Den höga vägen

När vi väntar på tåget i Abisko dundrar tunga malmvagnar förbi den lilla stationen. Därute på Torneträsk syns små fiskekojor på medar och jag är helt övertygad om att de kallas för kvarkar. Men inser att detta är något betydligt mindre, kojorna heter arkar.

– Titta där är Lapporten, säger Erika när vi klivit av tåget i Björkliden.

Vi står länge och ser ut över fjällvärldens mest kända vy. Ett moln hänger envist kvar i öppningen. Det gör porten mer brutal och dramatisk jämfört med soliga vykortsbilder. Vi tar en kopp kaffe i hotellets ombonade lobby för att pigga upp oss inför dagens nio kilometer och 900 meters stigning. Med stighudar på skidorna börjar sen vi gå upp mot Låktatjåkka fjällstation. Skotrar på rad kör om oss, och ett gäng längdåkare från Gällivare skidgymnasium med snabba skidor svischar förbi. Våra ryggsäckar känns lättare efter en lång fikarast på en barfläck i solen. Ny energi tar oss längre upp mot landets högst belägna fjällstation.

Den höga vägen

Böljande vita fjäll och perfekt skidföre på väg upp till Låktatjåkka fjällstation.

Den blå himlen försvinner plötsligt och allt täcks av ett dis, det är det berömda Låktalocket. Det är vitt överallt och inga referenspunkter syns. Vi blir yra av diset och tokstirrar in i det vita när vi tycker oss se ett hus. Det visar sig vara ett pumphus och stationen ligger högre upp, 1 228 meter över havet. Fjällstationen byggdes i slutet av 1930-talet och allt material forslades upp med häst och släde. Stugplatsen är utsatt för väder och vind. Den snörika vintern 1973 drabbades stugan av en så hård storm att skorstensstocken vred sig ett kvarts varv.

Den höga vägen

Josefin Svensson lagar gourmetmat på Sveriges högst belägna fjällstation.

När huset dyker upp i dimman ser det stabilt och välkomnande ut. Värdarna Josefin Svensson och Robin Linnå tar emot oss och berättar om sina toppjobb.

– Vi fjällvandrade här i somras och blev förälskade i Låkta, berättar Robin som är ekonom och även sköter huset och logistiken. Han tycker att det är charmigt med småskaligheten, även om det krävs en hel del planering för att få upp all mat. Josefin är kocken som gillar alpina äventyr.

– Jag har åkt snowboard sedan jag var 13 år och har lärt mig att åka skidor på senare år. Ska köpa snöskor och se hur det funkar på topptur, eller kanske en splitboard, säger hon.

Svävar på moln

Det vita molndiset syns genom fönstren och fjällstationen känns som en svävande farkost. En tidlös och trygg rymdstation. Ett bevis för att tyngdlagen inte längre fungerar är hur snabbt alla kläder och smågrejor lämnar ryggsäckarna och sprider sig överallt i vårt lilla sovrum med snedtak. Efter en het bastu och snödopp infinner sig en stor sinnesfrid. Här skulle man kunna stanna länge! Låkta är känt för sin goda mat och den här dagen serveras tomatsallad och mazarin av västerbottenost, rostbiff med potatismos, rotselleri, morötter och svamp och allt avrundas med chokladtoffé.

Tyngdlagen fungerar igen när vi nästa dag åker ned för backarna mot Låktatjåkka tågstation. Det går snabbt och vi gör några vurpor. Vid den lilla brungröna stationsbyggnaden vrider vi på stanna-skylten och väntar in tåget. Ett par stationer bort ligger Katterjåkk och på turiststationen finns ett rum kvar. Husen byggdes ursprungligen vid sekelskiftet för rallarna som arbetade vid Malmbanan och norska Ofotbanen. Friluftsfrämjandets representanter driver nu turiststationen och tar väl hand om sina gäster. Vi får bland annat skjuts till Riksgränsen för att köpa ett par stighudar istället för de som tappades på väg upp till Låkta. I morgon väntar den längsta etappen på tre mil efter svensknorska gränsen till Unna Allakasstugan.

Den höga vägen

Vådlig färd utför på smala skidor från Låktatjåkka.

Jag är hög av fjälluft och vårljus och sover knappt något alls, men det spelar ingen roll när himlen dagen efter är knallblå och gränsfjällen radar upp sig som vita maränger. Leden passerar Fjällklubbens stuga vid Gátterjávri nära branta norska fjällsidor. Med vinden i ryggen går det snabbt framåt, och vi hejar på ett rastande skotersällskap med små barn och en farfar eller morfar. Terrängen växlar från lättåkt och platt till brant upp och ner. Vid vindskyddet Stuor-Kärpe är det solgass. Flugorna har vaknat och surrar på solsidan. Vatten blänker i en bäck som börjar tina fram och bäckvattnet gör oss otörstiga. Intill vindskyddet Valtojåkka blir det middag på en barfläck i kvällssolen. Efter en stigning till tusen meter över havet går det tvärbrant utför. Vi hasar nedför skaren på fjällsidan som ligger i skugga. Stannar upp när Sjangelistugorna syns på håll. Här var det kopparbrytning från slutet av 1600-talet fram till 1840. Träbaracker, stenhus och gruvhål finns kvar och Gabna sameby har en stugby intill gruvområdet.

