Rogen runt

Rogen är som ett ingenmansland här vid svensk-norska gränsen, mitt i ingenstans. Vi balanserar över stenfält och ser ut över blanka tjärnar. Här finns blåbär stora som spelkulor, kraxande korpar och renar som följer oss. Vi går under resliga gamla tallar förbi gigantiska stenblock och ibland på stigar av vit sand mitt i stenhavet.

– Det är så mycket mer av allt, konstaterar vi både belåtet och utmattat. I Okända fjäll skriver Tore Abrahamsson: ”Landskapet kring Rogen liknar inget annat fjällområde. Det är inget man rekommenderar förstagångsvandrare, men heller inget man avråder från. Terrängen är inte svårgången, men inte heller lätt.” Vi håller med. Uttrycket ”vilt och vackert” får en djupare innebörd i Rogen. Redan på väg mot Skedbrostugan anar vi vidden av vårt äventyr; 12 kilometer över regnslippriga stenar tar en evinnerlig tid.

Det blir också en upptäcktsfärd förbi urträd. En stam har blixten klyvt i två förkolnade delar. I Rogen får naturkrafterna härja fritt, och spåren efter istiden är tydliga med rullstensåsar och rännor. Norra delen av Rogen ser ut som ett skärgårdslandskap med flikiga uddar och holmar. Vid Skedbrosjön ligger st fs stuga på en gammal samisk boplats. Det är en av fjällvärldens finaste stugplatser.

– Jag vandrade förbi här en gång och tyckte att det var så vackert. Dagens höjdpunkt är att ta ett bad, säger stugvärden Brigitte Barenfeld från Ambjörnatorp. Hit kommer mest tyskar. Södra Kungsleden förbi Skedbro är huvudspåret för dem.

– Det finns tydligen en tryckt guide till Rogen på tyska, så därför hittar de hit, säger Brigitte. Hon trivs i Skedbro där storlommens entoniga skrik hörs i kvällningen. Men kosten kan bli ensidig för en stugvärd.
– Man kan få bananhallucinationer efter en sommar. Jag fick ett halvt äpple häromdagen av en dam från Kungsbacka.

Rogen runt Stora blåbär
Erika och jag bjuder på en skvätt vin ur en av våra minitetror. Vi kan behöva stärka oss inför morgondagens etapp på 27 steniga kilometrar. Annars är det nog blåbären som håller oss vid liv den här turen. Stora, saftiga som hämtade ur en sagobok. Hela turen blir lite som en saga, men det vet vi inte än, när vi äter lunch i solskenet invid en sjö vid norska gränsen. En plats där man kan göra en socialantropologisk undersökning. I Reva finns nämligen både ett svenskt och norskt vindskydd. Den svenska lilla stugan är avskalad och enkel med en liten kamin.

Det liknar alla andra svenska vindskydd i fjällkedjan. Det norska vindskyddet ser ut som någons privata stuga med nödproviant i en blommig plåtlåda, böcker, yxa, ljus, madrasser, dukar och en porslinsljusstake. Hemtrevnad i obygden. Till obygden några kilometer längre bort har en tysk familj från Bavariadistriktet hittat. De ska tälta, och de tre barnen ser lite motvilliga ut. Det har förmodligen varit en lång dag för dem.

Erika och jag vandrar vidare under småprat, och inser efter ett tag att det var länge sedan vi såg någon ledmarkering. Vi bestämmer oss för att vi nog kommer på leden längre fram, tar ut riktningen mot fjället Stor-Svuku, och trampar på. Vid ett vattnigt myrområde får vi gå runt och hit och dit tills vi inser att detta inte var någon bra idé. Vi går helt sonika bakspåren tillbaka och hittar till slut leden. Några timmar senare … Nu är det en dryg mil kvar till Svukurisets fjällstation, och snart kolmörkt. Dessutom ska vi över ett stenigt fjäll.

– Det går nog, säger Erika som är den mest optimistiska.
– Hmm, säger jag. I vår lätta packning finns inga sovsäckar och ingen vindsäck. Det är klart höstväder och blir förmodligen nattfrost. Vi har ingen B-plan. Vid en å med tre förgreningar tar vi oss över ett delta med flera broar. Det börjar bli skumt och stigen mörknar. Stor-Svuku reser sig 1 416 meter hög och syns som en blåsvart siluett. Det är tyst, tyst, förutom det dova trampet av våra steg. Så hör vi plötsligt ett lågt pratmummel. En liten stuga dyker upp och två norska män. De är fiskare som bjuder på kaffe medan vi funderar över nattlogi.

– Det finns en stuga på andra sidan sjön som ni säkert kan låna. Jag tror att jag vet var nyckeln ligger, säger en av norrmännen. De ror oss över sjön som speglar sig i dagens sista ljus. Nyckeln ligger där den ska och vi vinkar till männen när de ror iväg. Nu är det nästan helt mörkt. Elden sprakar efter en stund i kaminen, och vi förundras över hur det kan bli. Dagen slutar i en ombonad stuga med två mjuka sängar. Under natten drömmer jag att vi väcks av tre åldriga trillingsystrar. (Kanske är det tant Brun, tant Grön och tant Gredelin?) De pratar oavbrutet och drar in en tevagn med frukost. Kokta ägg och gröt.

