Mitt namn är Kim och här kan du följa mitt äventyr. Resan är lika oplanerad som oförutsägbar, den nästlar sig genom djungeln såväl som pulserande miljonstäder. Jag besöker lokalbefolkningen, Iguassufallen med fler än 270 vattenfall, surfparadis som Florianpolis och många ännu ovetande platser. Min drömresa går till Brasilien, vill du hänga med? …………………………………………………………………………………………………………………………….
Torsdagen den 1 januari 2009!!! – Nytt år och nya bilder!
När jag öppnar någon av alla mina resetidningar så hittar jag överallt bilder som får mig att utropa ”här är ju irländarna och cyklar just nu, på dödens väg i Peru…”, ” Titta här, vi träffade en som berättade om just den här restaurangen i Buenos Aires …” eller ”jag känner faktiskt en som bor på Maldiverna”. Det är häftigt och får mig att redan längta och drömma till nästa resa, nästa äventyr, men just nu njuter jag också av att Falun ser ut som ett riktigt julkort och att himlen färgas rosa vid skymningen.
Det är något speciellt med nyårsafton, det är svårt att skiljas åt men ändå så spännande att blicka vidare. Här hemma har Brasilien helt klart varit temat på både mina julklappar och mitt stora samtalsämne, tänk det är otroligt att allt kan kopplas till Brasilien, såväl en potatis som en stackars gullranka, eller en låt på radion.
Idag är det den 1 januari 2009, en perfekt dag för att drömma om det nya året men också för att blicka tillbaka och komma ihåg 2008, alla härliga minnen. För mig var 2008 helt klart ett av mina bästa år hittills! Jag passar därför på att lägga in fler Brasilienbilder som jag hoppas ni kommer gilla…
…………………………………………………………………………………………………………………………..
Tisdagen den 30 december – Snöglitter och julstjärnor, och en tillbakablick till början…
För länge sen:
Skogens tallar suckar ovanför mitt huvud och mossens iskalla vatten kippar lätt i skorna, men solens strålar fyller min näsa med fräknar och kanelbullen smakar underbart, med för mycket socker. Luften är klar, kall och lätt att andas, vi rör oss i maklig takt fram över stock och sten likt människor gjort i alla tider, och livet känns plötsligt självklart och enkelt. Det slår mig vad otroligt häftigt det måste vara att gå i en sådan här orörd skog om man kommer från någon storstad i ett tätbefolkat land, långt bort från trädens milda sus och stugväggarnas ensamma fridfullhet.
Smakar på känslan, känslan att snart, snart är det dags. Äventyret. Det väntar och drar i mig, det vill så gärna komma till tals snart, jag stretar lite halvhjärtat emot, lite nervöst men ändå så förväntansfull. Starka dofter, färger och känslor i en salig blandning likt en välblandad grogg på ett sommarparty. Jag klarar inte av att bara stanna, att fastna i enkelheten, jag vill älska utmaningen. Jag vill se myllret av okända människor, eller känna Amazonas omsluta mig med all sin olikhet och okända farlighet. Jag vill njuta av sand som liknar mjöl och inte kan jämföras med norrlands grus. Jag vill se någonting helt annat än hur ängens gräs förvandlas från grönt till vitt av frost, hur andningen bildar små moln.
Ja och ni som följt min blogg vet ju att jag fick uppleva allt detta, och nu är jag hemma igen.
När man andas flyger glitterpärlorna i luften och himlen är djupt mörk med starkt lysande stjärnor. Man får känslan av ett omslutande valv, träden står instoppade i sina vita rimfrostiga vinterbeklädnader och höstens fula svarta kostym har bytts ut mot den vackraste av trädskrudar. Hus i trä av olika färg står ordentligt på rad med exakta mått, ur skorstenarna svävar röken ljudlöst ut i rymden. Människorna i husen tänder ljus och sätter sig runt granen som lyser i mörkret. Överallt träffar jag på folk jag känner som glatt hejar och tycker att vi ska ses någon dag. Hemma när det är som bäst.
Ps. Bilder kommer upp över nyår, ett urplock likt en chokladask med lite från varje…Gott nytt år! Ds.
………………………………………………………………………………………………………………………………
Fredagen den 19 december – Surfing och farval
Det kanns nastan lite laskigt, snart ar resan slut och bloggarna, men nagra fler inlagg lovar jag att det blir det nar jag kommit hem och massa bilder! Veckan i Buzios blev aven den ganska handelserik och speciell, men kanske lite annorlunda an vi tankt oss! Regnet har troget skojt ner varje dag sen i sondags och lite feber har spokat, men i tisdags var det dags for lite utflykt!
Vi har lart kanna tva brasilianare, tva norskar och en svensk som vi umgatts lite med, och i tisdags skulle brasilianarna till en stad som ligger en timme fran Buzios: Capo Frio.
Pa kvallen visade sig solen lite grand och hela varlden var malad i milda nyanser av blatt, lila och gratt. Vi gick dar langs stranden med vara nya vanner och disskuterade hur sorgligt det ar att saga farval. Det var ju andra gangen vi traffades men anda dags att saga hejda. Det tycks kort, men nar man reser sahar blir man sa bra vanner direkt och man delar med sig sa mycket. Pa stranden spelade ett gang fotboll och en man kom cyklandes i lugn takt med lite frukt pa pakethallaren, just da ville jag bara vara, just dar, i hela varlden.
Pa onsdagen skulle vi dyka.
Relingen ror sig upp och ner, hit och dit och det forsar in vatten pa dack. Argentinaren spyr, och mitt huvud snurrar. Jag mar sa daligt att jag har glomt hur det ar att ma bra. Baten stannar vid en o, men baten gungar minst lika mycket som innan, bara tanken pa att sta upp i gunget far det att vanda sig i magen. Det blev ingen dykning for min del. Jag maste saga att jag inte gillade dykarklubben heller. Det var tva tjejer som aldrig dykt innan och vi var sju personer pa tva ledare. Min tank folorade halva sin luft pa cirka fem minuter och det kandes som jag skulle spy under vattnet sa jag avbrot. Jag vet inte om luften berodde pa tanken eller pa att jag hyperventilerade men det var ingen vidare rolig upplevelse, sa jag och argentinaren tog salskap vid relingen. Nar vi nadde land fem timmar senare, kandes fast mark som himmelriket. Sjosjuka och dykning gar inte ihop, och nasta gang ska jag kolla upp mer om grupp, ledare, dykstalle med mera for att fa ut sa mycket som mojligt pa ett sakert och roligt satt.
Idag var lyckan omedelbar, det var inget regn! Full fart mot strand Geriba – dags for surfing. Jag alskar surfing! For tillfallet vet jag inte om jag gillar vindsurfing eller vagsurfing mest, for bada ar sa otroligt kul! Sa det blev en kurs pa portugisiska i ungefar en timme och sedan hyrde jag bradan. Nu ar jag alldeles slut men lycklig.
Innan vi akte hem fran stranden hamnade jag dar i en sanddriva och diskuterade livet med en brasiliansk dam medan vi at varsin majskolv. Tank att om tre dagar sitter jag hemma och diskuterar livet med faluborna, det vander fort i det har livet och det galler att hanga med.
