Karina Hollekim står på toppen av sin egen värld när hon släpper sig ut från flygplanet på ett par tusen meters höjd. Ihop med fem andra fallskärmshoppare deltar hon i en hoppuppvisning inför ögonen på tusentals åskådare i Villeneuve i Schweiz.
Ett rutinhopp för en erfaren hoppare som Karina. Det är regn i luften, men än så länge skiner solen över en vansinnigt vacker, trång, grönbeklädd dalgång. Alla hoppare bär wingsuits, en speciell dräkt som gör att hopparen närmast flyger fram.
Karina och hennes kompis Geraldine cirklar runt varandra på bara några meters håll. De jublar, skriker. Lyckliga. Oövervinnerliga. I samma ögonblick som Karina drar skärmen känner hon att något är fel. Jäkligt fel. Linorna har trasslat in sig i varandra och skapat en knut, en så kallad tension knot, alla fallskärmshoppares mardröm.
Karina hamnar i spinn och ligger vertikalt med skärmen i luften. – Det här går inte, tänker hon. Vilket fånigt sätt att dö på.
Överlevnadsinstinkten kickar in och hon försöker styra ut mot sjön bredvid landningsplatsen. – Lös problemet. Lös problemet! Det går inte. Karina slår i marken i 120 kilometer i timmen och träffar en sten två meter från vattenbrynet.
Svart. Tyst. Sedan en smärta som inte liknar något annat hon känt förut. Men om hon känner smärta måste det betyda att hon faktiskt lever. Sedan svartnar det igen. Lite mer än två år och 19 operationer senare träffar jag Karina på ett slamrigt Café Qba på Grünerløkka i centrala Oslo.
Jag är lite spänd inför mötet, något år innan olyckan träffades vi för en annan intervju och den gången var det en ung kvinna med ett till synes orubbligt självförtroende som jag mötte. Självsäker, stark, vacker. Utstrålande en känsla av att hon nästan var odödlig.
Karina haltar när hon tränger sig förbi kön vid bardisken fram till bordet och säger hej. Det blonda håret ramar in ett ansikte som blivit tunnare, och mer ärrat, sedan sist. Hon är betydligt smalare, till synes svagare- bräcklig. De klarblå ögonen bär på ett lätt drag av sorgsenhet.
Ingen av de studenter som sitter med sina laptops och sippar på caffelatte runt oss verkar medvetna om vad den blonda, långa tjejen har gått igenom. Hennes högra lårben trasades mer eller mindre sönder i småsmulor den där dagen i Villeneuve, 21 öppna benbrott blev resultatet av träffen med stenen.
Det vänstra klarade sig något bättre med »bara« fyra brott. Men att det var just benen som tog upp den första smällen var också det som räddade livet på henne. Hade hon slagit i överkroppen först hade hon varit död.
Svåra följdinfektioner i benet och massiva blödningar gjorde att hon länge svävade mellan liv och död. Skräp från kraschen och död benvävnad ställde till det, läkarna var tvungna att kapa 11 centimeter av det högra lårbenet och ersätta det med en stålskena, och senare ben från höften.
Läkarnas dom var hård men enkel: du kommer aldrig kunna gå igen. Det var ett fruktansvärt slag för en ung människa som levt ett aktivt liv i 180. Det blev många tunga nätter på Ullevåls sjukhus. Många nätter när hon grät sig till några få minuters vila.
Karina levde ett drömliv när olyckan vände upp och ner på hela hennes tillvaro. Hon livnärde sig på att göra de saker hon älskar mest av allt. Medverkade i skidfilmer från världens bästa skidorter. Hon hoppade BASE – alltså fallskärm från fasta föremål som byggnader och klippor – över hela världen.
Hon var uppbackad av tunga sponsorer med feta kontrakt. En ung, snygg och framgångsrik kvinna som slog sig fram i en mansdominerad värld. På några få sekunder förändrades den drömmen till en ren mardröm.
Men att Karina skulle nöja sig med ett stillasittande liv har aldrig ens varit en tanke. Samma järnvilja och mod som tagit henne till toppen av actionsportvärlden har hon använt för att ta sig upp på benen. Bokstavligen. Steg för steg. Från små segrar som att sätta sig upp på sängkanten utan hjälp till att förhoppningsvis en gång i framtiden kunna åka skidor igen.
– Det är ett hårt slag att som en ung människa som använt kroppen till allt, helt plötsligt inte kunna gå på toaletten utan hjälp. Många som jag träffat på rehabcentret nöjer sig med att vara begränsade, det gör inte jag. Det handlar mycket om hur man motiverar sig och vilket stöd man har, säger Karina med en bestämd blick.
Hon är snabb med att erkänna att utan uppbackningen från sina sponsorer hade hon aldrig kommit så långt som hon faktiskt gjort efter olyckan. De har betalt för de bästa rehab-behandlingarna i världen, stöttat, pushat, brytt sig. Men den största kraften kommer inifrån Karina själv, ingen pushar henne hårdare än vad hon själv gör.
– Det är viktigt att ha något att sträcka sig efter. Att ha nya mål, att pusha sig högre. Mitt val var att säga till mig själv: »Fan heller, jag accepterar inte det här«. Ingen, ingen, kan berätta för mig vad jag kan och inte kan göra.
Karina var den första kvinnan i världen att kombinera skidåkning och BASE-hoppning, skibase, när hon gjorde sitt premiärhopp i Lake Tahoe 2004. Före henne hade en knapp handfull personer i världen gjort samma sak, med bästa vilja kan man inte påstå att det är en säker sysselsättning det handlar om.