Rogen runt Gröna oasen
Morgonen efter är rentvättad med lätt morgonljus. Vi går stigen efter ån och passerar deltat och broarna för andra gången. Vår förväntan är stor inför mötet med Oasen. Fiskarmännen har berättat att det ligger en grön dunge mitt på stenfjället, och efter en lätt stigning kommer vi fram till det bästa stoppet på hela turen. Träden växer runt en liten rund tjärn med klart vatten, och platta ljusa stenar glimmar på botten.

En bäck rinner genom ormbunkarna och det finns röda rönnbär mitt i stenöknen. Ett tips till besökare är att planera in ett långt stopp här. Fast räkna med att det på oasers nyckfulla sätt kan vara helt torrlagt. Terrängen på fjällsidan ser ut som Afrikas stäpp, och renarna förstärker intrycket; det är inte antiloper men kunde vara det. En vit ren står i ljuset där solen borrar sig ner genom ett moln. Längre bort syns stora sjön Femunden. Vi rör oss i Femundsmarka som blev nationalpark redan 1971. På Svukurisets fjällstation är det Siri Haugum som är föreståndare, och hon undrar varifrån vi vandrat.

– Vi bodde i en liten stuga i skogen intill en sjö.
– Det låter som sagan om Hans och Greta, fnissar hon och dukar upp trerätters middag. Hon berättar att de planerar maten inför varje dag beroende på vad som finns hemma och vilka som lagar maten.
– Om man orkar ha det så, blir det litet svinn. Till förrätt är det apelsinsoppa. Huvudrätten består av lokalt odlad potatis, kokt surkål på norskt vis, morötter och mycket grönt till köttkakan. Äppelpaj efteråt. Den natten blev utan konstiga drömmar.

Rogen runt Bäckar med öring
Svukuriset i Norge var ursprungligen en säter och har nu varit turisthytta i 80 år. Hit kommer 2 300 besökare under 14 veckor, och många passar på att göra toppturer upp på Store Svuku. Andra väljer att fiska, och närmast ligger Revlingsjøane. Siri berättar att det finns bäcköring i bäcken intill huset.

– Jag brukar snacka med den ibland. Öringen är mörk och syns inte när den ställer sig i skuggan. Men Erika och jag ser den ändå. Snabbt försvinner fisken in i det mörka. En flock med 16 renar följer oss på vandringen. En ren har knän som knakar. Inte undra på om knäna blir dåliga även på renarna i denna stenterräng.

När vi kommer upp i passet mellan Lill-Svuku och Revlingkletten blänker Grövelsjön till längre bort. Den ligger inklämd mellan branta fjällsidor, avlång som en fjord. På en sluttning med rött ripris vid Rønsjøen är det dags för lunchsoppa. En båt åker sakta över vattnet. Sjön är först grön, men blir sedan grå och det börjar regna. Vi tar på regnkläderna och går in i den grå fjällvärlden med suddiga konturer.

– Titta där uppe vid den stora svarta stenen, det ser ut som liemannen, säger Erika och förstärker stämningen. Det är inte liemannen, bara ännu en sten. Regnet slutar och allt känns bra igen. Vi kommer till Ryvang gård där Eva Ryvang serverar goda våfflor. Maken Kjell har växt upp på gården, och han sköter båttransporterna över Grövelsjön till fjällstationen på andra sidan.

– Kjell kör båten för femte sommaren, och innan dess var det en farbror till Kjell som körde, berättar Eva. Det är viktigt att boka båtplats på förhand, och det var tur att vi gjorde det. Med på turen ska 29 vandrare från STFs Gästrikekrets. När M/F Syløra passerar gränsen mellan Sverige och Norge tutar Kjell. Nu är vi i Sverige igen.

Rogen runt Bastu vid sjön
Efter en natt på Grövelsjöns fjällstation är det dags att vända tillbaka, norrut via Storrödingtjärns stuga. Här finns en inramad bild på en myskoxe som passerat förbi och fotograferats av stugvärden. Tavlan är det närmaste vi kommer dessa urtidsdjur, även om man ibland tycker sig se oxarna på håll. Men det är alltid stora stenar … Rogenstugan avslutar vår tur och här träffar vi tyskarna igen.

Familjen har hyrt kanoter, och barnen är glada och ser nu ut att gilla livet på fjället. Rogenstugan från 2004 har bastubod, och i sjön blir det ett svalkande dopp. På bänken ute på bron funderar vi sedan över livet, som det kan te sig på en vandring i ett ingenmansland.

Klicka här för mer fakta!

Av: Lena Hedman & Erika Willners

Rogen runt Rogen runt Rogen runt

Rogen runt Rogen runt