Sa nu ar det alltsa dags att byta surfbradan mot snowboarden for ett tag. Tvatta absolut allt och ladda batterierna for nya aventyr for det har har mest gett mersmak. Tank bara pa alla nya vanner varlden over som jag maste halsa pa…
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Mandagen den 15 december – Buzios, (febriga funderingar)
Nu sitter jag har i Brasilianarnas eget semesterparadis: Buzios. Det ar bara en sak som inte stammer, det sporegnar och jag har feber. Samtidigt sa ar jag sa nojd med den har resan att inget kan forstora det just nu.
Jag kommer sa val ihag den dar varma sommardagen i Falun da vi bokade resan till Brasilien. Dammet yrde pa gatan och det kokade i stan, cykelsadeln brandes nar jag stressade ner till stan pa lunchen.
Det enda stallet vi bokade i forvag var Buzios. Nu ungefar fem manader senare sitter jag har i Buzios, vid slutet av var resa, vart aventyr, var drom.
Efter att jag fatt vanner i Brasilien nar jag var pa Malta och i Chamonix kande jag att jag ville aka dit, till landet de sa varmt berattade om. Minnena fran drommarna att aka till Ipanema vaknade till liv och av de resemal vi valde mellan var det Brasilien som tilltalade mig innerst inne.
Den allra vanligaste kommentaren jag fick var nagot i stil med: ”Men det ar ju typ det farligaste landet i varlden!” Efter ett tag blev jag ganska trott pa det, nu skulle har akas till Brasilien och jag fick lust att skrika som Ronja Rovardotter: ”hit med lite farligheter!”
Sjalvklart finns det mycket som ar farligt, men vagar man inget sa vinner man inget. Det galler att leva livet, men med fornuftet i behall. For mig kan jag bara saga, ga pa kansla och lat inte andra stoppa dina drommar. Det galler bara att se till att de gar att genomfora pa ett bra satt.
Brasilien for vissa skulle vara en marrdrom, for andra livets stora lycka. Precis som med allting annat. Man ska inte alltid lyssna pa alla andra, utan kanske ta en helt egen vag.
Jag alskar Brasilien och det har ar det basta jag gjort, darmed inte sagt att allting varit enkelt. Langt ifran, men den har resan har forandrat mig och fatt mig att inse hur liten den har enorma varlden kan vara. Fatt mig att forsta att lycka kan vara sa mycket enklare an man tror.
Sen har jag insett hur mycket en hjalpande hand, eller ett ”de nada” kan betyda i ett frammande land. Allt sammarbete i varlden ar verkligen vardefullt och jag hoppas Brasilien snart kan lara sig panta burkar. Precis som jag hoppas Sverige kan stressa lite mindre. Ta inte livet sa alvarligt det ar det anda.
Nu ar den har resan snart slut, men jag ska forsoka att inte vara ledsen utan bara valdigt valdigt nojd. Glad over att det det har ar det basta jag gjort och att jag haft mojligheten. Sen ska jag behalla i minnet att man med fornuftet i behall ska lyssna pa sina egna drommar…
…………………………………………………………………………………………………………………………………..
Fredagen den 12 december – Julmust och pepparkakor, samt djungeln pa natten!
”For me its perfect” Mauricio hade helt ratt. Det ar helt underbart pa Ihla Grande! Inga bilar, ingen stress, inte mycket mer an paradisstrander, hostelfester, batar och berg. Varje tungt steg med min overfyllda backpack var det vart for att komma hit!
Det ar svart att tanka sig att on tidigare varit ett naste for pirater och efter det en fangelse o for Brasiliens mest farliga och valdsamma brottslingar. Igar var vi ute pa en av de jobbigaste trekkingarna i mitt liv. Jag, Cia och tva glada svenska killar med grym kondition skulle upp till ”papegojberget” som ar nast hogsta toppen pa Ihla Grande. Pa var karta var det utmarkt som svaraste leden med en dodskalle, sa valet var ju givet!
Det var i alla fall vart alla skramor och smarta for utsikten var fantastisk och pa vagen traffade vi ett helt gang med stora svarta apor! Nu ar alltsa djurkollektionen vi ville se fullandad! Uppe pa toppen vantade en overraskning: julmust och pepparkakor!!! Alltsa guldstjarna at de svenska killarna – precis vad vi behovde och dessutom en sadan haftig kansla att sitta dar uppe och dricka julmust.
I alla fall efter Papegojberget skulle vi ga till Ihla grandes fore detta fangelse. Sa ingen vila har inte… fangelset stangdes sa sent som 1994 men sag ut att vara i taskigaste laget, men det var anda en haftig kansla att ga runt dar inne. Sa var det da dags att ga hem, i morkret. Sa nu har jag gatt i kolmorker i djungeln ocksa, med alla mojliga ljud och eldflugor overallt. Jag kan beskriva det som jobbigt, en utmaning och valdigt spannande. Var dagstur blev alltsa langre an tolv timmar upp och ner for berg. Snacka om att vara vard sin pepparka!
Vi har ocksa varit pa Lopez mendes som beskrivs som en av varldens vackraste strander. Imorgon gar det vidare mot Buzios och var sista vecka. Kan det verkligen vara sant?!
I vilket fall det jag kan saga att Mauricio har ratt Ihla grande is perfect for me as well…
………………………………………………………………………………………………………………………………….
Rio de Janeiro – De vackra manniskornas stad
(9 november, pa bussen fran Rio)
Rio , rio, rio, sa manga drommar. Det ordet vacker sa manga bilder, sa manga fantasier, och Rio de Janeiro ar inget annat an fantastiskt pa sa manga olika satt. Men det finns en mork sida ocksa. Rio ar allt fran Funk i Lapa, turister pa vag mot ”sugarloaf” till knivran, korruperad polis, vald och barn pa gatan. Mitt over alla dessa varldar i samma stad, star Jesus och stracker sina armar mot himlen.
Nar jag gar langs Copacabana branner jag mig pa sanden. Det ar fotbollsmatch, utan linjer men minst lika seriost som en landskamp. Som sagt brasilianarna har nara till kanslorna. Ipanema har trots allt blivit min favoritstrand med sin helt underbart vackra vy over de tva bergstoppar jag sett pa sa manga bilder. Nar jag var tio ar och dromde mig just till Ipanema var jag helt klart ratt ute.
Jag har aldrig sett sa manga vackra manniskor i hela mitt liv. Sadana fantastiska kroppar som garna visas upp i varmen. Brad Pitt med lockigt har, Orlando Bloom och Ronaldo passerar flera ganger under en dag! Trots alla vackra brasilianskor med fantastisk harkvalite gor vi oss omattligt populara. Mitt ordforrad for vacker ar i storsta laget…
Nar vi kommer fram till Lapa forstar jag att nu ar jag langt fran Harrys hemma i Falun. Lapa ar feststallet numer ett i Rio som ar som ett stort streetparty. Massvis med klubbar och manniskor precis overallt saval inne som utanfor klubbarna. Just fran Lapa har jag ett starkt minne jag vill dela med mig av:
Det enda jag kan se framfor mig ar de stora vackra bruna ogonen med ogonfransar andra skulle doda for. Bakom hennes vackra leénde syns sorgen och ensamheten mitt mellan alla dess manniskor. Likt en flock bufflar snubblar folk fram, lagom fulla. Jag funderar over hur gammal hon kan vara. Kanske max 11 ar. Brevid sig har hon tva sma pojkar runt 7 och 10 ar.