Firar våren

En kylig kvällsvind drar fram och vi ökar takten för att bli varma. När en skylt dyker upp och visar att det är en kilometer kvar till Unna Allakas blir vi euforiska. Tre mil i kuperad terräng och vi har krafter kvar! Närmare stugan känns röklukt och så syns majbrasan. Det är valborgsmässoafton, vilket vi nästan glömt bort. En fin våreld brinner mitt inne i den mest avlägsna fjällvärlden. Eldsflammorna sträcker sig upp mot den rosa kvällshimlen. Vårens ankomst firas av studenter som kommer på snöskor, skoteråkare, sällskap med draghundar och turåkare. Flera skidåkare har åkt från Abisko genom dalgången via Abiskojaure. De berättar att de har vadat och ramlat fram i lera och vatten – vår höga väg var helt klart den rätta.

Den höga vägen

Unna Allakas betyder ”lilla höjden” och ligger bara ett par kilometer från norska gränsen. Under andra världskriget höll norska motståndsrörelsen till i stugan. Vi har läst att platsen gick under benämningen Sepal 2 ”Anna”. Härifrån planerades sabotage och motståndsmännen spionerade på tyskarnas aktiviteter på andra sidan gränsen. Från fjällstugan syns en rad norska toppar som radar upp sig i en snygg vy. Stugvärden på platsen är Carina Mäki.

– Jag har tre hundar och bor i den där lilla stugan, visar hon som bara arbetar några dagar till innan stugplatsen stänger för säsongen.

Carina tycker också att det är svårt att hålla reda på dagarna. Vi konstaterar alla att det är skönt att det är så. På fjället är tiden en evighet. Erika och jag har lagt in en extra bonusdag på turen. Kanske ska vi sova här två nätter, funderar vi och slappar länge på morgonen. Men så tar rastlösheten över och vi spänner på skidorna och drar iväg. Passerar ett gult gränsröse och ett solande sällskap som rest en stor tältkåta. En yrvaken fjällpipare hyllar våren och irrar runt på fjällsidan. Vi tar sikte mot norska Cunojavrrehyttan som ligger fem kilometer väster om Unna Allakas.

Tårta på fjället

En sak är säkert. Att vara på tur i Norge är något annat än i Sverige. Först och främst: inga skotrar kommer ylande, det enda vi hör är glatt norskt prat från stugorna. Ett gäng gästfria och trevliga basketkillar i övre medelåldern bjuder in oss på pepparbiff och potatisgratäng. Myten om norrmän som har lätt packning på tur spricker. I pulkor har de med sig nio kilo potatis, en sex-pack öl var, älgstekar, rödvin, tre ”blötkakor” – den norska motsvarigheten till våra tårtor. En mobil fjällrestaurang på tur.

Den höga vägen

Vi bor i en stuga med tre mer lågmälda laestadianer. När timmen är sen hörs ivriga skidsteg utanför och dörren rycks upp. Där står två ystra och pratsugna norrmän på kvällstur. Det är Kjell Danielsson och Svein-Vidar Høyen som nästa dag kommer tillbaka med sina andra stugkamrater Stig Olsen, Einar Danielsen och Dag Ove Lekang. De skidar runt med bar överkropp och njuter av solen. När männen tar en snabbtur till Unna Allakas solar vi på altanen och lyssnar till takdropp. Det här är den perfekta stugplatsen för en extra natt. En kvällstur går in i dalen öster om mäktiga Storsteinsfjellet med glaciären Sealggajiekna. Rakt norrut ligger Katterat och järnvägen. Ska vi åka den här vägen tillbaka? Terrängen ser fin ut, men vi bestämmer oss för plan A ner till Elvegård.

Mitt i natten anländer två norska killar som åkt i ett sträck från Katterjåkk. De har storhandlat där på Konsum och fyller hela bordet med mat. Gränshandeln är livlig även för skidåkare. De eldar friskt för att torka våta kläder och stugan blir som en ångbastu. Vi sover med öppna fönster mot den ljusa natten. På morgonen hörs skrattande ripor och måsar som kommer flygande från havet. Våren har nått fram till Cunojavrrehyttan.

Den höga vägen

Mot fjorden!

Hemfärden med sikte mot Norddalen blir en lätt tur. Efter kraftverksdammen kommer vi så småningom ut på den snötäckta vägen och det är bara att stå på utför. Plötsligt är vi framme vid en stor jeep med flak. Vi ska nämligen lifta med Dag Ove och de andra till Narvik och ta tåget tillbaka till Sverige därifrån. Det är skidor och norrmän i en röra på flaket och bilen slirar fram på den vårleriga vägen invid branta sidor. Journalfilmen har övergått till en actionthriller. Vid fjorden i Elvegård grönskar träden och vitsippor lyser i backarna. På en gränslös rundtur tar man dagen som den kommer och improviserar sig fram. På en gränslös tur kan man åka från kallsnö och kryssa fram mellan allt större barfläckar för att möta våren vid havet.

Av: Lena Hedman & Erika Willners

Den höga vägen Den höga vägen Den höga vägen

Den höga vägen Den höga vägen Den höga vägen Den höga vägen Den höga vägen