Om att bryta ny mark

Om att bryta ny mark

BLOGG: Chile - Bergslandet Det här är bergslandetbloggen, där vi rapporterar från våra turer på berg över 6000 meter i Chile. Vi påbörjade vårt projekt då vi studerade på fjälledarlinjen i Storuman. Nu har äventyret äntligen börjat, och här kan ni ta del av våra reseberättelser och fotografier från de sydamerikanska bergen. OM ATT BRYTA NY MARK 27 januari 2011 Vi nådde inte Nevado el Plomos topp. Detta är den nakna sanningen och när det är sagt ska jag istället fokusera på våra upplevelser och allt vi lyckades bra med. För oss handlar bergsbestigning om att hitta utmaningar på vår nivå och att bryta ny mark. Självklart är målet att komma till toppen, men att upprepa vad andra redan gjort är helt enkelt lika intressant som att försöka hitta en ny led till toppen.


Dumhet eller mod?

Jag vet inte om jag var dum eller modig då jag för ett och ett halvt år sedan bestämde mig för att följa med till Chile.  Att jag då bara hållit på med klättring och glaciäraktiviteter i ett år och aldrig varit högre än Sveriges högsta topp var lite skrämmande men även utmanande. Målet vi satte  upp var ganska högt, i alla fall för mig.  6 toppar över 6000, jag hoppades att bra gener och min tjurskalle skulle fixa det.

Nu har jag  stått på 4 st av dem,  varav en är Chiles högsta punkt och världens högsta vulkan Ojos Del Salado, 6892 möh.  El Muerto besteg vi också här i dagarna, stax under 6500 möh. Det gick alltså, så dumhet var det inte. Men resan har varit lång. Vi har nött räddning, rephantering, gjort en massa turer, planerat, diskuterat och gått upp och ner på bergen här i Chile under tre månaders  tid. Varje dag under  1,5 år har vi jobbat med detta projektet, fysiskt & psykiskt. Mejl, träning, planering, träning och ännu mer träning.

Innan vi åkte minns jag att det var någon i grupppen som sa till mig, - Nora du inser väl att  vi kanske inte kommer att klara alla toppar. Nä, tanken hade faktiskt inte slagit mig. Jag hade varit så otroligt fokuserad på att vi skulle upp på 6 över 6000. Såhär i efterhand var det bra att jag fick den kommentaren, och båda gångerna vi vänt innan toppen har det känts som rätt beslut.  

Väl i Chile började vi med en acklimatiseringstur till Plomo, ett berg på ca 5400m. Här skulle vi bara ta det lugnt och acklimatisera oss, så en natt på 4600 blev det men ingen topp. Under denna tur var jag minst sagt orolig, redan på 3500 m var jag skitdålig, på 4000 ännu sämre. Jag förstod att om det skulle fortsätta såhär skulle det bli det tufft att nå toppar över 6000, men acklimatiseringen funkade bra och berg efter berg har vi blivit mer och mer anpassade för hög höjd. Jag känner otrolig skillnad mellan den första 6000-meterstoppen och den sista. Jag tror dock aldrig jag varit så trött i benen som på sista berget. Men i takt med att mjölksyran blir värre och värre, blir höjdmetrarna till toppen färre och färre, så det handlar om att bara bestämma sig.

 

Vilken resa det varit, tack alla sponsorer och alla som följt och stöttat oss!

Nu ska vi bara vila och turista de sista dagarna vi har kvar i Chile, bergen lämnar vi för denna gång!

/ Nora

www.bergslandet.com

Bild 344742


Nevado el Plomo ligger långt in i bergsmassiven i centrala Chile och kräver en lång anmarsch, varför få bergsbestigare kommer hit. Berget hittar du brevid Juncal - en klassisk topp strax lägre än 6000 meter och hela området luktar verkligen vildmark. Nere i dalen sträcker en jättelik glaciär ut sig och där den frodiga dalen övergår i sten, delar floden på sig och bildar två mäktiga vattenfall.