Pa gatan framfor mig koper ett gang killar shots fran en man som saljer ur en flaska. Jag hoppas de far det som de tror att de koper. Det ar bra musik och folk gar in pa klubbarna for att visa att i det har landet kan man dansa! Jag traffar massor av roliga manniskor och kvallen gar alldeles for fort. Manga fran hostelet har tagit sig till Lapa precis som jag.
Men det ar en sak jag kommer ihag nar jag kommer hem och klattrar upp i den kladfylda sangen. Det ar inte de snygga killarna, inte den haftiga musiken, inte hostelkompisarna eller allt jag upplevt under dagen. De ar de vackraste ogon jag sett. Det ar en enorm sorg i ett leénde ansikte. En flicka pa runt 11 ar , en vacker oforstord manniska som borde ha hela livet i sina hander. En liten flicka som forsoker salja tuggumin och ta han dom tva sma pojkar samtidigt. Hon star mitt bland alla fulla manniskor som skojar och beter sig lojligt at. Som behandlar henne sa fel, som ar sa mycket dummare an henne.
Jag moter hennes blick, hon ler men sorgen lyser igenom. Det ar bara jag som ser. Alla andra tycks inte bry sig eller ar for upptagna i sin egen fylla. Jag vet inte. Jag ger henne pengar utan att kopa nagot, men undrar vad det hjalper.
Runt omkring mig dunkar musiken och det luktar fran gatukoken och spriten. Det luktar rok och manniskor. Jag pratar lite med henne. Hon berattar att hon bor langt harifran, att de tva pojkarna ar broder och att hon har koll pa dem. Jag fragar henne om hon ar trott. Da slocknar plotsligt leéndet och jag vill bara ta med henne darifran, hjalpa henne pa nagot satt.
Nagra fran hostelet ropar. En stund senare knackar nagon mig pa axeln. Det ar hon. Hon ger mig en snabb kram och da vet jag att hon sag. Jag vet att hon forstod att jag kande smartan, att jag ville hjalpa. Ogon kan alltsa tala.
Nu tillbaka fran minnet igen. En kvall aker vi ocksa till en favela , Favela funk party. Jag vet inte hur jag ska forklara det for det gar inte. Jag kan i alla fall upplysa om att nar folk hemma sager att de ska ut och ”skaka rumpa” har de ingen aning om hur folk dansar i Brasilien. Det blir en speciell kvall. Jag har aldrig varit sa uppvaktad i hela mitt liv, men det ar inte bara roligt. Killarna drar en i haret och vill att man ska pussa dem till hoger och vanster. Okej de har inte manga ljushariga i Brasilien, och okej de ser ut som morkhariga Brad Pitt, men nu far de ge sig!
Vi traffar i vilket fall massor av trevliga ocksa och tva tjejer ger sig pa att forsoka lara oss dansa Funk. Vi ar en stor grupp fran hostelet som aker och vid 6 pa morgonen atervander vi till Copacabana. Trotta men glada, helt klart en av de haftigaste fester jag varit pa i hela mitt liv.
Rio de Janeiro ar inte bara ungdomarnas stad, utan ocksa de aldres. Har finns inte samma aldersnoja som i Sverige utan aldre manniskor deltar mer. De dansar, spelar fotboll och joggar pa stranden. Vi pratar med en kvinna som ar ute och dansar pa en pub. Hon sager att hon ar ”sa lycklig, men gammal, fast ska leva lange till!” Vi fragar hur gammal hon ar, hon ar 78 ar.
Innan vi aker fran Rio de Janeiro finns det sjalvklart nagot mer som ar givet forutom Lapa, Jesus och Copacabana – fotboll! Dessutom inte vart som helst utan varldens storsta arena: Maracana. Jag ryser nar jag kliver in i den enorma arenan som tidigare tagit runt 200 000 askadare innan det blev forbjudet. Det ar match mellan Rios lag: Fluminense och Ipatinga (minas Gerais). Hostelganget far ratt bra platser och vi sjunger med det basta vi kan. Som sagt brasilianarna har nara till kanslorna och battre publik far man leta efter. Fran minsta knatte, till aldsta kvinna. De sjunger hela matchen och stottar laget trots 1-1 i en given vinnarmatch. Den nioariga killen framfor mig ar helt galen, men jag forlater honom for hans fantastiska mundering. Nere pa planen avanceras tricksen som vi spanat in pa stranden varje dag. Fotboll nar det ar som bast.
Just nu sitter jag pa bussen pa vag fran mina drommars strand Ipanema. Rio gjorde mig bade besviken och lyckligare an jag trodde pa en och samma gang. Det ar sa det ar i Rio, fran den otrevligaste till den vanligaste, fran Favelas till palats – det ar kontrasternas stad precis som Brasilien ar kontrasternas land. Men fattiga som rika, manniskorna ar vackra som anglar, med muskler da.
Nu har jag statt bredvid Jesus och strackt pa armarna tillsammans med 50 japaner, jag har traffat Cristiano Ronaldos yngre kopia pa Favela party och sett smartan i en fattig flickas ogon. Jag lamnar vart enorma hostel och har alla saker med mig! Andra pa hostelet blev bade knivranade, av med kamera och pengar men vi klarade oss undan med en flipp flopp. Saknaden borjar redan komma, och drommarna, men nu ar de annorlunda. Drommar att barnen som far illa hade en annan framtid. En bon till Jesus som beskyddar Rio de Janeiro och dess vackra drommar.
………………………………………………………………………………………………………………………………
Onsdagen den 3 december – Hastbad och pirater
Oj vad tiden gar fort! Samtidigt kanns det nastan som om vi varit ute i minst ett halvar. Man ser sa otroligt mycket, lar kanna sa manga nya manniskor och ar med om sa mycket, bade bra och daligt. Varje litet steg, varje ny personlighet och varje ny plats far en liten plats i mitt minne och formar mig och mina tankar.
Som vanligt med mig ar det tempo som galler, och visst hinner vi otroligt mycket. Pa hostelet vi bor ar det massor av roligt folk och vi har traffat var tredje person fran skandinavien, en norsk tjej som vi umgas mycket med, delar rum med henne och fyra andra. Jag kan lova att varat rum ar smockat med prylar, mat och klader i hogar, men kul har vi!
Hostelet ligger precis bredvid an som flyter genom Paraty och har ett eget batdack. Paraty ar verkligen en trevlig stad, och den historiska delen ar valdigt vacker med sina vita hus och fargglada knutar. Paraty ar kand just for sin historia och fina arkitektur.
Det kanns verkligen som ett steg bakat i tiden da man strovar over kullerstenar dar bilar ar forbjudna. Folk cyklar och nu och da klapprar en mulasna forbi med tung last. Langs vattnet gar hastar, helt losa (!) och folk strosar lugnt omkring, till synes utan plan.
Det ar stor skillnad mot alla de storstader vi sett innan och mycket renare, mindre reklam och dyrare. I staden bor mycket fransman och en hel del fran exempelvis Tyskland, darfor har vi nu hittat ett stalle dar en hel del otroligt nog pratar engelska. Till och med pa turistinformationen… till skillnad fran Ihlabela…
Igar var vi ute och red igen och jag trodde aldrig det skulle kunna overtraffa forra gangen, men det gjorde det! Det var jag och Cia samt en kille och tjej fran garden som var ledare, om man nu ska kalla det sa. Det var mer som att vi var ett gang ute och red och de gjorde det lika mycket for skojs skull som for pengarna. Vi blev snart kompisar och det var ofta jag och Cia som galopperade i taten nar det blev tavling over nagon av angarna.