Gränsen mellan ett lyckat hopp,succé, och ett misslyckat, en trolig död, är minimal. Marginalerna är så små att de nästan är obefintliga.
Risken och faran, ihop med adrenalinrusherna och en extrem känsla av att vara vid liv – att leva fullt ut – var en naturlig del av Karinas vardag. Det var hennes liv, hennes värld, och i den världen finns det nästan bara en väg att gå: högre, längre – och farligare.
Karina berättar om en gång i New York när hon klängde sig fast på den spegelblanka fasaden till en skyskrapa på Manhattan. Landningsplatsen låg mitt i en vältrafikerad korsning. Till slut ändrade hon sig och fick hjälpas in genom ett minimalt fönster igen.
Eller den gången när hon hoppade från en bro i Kalifornien i totalt beckmörker. Helt ensam. När man pushar gränserna så hårt som Karina gjort genom åren närmar sig i princip det faktum när olyckan är framme, inte om. Karina själv skakar mest av sig sådana påståenden.
– Jag kan inte se det som att »my number was up«. Det var otur det som hände, men ändå hade jag en otrolig tur som överlevde. – Kompisen som lärde mig att hoppa BASE ringde mig efter olyckan och sa, »Karina, den här olyckan räddade livet på dig«. Antagligen gjorde den det, jag körde på så hårt utan att tänka efter. Jag var på väg att töja gränserna lite för långt.
– Jag har i alla fall aldrig ångrat mig att jag hållit på med hoppningen. Jag väljer att se på mig själv som lycklig och jag är absolut inte bitter. När jag träffade dig för några år sedan sa du något i stil med att »jag har ingen familj, ingen som direkt bryr sig om något händer mig«. Det lät ganska hårt och kallt, tänker du fortfarande likadant?
– Jag kommer ihåg det där, säger Karina och ler lite snett. Jag trodde det då men det visade sig ju inte vara så. Jag blev nästan chockad över hur många som brydde sig när jag låg nere för räkning på sjukhuset, det kom hälsningar och presenter från hela världen från folk som jag aldrig ens träffat.
– Förr tänkte jag väldigt mycket i svart eller vitt, aldrig någonstans mittemellan. Det är ett väldigt egoistiskt sätt att tänka, fortsätter Karina. Men jag är lugnare nu, förut var jag så otroligt rastlös. Jag har fått lära mig att ha tålamod och är förhoppningsvis en bättre människa.
Kommer du att hoppa BASE igen?
– Jag tror inte det. Nog är nog, säger Karina utan att låta speciellt nedslagen. Jag har blivit rädd, det är en irrationell rädsla som jag inte kände förut. Och jag har gjort nästan allt inom BASE-hoppningen, jag har inget mer att bevisa för mig själv.
Rädsla. Alla extremsportare är rädda, grejen är bara hur bra du är på att hantera din rädsla och förvandla den till något positivt. Det är rationellt att vara rädd för att hoppa ut från en 500 meter hög klippa, det är djupt mänskligt. Karina pratar om irrationell rädsla som en rädsla där man är rädd för att utrustningen ska fallera, eller att man själv ska ta fel beslut i en pressad situation – som extremsportare kan du aldrig ha sådana tvivel.
Karina blir tyst, funderar lite. Blicken flackar fram och tillbaka. – Men, säger hon efter en kort stunds tystnad. Det kan ju hända att jag ljuger för mig själv. Jag kan ha ändrat mig om två år. Men skidor ska hon bara åka igen, där är hon tvärbestämd.
Hon är först och främst skidåkerska i hjärtat. – Skidor är en annan sak. Jag har åkt skidor hela livet, sedan jag var så här stor, säger Karina och måttar med handen i höjd strax ovanför bordsskivan. Jag saknar hela grejen med skidåkningen. Kylan i liften, snön som sprutar i ansiktet, att svettas efter ett bra åk. Bergen och vännerna där.
– Jag har hela tiden haft som mål att någon gång kunna stå på ett par skidor igen, ända tills jag är totalt överbevisad om att det inte blir så – så okej i så fall. Men jag måste prova. Jag reagerar direkt på att Karina ofta använder ordet måste när vi pratar om skidåkning. Att hon måste prova, att hon måste åka skidor igen. Hon är en människa med en otroligt stark vilja och en vana att pusha sig själv bortom gränser som inte alltid känns komfortabla.
Jag är nyfiken på om en del av hennes vilja att åka skidor igen kommer från press utifrån, om det är en vilja att visa för omvärlden att hon kan ta sig tillbaka efter olyckan. Att visa att läkarnas diagnos var felaktig.
Måste du eller vill du? Det känns som en stor skillnad.
– Jag vill, orden kommer blixtsnabbt från Karina, som för att verkligen visa att det är så. – Men sker det inte nu i vinter så gör det kanske det nästa vinter, jag har gott om tid. Före olyckan satte jag hela tiden en otrolig press på mig själv, jag kände en massa måsten. Nu är allt bara positivt, inte negativt, bara en ny utmaning. Saker blir inte sämre, bara annorlunda.
Några månader senare, i början på april, droppar ett mejl in i min inbox. Det är Karina som berättar att hon ännu inte åkt skidor.
– ”Jag hade pjäxor på mig för en fotografering nyligen. Det är egentligen inte speciellt kul med pjäxor, det gör fortfarande ont och är obehagligt på fötterna. Jag kanske har varit lyckligt lottad som sluppit det i tre år.
– Nej, men jag skämtar. Jag är snart tillbaka på skidorna, det är helt säkert”.
Av: Tobias Liljeroth / Åka Skidor