Bild 344743


De första två dagarna slingrar leden fram i en vacker grön dal och vi följer en markerad stig. När vi slår läger den andra natten, mellan de två vattenfallen känns det verkligen charmigt att vara bergsbestigare. Livet är ganska lätt! Vi studerar fortsättningen och inser att morgondagen kommer att innehålla en del klättring. GPS:en skvallrar om nära 1000 höjdmeter på 2,5 km och nerifrån ser sluttningen ut som en vägg.

I uppförsbacken från dalen får våra benmuskler bekänna färg och när vi kommer fram till Spanska lägret är vi trötta och somnar tidigt, samtidigt som den sjunkande solen färgar topparna röda. Lägret användes redan av de första expeditionerna under den första halvan av 1900-talet och vi hittar en del rostiga lämningar, främst konservburkar.

Bild 344744


Den vanligste leden till toppen går på den nordvästra sidan av berget, men vi ville klättra ryggen på den södra sidan. Vi avvek därför från normalleden och slog upp tältet på 4400 meter. Härifrån ser vi att vår tänkta led är brantare än på Google Earth och att stenkvaliteteten är riktigt dålig, med ständig risk för stenras. För att bli säkra på vår sak och scouta leden ytterligare klättrade jag och Nora sju replängder högre upp och kunde verkligen känna att vi tagit ett riktigt beslut. Allt rörde på sig och vi fick vara väldigt försiktiga för att inte rasa ner sten på varandra.

Målet med varje topp är att komma helskinnad ner igen, allt annat vore vansinnigt och vi är stolta att vi vågade prova en ny led.

 



:::::: www.bergslandet.com ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::


1000 HÖJDMETER GLACIÄRKLÄTTRING

12:e januari 2011

Utmaningar utvecklar oss människor och utan att misslyckas vet vi inte var vår egen gräns går. Både Piuquenes och Marmolejos topp nådde vi utan större problem. Visst, det var fysiskt jobbigt och Marmolejos glaciär krävde viss koncentration. Men de båda turerna var ingenting jämfört med Alto San Juan. På bergets västsida försökte vi klättra en led till toppen som ännu ingen klättrat, men på 5500 meter mötte vi vår överman.

Bild 344745
Ända sedan vår glaciärutbildning på Storumans Folkhögskola har vi drömt om berget och längtat efter att spänna fast stegjärnen och börja klättringen. Vi kliver på glaciären på 4400 meters höjd och börjar snirkla fram mellan sprickor, högre och högre upp mot toppen. Hela tiden inknutna i rep ser vi den tidiga morgonen bli till dag och solen värmer våra kalla kroppar. Det är bitvis brant och vi får använding för de extra isyxorna och Christian Edelstams tips från isklätterkursen i Abisko. Det är dock en helt annan sak att klättra med tung ryggsäck på 5000 meter över havet...

Sent på eftermiddagen hade vi plumsat i midjedjup snö, klättrat vertikala passager och aktat oss för sprickor i mer än tio timmar och var överlyckliga att hitta en säker tältplats nere i en glaciärspricka. Vi sonderade botten och kontrollerade att inget skulle kunna rasa på tältet och när dimman tätnade och snön yrde var det skönt att krypa ner i sovsäcken. En god frystorkad middag och en påse svenskt godis senare somnar vi gott och väntar på att klockorna ska väcka oss.

Bild 344746
Under natten kryper temperaturen ner till -20 och vi sover tätt tillsammans, med vattenflaskor och gas i sovsäckarna. José sover oroligt den natten och när klockan ringer 04.00 inser vi att han är för svag för att fortsätta uppåt. Vi andra tre börjar den långsamma proceduren med att laga frukost och ta på utrustning för toppförsöket. I första gryningsljuset klättrar vi upp ur vår fina spricka och tar sikte på toppen. Vi turas om att spåra, men den djupa snön tar efter fyra och en halv timme knäcken på oss. Vi inser att vi inte kommer att kunna nå toppen, och att vår trötthet kan komma att bli en säkerhetsrisk.Att vända strax under 5500 meter är ett gemensamt beslut och vi hoppas alla att vi kan komma tillbaka en dag.