Solen stekte och vi tog oss igenom regnskog, och over stora vida slatter och sedan upp over bergen till ett vattenfall for paus, dags att bada! Pa vagen tillbaka red vi i floden och pa ett stalle fick vi stanna och flytta ett trad som ramlat ner tvars over. Min hast Silver tyckte tydligen att det blev lite varmt sa helt plotsligt la han sig ner i vattnet! Alla hade valdigt kul at detta, men det bjuder jag mer an garna pa. Detta upprepade han tre ganger under turen. Ridturen var otroligt vacker och jag fick an en gang hapnas over vilken fantastisk natur Brasilien har, mer an jag trott innan. Ridturen var verkligen motsattsen till turridning i Sverige, mer som en langritt med ett gang kompisar. Inget for nyborjare eller ovana ryttare men for oss helt underbart. Sa trott i benen efter nastan fyra timmars ridning sa vi hejda till nya vanner, saval hastar, hundvalpar och manniskor, med lofte om att skicka bilder pa mig och en badande hast…
Idag har vi varit ute pa battur hela dagen med ett gang harliga manniskor och sett bade delfiner och skoldpaddor. Ikvall blir det lite fest och mote med dessa igen. Imorgon bitti ska jag sova pa bussen for att samla energi da det bar av mot inget annat an RIO DE JANEIRO!!!!
……………………………………………………………………………………………………………………………………
Antligen nya bilder!
Nu kan ni kolla in lite nya bilder fran de senaste inlaggen da jag antligen hittat en dator som klarar av det!
……………………………………………………………………………………………………………………………..
Mandagen den 1 december – Radio pa lyktstolparna!
Efter en spannande helkvall pa Brasilianskt vis, med bade fodelsedagsfest, salsa, stranden och rockklubb fick vi sova i tre timmar. Sen var det bara att knola in smutsiga klader, flip flopps och sladdar i en uttojd ryggsack for att lamna Ihlabela mot Paraty. Atta timmar pa busshalsplatsen i Sao Sebastian var nasta noje, eller inte. Smutsigt och med stank av kiss satt vi dar tillsammans med ett fyllo, en busschauffor och en utvecklingsstord pa en trabank som sag ut att ha hamtats efter nagra ar pa havets botten.
Ironiskt nog var utsikten ut over stora berg med tropisk orord regnskog. Sao sebastian ligger ocksa nara havet och skulle mycket val kunna vara en fin stad, det ar den inte.
Vi hann ocksa med ett besok pa den anda oppna matvaruaffaren som utifran sag ut att ha gatt igenom ett lattare krig. Val dar inne inforskaffades dagens kombinerade lunch, mellanmal och middag: yougurt och bananer, igen. Cia hann ocksa med att backa in med sin enorma ryggsack i affarens fantastiska utbud av viner, darav en flod over mina (fore detta torra) sandaler.
Pa vag fran mataffaren passerade vi en flod av skrap och ensliga gator med potensiella ranare av min fina ”cykel-och-fjall-kasa”, eller kanske mina vindrankta sandaler?
Vid tio blev det dags for tre timmar buss, och sedan Paraty mitt i natten. Dar vantade ingen taxi. Som tur var fick vi lite hjalp av nagra otroligt trevliga Brasilianare med varldens minsta hundvalp. Tack for dessa vanliga manniskor. Vissa backpacking dagar ar samre an andra, aven om en atta timmar lang vantan pa en busstation kan innhalla mer an vad man tror.
Nu ar vi i alla fall i Paraty och solen skiner, och lyktstolparna spelar musik, kanns harligt…
…………………………………………………………………………………………………………………………………..
Lordagen den 29 november – Bland dimmiga berg, cowboys och vackra hastar (alla portugisiskt talande)
Antligen valmaende fina hastar. Efter manga besvikelser med rep, trasiga hovar, sar, tung last, hart piskade och valdigt smala hastar antligen vackra och valskotta. Det tog ett tag aven for jeepen att ta sig upp bland de dimmiga bergen i allt tatare regnskog, men utsikten var svarslagen. Prickiga grisar med egna pooler att bada i, losa kycklingar, galna hundar, fria kor och vackra hastar med lang man – framme!
Knarret fran riktiga westernsadlar, hastarnas nojda frustande och ett litet vattenfalls porlande i narheten, doft av regnskog. Nagonstanns bland traden gommer sig aporna som det finns gott om, dimmorna sveper fukt runt bergen och vi tar oss allt hogre upp. Det ar sa latt att andas, det ar frihet och man behover bara leva och ingenting annat for en stund. Min vackra hast Principe vet precis var han satter fotterna, och tur ar det eftersom var ”cowboy” i taten garna galopperar hej vilt pa de smalaste av bergsslutningar. Med en hand styr vi upp till toppen av ett av bergen. Ridturen blir en paminnelse hur mycket jag alskar dessa vackra djur, ocksa fart, flackt och helt pa portugisiska, absolut ingenting for turistgruppen men passar mig perfekt.
Man vill ju inte garna tacka nej, sa visst kan jag smaka lite ur tunnan. STARKT. Lite brasiliansk ”cowboysprit” och mjolkkaka efter ridturen verkar vara standard pa bergsgarden vi kommit till. Hundarna skuttar lyckligt runt oss och vi skrattar ihop. Det ar inte manga ord vi forstar av varandra men skratta gar bra anda.
Efter ridningen kande vi for mer aventyr sa efter nagra timmars gaende i sporegn var vi framme vid ett vattenfall, dags att bada. Jag har aldrig haft sa manga insektsbett i hela mitt liv, men harligt och kallt var det!
Har pa Ihlabela vilar ett speciellt lugn. Allting tar sin tid och folk verkar otroligt avslappnade, de verkar inte oroa sig for sa mycket, det som raknas ar livet runt omkring har pa on. Vaxthuseffekt, sakerhetsregler och stress verkar liksom ligga lite bortom deras varld. Verkar ganska skont och stressande pa samma gang, haha. Jag ar ju svensk sa jag vill ju helst ha lite battre koll… tror jag. Fast en plaststol fastknuten pa cyklen att skjutsa i utan hjalm eller annat tjafs verkar faktiskt ganska trevligt.
Ikvall har vi blivit bjudna pa nagon form av fest! Vad for typ eller vart vi ska vet jag inte riktigt, dar tar mitt portugisiska orforrad slut med hastlangder. Det ska i alla fall bli kul, man vet aldrig var man hamnar, livet ar ett aventyr!
………………………………………………………………………………………………………………………………….
Torsdagen den 27 november – Sang pa bussen
Solen sken en stund pa oss idag och lyckan var gjord! Visst nu regnar det, sa lite synd ar det om mina skor som star ute pa tork… Nu ar vi da pa Ihlabela som ligger utanfor Sao Sebastio, stora ytor av on ar skyddad av Unesco och bergen reser sig statligt med stora skogsomraden tropisk djungel. Det ska finnas runt 360 vattenfall, och piraternas harjande har under 1600 och 1700- talet har lett till att on omges av vrak, runt 17 stycken! Populart for dykning givetvis. Vi har hittat ett harligt Pousada dar vi slipper helghojningen da priserna normalt skjuter rejalt i hojden. Ena sidan av on kan bara nas med bat, men pa den exploaterade sidan finns en del vagar och busstrafik. Idag akte vi pa en harlig busstur med chauffor och biljettkillen, det var bara vi i bussen sa de rockade loss rejalt, chaufforen stod upp i satet och korde med en hand ner for grekiskt slingrande bergsslutningar samtidigt som han glatt sjong det hogsta han kunde. Efterat fick vi lova att inte saga nagot till de andra passagerarna som kom. Numera hejar han glatt nar han ser oss och tutar med bussen. Ihlabela kanns som en mysig skattkista av personligheter med ovantat djup…
…………………………………………………………………………………………………………………………………
Onsdagen den 26 november – Ihlabela!
