss ner till läger 3 på ca: 7300 m höjd. Själva Dhaulagiri och räddningsinsatserna på berget samt räddningen av mig är en lång historia och en mycket tuff och hemsk upplevelse. Det som har skrivit om denna räddningsaktion på ett visst forum är att jag skulle ha blivit nerburen från läger 3 på 7300 m höjd. Detta är fel såsom så många andra påståenden. Jag fick hjälp från ca: 6100 m. Om någon vill veta mer om Dhaulagiri expeditionen så får de höra av sig till mig. Jag tycker inte att jag ska behöva skriva en rapport om denna klättring i denna artikel.

Det skulle sedan ha påståtts av sajten från USA att jag har påstått mig klättrat Shishapangma’s ”main summit”. Det framgår tydligt på min hemsida, i min bok ”7 berg 7 kontinenter 7 månader” och i samtliga intervjuer med media och i mina artiklar till skandinaviska äventyrsmagasin att jag klättrat ”central summit” på Shishapangma. Mer om Shishapangma kan ni läsa på min hemsida under fliken expeditioner.

Jag sitter på ett unikt filmmaterial filmat i HD kvalité från K2. Jag har på film hur de flesta överlevande berättar vad som skedde på berget. Under de tragiska dygnen på K2 så var antingen min stora SONY 6 kg kamera eller min lätta Canon HD kamera med då jag visste att materialet är viktigt ur många aspekter. Dels för att få reda på vad som hände och dels för att få lära om hur liknande olyckor kan undvikas i framtiden. Det är så väl dokumenterat att jag beslutat mig för att göra en dokumentärfilm om det tragiska ödet på K2. Jag vill både från ett medicinskt och psykologiskt perspektiv förklara vad som händer med kropp och hjärna på dessa höjder. De flesta av de intervjuade människorna på berget har redan sagt att de mer än gärna vill ställa upp på en sådan dokumentär. Jag vill att de överlevande får ge sin syn på vad som skedde på berget och jag vill diskutera hur man i framtiden kan undvika liknande olyckor på dessa berg. Några saker är klart. Man bör till varje pris undvika bottleneck, denna 100 m överhängande isvägg som har tagit tillräckligt med liv i historien. Det finns en alternativ led till vänster om colouiren där man skulle kunna undvika de farligaste partierna. Vi vet även att man ska respektera mängden rep som bör sättas upp på vägen mot toppen. Enligt Chirring Dorje Sherpa i en intervju (som besteg toppen och som varit 10 ggr på Mt. Everest topp) så är 1000 m ett minimum för att upprätthålla god säkerhet. Och så finns det en rad andra saker som man kan förbättra men det skulle jag uppmana forum på Internet att istället prata om så att bergssporten fortsätter att utvecklas.

Jag sitter och skriver artiklar för tillfället om det som skedde på K2, de kommer ut inom snar framtid. Jag kan även rekommendera att ni läser kommande nummer av Outside Magazine, Mens Journal samt Alpine och Rock & Ice som kommer att skriva stora artiklar om dramat på K2. Jag kan även rekommendera er att läsa denna artikel som handlar mycket om Wilco van Rooijen upplevelser: http://www.independent.co.uk/news/world/asia/death-or-glory-the-truth-about-k2-909516.html

Jag vill till sist sända mina kondoleanser till de anhöriga till de klättrare som förolyckades. Jag vill rikta min tacksamhet till dem som gjorde sitt yttersta på berget för att hjälpa till.

Om det är någon som har övriga frågor så kan ni skicka ett e-mail till mig. Jag försöker att besvara alla seriösa e-mail i mån av tid.

m.v.h.

Fredrik Sträng

Copyright © Fredrik Sträng 2008

Källa: strang.se

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!