Tank att vi natt vackra on Ihlabela :)! Resan gar sa fort, kanns som om tiden rinner mellan fingrarna likt solvarm sand. Hitills har vi inte haft en enda dag da vi bara slappat eller legat pa stranden, men vad mycket annat vi sett! Vi har bara traffat tva svenskar sen vi akte, och de turister vi traffat kan raknas i huvudet. Sa manga nya kulturer och brasilianare som delat med sig av sitt liv, det kanns sa harligt. Visst finns det bade svart och vitt, men man blir sa lycklig av hur manga harliga manniskor man traffar varlden over, sa olika men sa harliga. Norra och sodra Brasilien kanns som tva olika lander.
En sak som ar kul att vi ofta far tva fragor;
1. -Where are you from?
”Sweden”
– Aaa ha, Switzerland
”Eh no, Sweden…”
2. – Yes Switzerland, chocolate mm, and are you brothers?
Haha, de ar sa gulligt att jag inte har hjarta att ratta dem langre. Det finns ocksa en annan sak jag gillar, det ar ordet: De nada som betyder ungefar: det var inget. Alla har sager det med sadan innerlighet nar man sager tack (obrigad) att jag smalter…
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Nattbussen – 16 timmar (Det regnar faktiskt i paradiset ocksa)
Nu sitter jag pa bussen med en minimal papperslapp att kladda pa, som vanligt helt enkelt. Vill helst skriva ner allting hela tiden sa jag inte ska glomma nagot minne jag vill kunna plocka fram i framtiden. Det ar forstas omojligt, men anda. Nu gor det sadar ont i hjartat igen, samtidigt som jag ar sa lycklig! Nu ar vi pa vag igen! Mot alla odds och morka moln, sa aker bussen for att ta oss forst till Santos och sedan vidare mot Ihlabela! Visst nagra timmar extra runt de varsta oversvamningarna men sant ar ju bagateller.
Det varsta ar det man ser pa nyheterna om Santa Catarina efter stormen, med siffror som 100 doda och 54 000 hemlosa. Matvaruhus som plundras och liknande, sa den del vi fick av stormen ar ingenting mot den omfattning som den drabbat stora delar av Santa Catarinas stat.
Utanfor susar landskapet forbi och det ar sa vackert att det ilar i magen. Molnen ar skira i milda svepande farger; rosa, ljusgratt och turkosgratt. Bergen star statligt och lutar over vackra strander som tycks ororda. Vattnet ar precis sadar lugnt som det bara kan vara efter en storm, lugnet retas med alla de manniskor som drabbats och inte har rent vatten, eller korna som nu mer tycks bada i sin hage utanfor rutan.
I den ljudlosa latta vinden svajar Florianopolis flagga som delar plats med Brasiliens flagga och det lokala fotbollslaget, alla lika viktiga. Jag kan inte lata bli att sucka at hur otroligt vackert det ar nar regnet inte forsar ner langs oronen och vattnet ar stalgratt ilsket. Samtidigt, man vet aldrig vad som star runt knuten och det ar ju det som gar det sa spannande. Det regnar faktiskt i paradiset ocksa.
Regn eller inte sa har Florianopolis fatt en speciell plats i mitt minne. Speciellt det lilla surfsamhallet Laguna som ligger pa motsatta sidan mot stora centrum. I mitt minne finns alltid alla otroligt vackra strander, saval som surfkillar och den skona stamningen. (Oversvammade brunnar och blota klader far en liten plats ocksa.)
Vi har traffat sa manga harliga manniskor och jag hoppas jag kommer tillbaka nar det inte ar storm. Men forst ska Mauricio komma till Sverige och prova skridskor, han har ju lart sig saga parasoll nu…
Florianopolis blev alltsa en stormig upplevelse men som jag sa mitt i ovadret: ”Ska det regna kan det ju lika garna regna rejalt”.
.
………………………………………………………………………………………………………………………..
Tisdagen den 25 – Changing plans?!
Jaha, just nu lite deppigt, lite segt. Sitter har och funderar pa om vi ska fa aka vidare idag. Kopte bussbiljetten igar efter mycket om och men, tack vare hjalp av vanliga brasilianare. Igar fick vi hora att vi ar sa modiga som reser har utan att prata portugisiska, och ja det ar spannande, helt klart en utmaning men jag tycker det gar bra! Problemet ar bara att det verkar som att vagen fortfarande inte hunnit bli lagad, och en vi lart kanna har sa att det antagligen bara gar att ta sig harifran med flyg just nu. Vi vill garna komma ivag nu, ligger efter i ”reseplanen” och tro det eller ej sa ar jag lite trott pa mina chippande skor. Det fungerar inte att ringa bussbolaget sa vi lar ta all packning och chansa, aka till stationen och hoppas , blir antagligen ett aventyr. Ingen dar verkar kunna engelska sa jag har med mig mitt lexikon i hogsta hugg!
Jag kan anda inte lata bli att skratta at alla dessa ”changing plans”… risken finns att jag kommer vara en annu mer forsenad person nar jag kommer hem och tagit efter det har brasilianska livssattet, sa se upp! Ja och sen kan jag rapportera att jag investerat i ett paraply, sa forhoppningsvis kanske regnet avtar lite…
Ps. Kollade precis nyheterna och det ar helt galet! Runt om i Santa Catarina rasar hus och folk aker bat pa gatorna, sa vi far allt se hur det gar! ds.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Sondag den 23 november – Storm i hela Santa Catarina!
”Manaus-varme” JA TACK! Ja da har man provat att ga kladd i en plastpase! I Santa Catarinas stat har nu ett stormovader dragit fram och har i sin fart dragit med sig bade bilar, vagar och en hel del annat. ”This never happens here, worst ever!” Ar en kommentar vi fatt hora flera ganger de senaste dagarna. Ja da hade man timat in det! Det syns verkligen att folk inte ar forbereda pa den har sortens vader dar de stortar fram i surfshorts och paraplyer. Vagarna ar inte heller forbereda och brunnarna svammar over. Pa gatan forsar vattnet upp till anklarna pa mig, och bron over Laguna ligger farligt nara vattennivan nu. I husen ar det kallt och ingenting torkar i varat lilla rum.
Sa efter tre dagars konstant regn ar alla mina klader blota! Och inte behover man regnbyxor i Brasilien, dar ar ju sa varmt, tyckte jag nar jag bantade min backpackingryggsack. Jaha dar fick man for det.
Det ar ganska tomt pa gatorna och Mauricio forklarar att ”antingen sitter man inne eller sa surfar man nar det ar sant har vader”. Vi valde surfa. Vi sag manga valdigt duktiga sufare som var overlyckliga over de ”otroliga forhallandena” och starka strommarna, for oss var det daremot mest negativt.
Jag har aldrig kant sa starka strommar i hela mitt liv och vagorna var inte nadiga mot oss som fatt tag pa en trasig brada dagen till ara.
Nu sitter jag har efter surfingen i en av kompisarnas hus och ater nagot som liknar kalaspuffar. Jag haller pa att hungra ihjal sa jag hoppas att det har inte ar dagens middag. Sen far vi se om vi lyckas ta oss ”hem” i stormen. Men som vanligt i Brasilien , man far se. Det basta ar helt klart att ta det som det kommer och njuta for stunden. Regnovader eller inte sa ar vi ju faktiskt i Brasilien och utanfor fonstret springer surfare fram och tillbaka, ett stenkast fran havet, sa det ar ju inte sa dumt anda…
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Fredagen den 21 november – Surfing is life!
Regnet stortade ner over oss men Mauricio pastod att solen sken pa norra delen av on sa vi kastade oss in i bilen. Val framme pa Praia Brava var det dags att dra pa oss ”vatdrakterna”, som bestod av tunna surftrojor. Surfingen var grymt kul! Jag vindsurfar ju annars, det har var annorlunda men riktigt kul, och det gick faktiskt riktigt bra aven om jag forfryst fotterna och blivit overskoljd av en och annan rejal vag! Havet, bradan och jag, livet ar enkelt att leva da!
Efter surfingen akte vi till nagra av Mauricios kompisar for att laga mat, och jag kan inte annat an njuta av den brasilianska stamningen. Det ar ett evigt vantande och otroligt oplanerat men ja, stortskont pa samma gang. Nar vi sitter dar och ska borja pa efterratten gar en granne forbi utanfor, da borjar kompisarna runt bordet hojta att det ar efteratt pa gang. Innan man hinner ta sin forsta sked stortar gapskrattande grannar in och hugger in pa den suopersota efterratten med varsin sked i handen!
Snart delar ganget, inklusive granntanten pa en hemmagjord cigaret marijuana. Jaha dar ser man konstaterar vi och tackar hastigt nej. Ingen kan engelska men de pratar garna enda och pussar glatt pa kinderna.
Om nagra dagar maste vi aka vidare och det kommer an en gang kannas tungt att lamna. Man har vant sig vid att vakna av ljudet fran borrande i fenor och brador och se surfbradorna med sina ”sockfodral” luta sig mot vaggen. Skynda ut i regnet och hoppas pa sol nagra timmar under dagen, hanga med varldens snallaste Mauricio for att se vad ”changing plans” kan innebara idag. Ikvall ska vi ivag pa surfarnas fest. Det borjar vid 11 sa det aterstar att se nar det slutar.
Till sist vill jag citera Monica fran sydamerika: ”The best thing with traveling is that everytime I wake up, I know that this is gonna be another great day!”
………………………………………………………………………………………………………………………………….
Lite information!
Nu ar vi i Florianopolis som ar en o och ligger langst ner i sodra Brasilien, on nas via en stor bro. Florianopolis stat Santa Catarina har runt 560 km kustlinje. Som de andra orterna i sodern ar standarden har mycket battre an i de norra delarna av Brasilien, trots detta finns det manga pa gatorna som t ex samlar kartonger. Det ar en mycket popular ort for surfing, men aven sandsurfing da man surfar fran hoga sanddynor. Brasiliens yta tacker nastan halva sydamerika och har granser mot alla sydamerikas lander forutom Chile och Ecuador.
Sen aven lite roliga tips for framtida besok bland det Brasilianska folket, det har har jag lart mig:
1. Som sagt forst och framst, var alltid beredd pa ”Changing plans”
2. Pa frund av foregaende ta alltid med allt i vaskan: saval solkram och bikini som regnjacka och jungelskor.
3. Ha mat tillgangligt! Ta med frukt sa du overlever, brasilianarna verkar aldrig bli hungriga och ater pa de mest konstiga tider, sa vill du inte ha tva salta kex till luch folj mitt rad…
4.Om brasilianarna anvander solkram, strunta i om det sa regnar och askar smorj in dig anda. (Annars kommer du se ut som en rosa floddelfin.)
5. Sager en surfkille till dig att det ar den ”korta och plattare vagen”, var beredd pa bergsbestigning!
………………………………………………………………………………………………………………………….. Tisdagen den 18 november – Om det inte vore for kladerna skulle jag nastan kunna stanna for alltid…
Okej, de gar ju fortfarande att ha pa sig. En troja har blivit brun, shortsen lite val tajta, och linnet har fatt ett alldeles eget monster… men de ar rena! Backpacking livet rullar vidare, hade tankt ladda in en bild pa var myrbekladda diskborste men med tanke pa tidsbristen valde jag lite mer vackra bilder. Florianopolis ar helt underbart! Idag har Mauricio tagit med oss till en val doljd strand dar vagorna var enorma. Vagen dit och tillbaka var inte att leka med, och jag har vurpat tva ganger idag och tva ganger igar, undrar just vad som hander imorgon. Saltsmak i munnen och surfshorts ar det enda som gar hem pa den har orten, passar mig perfekt…
……………………………………………………………………………………………………………………………..
Mandagen den 17 november – Bloggen fungerar igen!
Datorer som inte anstranger sig fortare an en snigel eller nagot tekninskt problem som jag inte forstar mig pa har forsenat min blogg! Nu ska jag forsoka ge en liten sumering av livet som rullat pa minst lika fort som innan! Efter djungeln begav vi oss till Iguassufallen som har mer an 270 vattenfall och som kan ses bade fran Brasilien, Paraguay och Argentina! Efter mer an 30 timmar pa resande fot fann vi vart hostel, langst ute pa landet med akrar och sommar-sverige-kansla. Har blir det lugnt konstaterade tva utmattade tjejer, da vi var de anda pa hostelet. Oj sa fel vi hade! Sju irlandare och tva hollandare, senare, konstaterade vi att det nog skulle bli mer fart pa landet. Nu sitter jag har med ett litet tomt hal i magen, saknaden efter den har veckans alla galna upptag och unika personligheter ar stor. Vattenfallen var ocksa helt unika och otroligt haftiga och maste upplevas pa plats, nar man gar darifran dyblot med ett stort léende, da vet man vad jag menar. Sa nu sitter jag har i Florianopolis efter 14 timmars bussfard och har precis flyttat in pa ett nytt stalle, i stort sett en surfshop! Det var harligt att bli mott av Mauricio pa plats med en bil fardig att kora oss till vart nya hem (om an med trasiga brommsar). Sa livet gar vidare har i sydamerika och vi far se vart vi rullar vidare efter detta. Just nu sa ar mitt hjarta lite trasigt, som det brukar det bli nar jag reser. Man vet ju aldrig man kanske traffar folk igen, som Mauricio sa till mig: ”Life is long…..”
…………………………………………………………………………………………………………………………..
Tisdagen den 11 november – Still alive! Varlden runt omkring mig tycks vara i uppror, en storm som tagar in och sliter i amazonas flod och djungel. Jorden ar alldeles rod, himlen lika kolsvart som Rio Negro som blaser upp med stora vagor. Vid riktiga regnperioder forsvinner oarna i floden under ytan och djupet kan na ungefar 140 meter, i amazonasfloden 240 m!
Runt floden breder regnskogen ut sig med enorma ytor, askstormen ar nara nu och bereder sig for att sla till efter dagens fuktiga hetta. Jag foljer den lilla ljusslingan ner mot vattnet medan stormen hugger tag i mig. Vid det flytande bathuset sitter en liten man i hatt och studerar blixtrarna som sprider stralkastarljus over himlen som moter skogen och vattnet. Jag beundrar askan medan regnet rinner ner for ansiktet och njuter av en stunds lugn mitt i aventyret, en stund i stormen att smalta intrycken. Bara vara mitt i ovadret, mitt i amazonas, just dar, just da. Vi var i djungeln under fem dagar, fem handelserika sadana. Grupperna pa lodgen bestod av saval indier, engelsman, australienare, fransman, brasilianare som danskar. Var guide var den ultimata sadana, halvt indian, med arr fran stingrocka, boaorm, caimaner, och spindlar. Han berattade mer an garna om sitt andra hem. Favorithistorierna var om hans 40 dagar ensam i djungeln och den om hans kompis som blivit uppaten av en anakonda, och ja jag tror honom. Det basta var motet med de rosa floddelfinerna. Pa en liten strand nara en by har en kvinna och hennes tva dottrar tamjt en flock med fria delfiner. Vi akte dit och halften av delfinerna var dar, halften av flocken brukar jaga nar de andra kommer dit, de brukar tydligen alltid dela sa och turas om! Vi kunde bade mata dem och simma med dem vilket helt klart var en drom som gick i uppfyllelse for mig!
Det nast basta var helt klart att fanga caimaner (slakting till krokodil) pa natten. Var guide var i sitt esse och stjarnorna blinkade vanligt ovanfor den till synes ofarliga floden. Vinden var varmt ljummen och svaga ljud fran varldens storsta regnskog var det enda man kunde hora. Nar man lyser med en ficklampa paralyserar man kaimanerna men de ar svara att fanga innan de dyker igen. Vi fick upp en ganska stor i baten som var guide glatt holl i knat. ”Men man kan aldrig lita pa honom” sa han lyckligt och klappade den ilskna caimanen. Jag holl helt klart med.
Efter den natten fattar jag inte att vi gladeligen badat vid stranden forsta dagen. Amazonasfloden ar enormt farlig med anakondor, caimaner (vi sag over 40 bara den kvallen), rockor, boaormar, och pirayor for att namna nagra… Man hade ingen lust att valta kanoten om man sager sa. Jag har hur mycket som helst att beratta men maste begransa mig.
Tiden i djungeln var i alla fall en helt otrolig upplevelse och vi traffade massor av harliga manniskor, bland annat folkgrupper som aldrig sett en stad. Man tror att det dessutom finns over 50 stammar i amazonas som aldrig haft nagon kontakt med andra manniskor. En spannade tanke. Djuren var saklart det mest otroliga och vi sag bland annat: Papegojor, delfiner graa och rosa, caimaner, jattespindlar, flygfisk, sengangare, en gul boa constrictor (!), turkosa odlor, ofattbart ackliga insekter, pirayor, kolibries for att namna de basta. Om jag blundar kan jag fortfarande kanna kanslan av att vara mitt i amazonas med en stor storm pa intagande… ……………………………….. Torsdagen den 6 november – Manaus, stress – yes Amazonas ar Brasiliens storsta stat och skulle rymma mer an fyra Tyskland. Vi befinner oss i Manaus som ar utgangslaget for djungelturer. Nu har jag trottnat pa Manaus, och det gick fort.
Hela stan verkar ju besta av en enda jattestor skrapig marknad. Det ar otroligt skitigt, svettigt och ostrukturerat. Om man skulle raka hitta en trasig gatuskylt hajar man till av forvaning. Det luktar unket, speciellt igar da det regnade stora delar av dagen. Smutsvattnet forsar fram mellan flipp flopps, och man bor passa sig for nagon av de hinkar med vatten som hjalper de obefintliga stuprannorna. Man ska inte heller bli allt forvanad om man blir lurad pa priset i saval affarer, som pa bussar. Det ar bortom mitt forstand hur den har staden gar ihop, alla turister verkar halla sig i djungeln eller pa hostelet, sa vem koper alla mobilsladdar? Om vi snackade downtown och favelas i Belo Horizonte, sa ar nara hela Manaus i samma skick, allting verkar falla sonder. Operahuset som jag hort sa mycket bra om ger jag inte mycket for, inte om det ar samma jag sett i alla fall. Mitt i allt elande star en valbyggd, maffig och ganska snygg skapelse. Visst ett palats jamfort med trasorna runt omkring, men inte mer an sa. Igar sag vi en enorm ratta mitt pa ljusa dagen mitt pa en av huvudgatorna.
Manga har verkar valdigt fattiga, och det gor ont i mig nar jag ser tioariga smatjejer forsoka salja klistermarken klockan 9 pa kvallen. Hostellet ar trevligt och de flesta verkar halla sig dar i vantan pa djungeln, vi har daremot gatt, akt buss, och gatt igen. Vi har sett stora delar av staden nu, och aven stranden vid Rio negro. Badat i varmt svart vatten, traffat amerikanska utbytesstudenter, fatt en snabbkurs i spanska, och umgatts med hostelganget. Trots allt har det vackt en stark langtan att lamna Manaus. Och forresten tack for allt i varlden att jag inte bor i den har staden och saljer strumpor eller klistermarken. Alskade djungel imorgon kommer vi! ………………………………………………………………………………………………………………………….. Tisdagen den 4 november – Manaus, varmt som en bastu! Da var vi framme i Manaus med ungefar 2 miljoner invanare och darmed den storsta staden i Amazonas. Har ar otroligt varmt, for varmt, svettigt som i en bastu och narmare 40 grader. Det marks att vi tagit oss en bra bit, inte bara med tanke pa den tre timmar langa flygresan, utan aven pa folket. Nastan alla har ar kortare an mig, och ser annorlunda ut an i Belo. ”De ar valdigt fula dar, inte alls sa snygga som folk har” fick vi hora av en av tjejerna i Belo horizonte innan vi skulle aka. Ett taskigt uttalande, folket har ar om man drar alla over en kam: bruna, korta och lite bredare. Det kanns ocksa mer rorigt och smutsigare, idag holl jag att trilla mitt pa gatan i stan nar jag klev ner i ett djupt hal. Himlen ar randig av elledningar och gatan otroligt skitig. Det kanns lite som att ga runt pa en marknad da forsaljare trangs overallt. Letar man begagnade mobilladare eller vill limma sina flipp flopps ar det Manaus man skall aka till. Staden ar givetvis mer an detta, men vi har inte hunnit utforska sa mycket an, och tur ar det for jag tycker det ar olidligt varmt, hostel med ac ar for mesar, (eller inte.) Vi har i alla fall badat i Ponto Negro som gar ihop med amazonas floden. Vattnet ar helt svart och varmt som ett badkar, det var minst lika varmt som i luften. Vad bra vi har det i Sverige. Idag sag jag en av alla forsaljare, en ung strumpforsaljare lyfta upp en tung rullstolsbunden man i den overfulla bussen. Da sag jag verkligen vilka fina manniskor man kan traffa overallt, mitt i hettan, mitt i elandet, mitt i varlden. …………………………………………………………………………………………………………………………..
Sondagen den 2 november – Tropisk farm Det kliar nagot sa fruktansvart pa fotlederna. Insektsbett stora som plommon. Okej farmen var val en liten liten foraning om amazonas. Efter enlang lang vag ”off road” dar bilen skrapade i lite bade har och dar var vi framme pa farmen! Tystnaden kandes forbluffande, det ar konstigt vad fort man vanjer sig vid det standiga stadslivet.
Istallet hastar, kor, hons, hundar och en massa insekter. Vackra faglar som tagna ur en bok, med langa fargglada fjadrar. En lukt av palmer blandat med landet, och matlukt fran den vedeldade spisen. Mot den gula husvaggen stod en cowboy, helt klart, ja en brasiliansk cowboy med vit hatt och fa tander.
Vi var ett gang pa cirka 12 personer som skulle fira Daniis 25 ars dag, samt en familj som var gaster (fraga mig inte vart alla oforbereda gaster kommer ifran), samt Daniis familj och sa lite cowboys och grannar forstas. Helgen pa farmen var otroligt harlig med vattenfall, firande och lantliv i tropisk miljo. En del djur dar ute runt om pa gardarna anvands inte precis med den respekt man ar van vid fran Sverige, men samtidigt hade de enorma betesmarker.
Vackningen pa farmen var det varsta, klockan fem gal de tre tupparna en gang var i kvarten fram till klockan 9 pa morgonen, och jag foredrar musik, bilar, vad som helst som vackning framfor detta! Nu sitter jag har tillbaka i Belo Horizonte och ska val sova en sadar tva timmar innan vi aker till amazonas! Lite sorgligt att lamna alla vanner har som fatt en stor plats i mitt hjarta…
………………………………………………………………………………………………………………………………. Lordagen den 1 november – Fattig eller rik, lycklig eller inte? Pa gatan sitter en man i sackiga klader som ar sa smutsiga att det ar svart att saga vilken farg de en gang haft. Bredvid honom star en vagn fullproppad med sopor som han drar nar han orkar. Det luktar unket och hans overkropp har sar och arr. Han paminner mig om Jesus pa korset nar han drar sin vagn. For vems skull drar han vagnen? vad far honom att vilja fortsatta och inte de fjortonaringar som skar sig i handlederna i Sverige? Pa andra sidan gatan sitter kvinnor i ko for att fa sina naglar malade och sina armhallor vaxade. Deras nya bilar blir tvattade pa parkeringen intill av en morkhyad man. Musik skralar ur nya hogtalare och deras har glanser, de ar otroligt vackra och ler mot solen. Skillnaden beror pa vilken gata du bor pa, hur mycket pengar som rakar finnas pa ditt konto. Jesus eller inte, pengar gor ju ingen lyckligare, men jag grater hellre i en jaguar an i en buss. Sanningen finns under ytan och man maste vaga se for att inse, vaga skrapa pa den for att kanna vad mannen pa gatan kanner. Vagar du kanna, vagar du se?
……………………………………………………………………………………………………………………………. Fredagen den 31 oktober – askvader! Igar umgicks vi med alla brasilianarna och planerna andrades hela tiden som vanligt, sa det blev lite av varje! Idag har det askat som bara den, riktigt haftigt! Vi var och badade efterat och vattnet var alldeles varmt men luften kall. Vi traffar nya manniskor hela tiden och det ar nastan svart att halla reda pa vilka som egentligen bor i lagenheten. Nu packar vi for farmen, sen blir det snart Manaus och amazonas. Alla har tycker vi ar helt galna som ska aka dit… det ska bli spannande! ………………………………………………………………………………………………………………………….. Onsdagen den 29 oktober – Downtown downtown Idag tog jag och Cia bussen in till stan (eller vi bor ju i stan) men till ett annat omrade. Vi akte till en stor park som heter; Pacue Municipal. Den har helt otroliga trad (jag har fortfarande inte vant mig utan ar lika imponerad). Efter att ha gatt runt i stan i det lite mer downtown, och narapa blivit bestulna, bestamde vi oss for att ta bussen tillbaka, vi tog ratt nummer, at fel hall. Det tog inte speciellt lange innan vi insag att omradet utanfor rutan blev mer och mer trasigt, smutsigt och fattigt. ”Vi mast ga av och aka tillbaka” tyckte jag, ”Nej den maste ju vanda nagon gang” tyckte Cia. Till sist var det bara vi och den smutsigaste av gubbar kvar pa bussen och sa stannade den och vi var framme! I ”downtown downtown” vill saga. Val dar lyckades vi engagera en hel busskar och flera intresserade invanare, jag har aldrig kant mig sa vit och ljusharig i hela mitt liv. I vilket fall de var valdigt trevliga och kunde inte fatta hur vi kunde aka till Brasilien utan att kunna varken portugisiska eller spanska. Detta ar en lang historia men jag kan saga att nu ar Cia och jag tillbaka i en annan sida av Belo Horizonte… Ps. Over helgen kommer vi aka till farmen och bo dar, hastar, vattenfall, fest och liv ute pa landsbygden. Det ska bli ett annat aventyr! ds.
………………………………………………………………………………………………………………………… Tisdagen den 28 oktober – Skottsaker vast kan ju vara bra… Det ar sa varmt, 38 grader varje dag och avgaserna ligger som ett moln, men det ar sa skont med sommar. Nar man ler kanns det som om man blir gra om tanderna, men igar fick man le mycket for vi var och kollade pa en lagenhet med ett harligt gang. Okej vi forstod bara enstaka bitar av det vi pratade om, de pratade portugisiska och vi korde engelska/potugisiska i en harlig kombination! De som korde och visade upp lagenheten var valdigt roliga. Folk har ar valdigt glada och trevliga och de gillar att man i alla fall forsoker prata portugisiska. Nar vi var pa stan hittade vi en helt underbar julbutik. Det roliga ar att pa manga stallen skriver man forst kvitto vid en disk och betalar vid en annan, mer opraktiskt kan det ju knappt bli, haha! Vi har ocksa hyrt film, och det var den roligaste hyrningen jag nagonsin gjort, butikens personal sprang runt med oss i minst en halvtimme och forsokte forklara filmerna for oss pa portugisiska, vilket var valdigt underhallande. Det hela slutade med att vi kom darifran med en hog filmer! Lite har och var gar det runt vakter med skottsaker vast, det kandes ju kanon nar jag joggade har om dagen. Egen vakt – yeeh! Overallt ar det service som galler, for att folk ska ha jobb sa jobbar det med allt mojligt. Tankar din bil, sopar lov med en palmgren (med andra ord helt onodigt), packar dina varor i butikerna, tvattar din bil nar du parkerar, det roligaste av allt: pa vissa stallen har de en i hissen som sitter pa en stol och trycker pa knapparna at folk. Ehm livsnodvandigt…
………………………………………………………………………………………………………………………… Mandagen den 27 oktober – Marknad, barbeque och utsikt! Nu borjar det bli sommar i Brasilien, ar ju en sadar 36 grader. Samtidigt forbereds julen med julpynt och tomtar. Luana har fyllt 22 sa det firades med samba och barbeque! Cia och jag samlar pa roliga personer som vi vill ta med oss till Sverige. En av grannarna: Nina ar valdigt rolig! De enda engelska ord hon kan ar: I love you och hotdog, haha! Vi har ocksa varit pa en enorm marknad, dar det fanns nastan allt. Efter det var vi upp i bergen ovanfor stan och kollade in den otroliga utsikten! Livet har gar vidare och det ar helt underbart…
Lordagen den 25 oktober – Artigt att vara forsenad I traden langs gatorna vajar mangos och brasilianarna tycker jag ar valdigt rolig som ar sa imponerad. Belo sover aldrig och det ar liv overallt, enorma kontraster mot Falun med andra ord! Som jag sagt tidigare, det ar inte manga som kan engelska. De