Bild 344747
Vi klättrade mer än 1000 höjdmeter sprickrik och stundtals brant glaciär på hög höjd och är mer än nöjda med turen och vår egen prestation. Att våga prova, att våga misslyckas och hitta lagom stora utmaningar är svårt i vår resultatkultur. Vi i Bergslandet vill bryta ny mark och upptäcka nya områden och leder, snarare än att upprepa det andra redan gjort.

:::::: www.bergslandet.com ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::


DEN CHILENSKA KLASSIKERN MARMOLEJO

29:e december 2010

Chile består till 80 % av berg. Det är många att välja på, och så klart finns det vissa som anses svårare och vissa som anses lättare. Piuquenes, vårt första berg är det inte så många som känner till, för att anmarschen dit är väldigt lång. Vår andra sex tusen meters topp, Marmolejo, är däremot mer känd. José menar att man inte är en seriös bergsbestigare i Chile förrän man har klättrat Marmolejo.


Bild 344748


Varför anses Marmolejo då vara en chilensk klassiker? José menar att det finns olika anledningar till detta. Det ligger jämfört med berg som El Plomo, och San José ganska långt bort, och kräver en hel del planering. Den har också betytt mycket för Chilensk bergsbestigarhistoria, då man suktade efter att komma upp på toppen redan under den tidiga hälften av 1900-talet. Den har också en glaciär fylld med sprickor uppe på 5000 meters höjd, som kräver erfarenhet av sprickräddning och kännedom om hur man rör sig på glaciärer. Sedan är det faktiskt så att Marmolejo är den sydligaste 6000-meters toppen i världen som kanske gör att den blir magnetisk för människor som vill ha utmaning.

Bild 344749


José kan se paralleller mellan de svenska klassikerna Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimmet och att ha klättrat berget Marmolejo. Det är många som kommer till området i regionen San José, runt Valle de la Engorda för dagsutflykter och vanlig vandring. Att alla människor kan se och höra talas om den högsta toppen i det området kanske bidrar till att det anses vara en Chilensk klassiker.

José tycker att de är jätteintressant att höra om bergets historia, de första chilenarna Krahl, Araneda och Bachmann som besteg berget från den sydöstra sidan, gjorde det år 1943 och utan stegjärn.

Bild 344750


Vi hade tänkt att göra ett försök och ta denna ovanliga väg upp på berget. Andra dagen kom vi upp till läger 1 på 4100 meters höjd och skulle reka hur glaciären såg ut. Vi såg att den var klättringsbar absolut, men att det antagligen hänt en del på dess formationer sen den första bestigningen för mer än femtio år sedan. Vi tog beslutet att gå ner till baslägret, och ta den normala rutten upp. Kanske kan vi komma tillbaka någon annan gång och göra ett försök när vi har ett rep till och mindre packning? På vägen ner hittade vi en gömma! En kakburk med gammal förmultnad mat, en glasflaska och en tidning från 1957. Någon hade tydligen för mycket på ryggen också för femtio år sedan!

På annandag jul, stod vi på toppen av Marmolejo. Efter toppen bestämde vi oss för att gå ner till läger två på 4300 meters höjd. Det var ett bra beslut, dels kändes det som att dåligt väder var på väg in men också för att man sover bättre och får mer aptit ju längre ner man kommer. Dagen efter tog vi oss ner till Valle de la Engorda, som betyder dalen för dem som vill gå upp i vikt. Det är en härlig känsla av att ha gått på små, stora och rullande stenar i sju dagars tid och kommer ner till grönska, klara bäckar och värme.

:::::: www.bergslandet.com ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Första 6000-meterstoppen!

18:e december 2010

"Äntligen har vi kommit undan vinden och ligger säkra i vårt tält. Visst, det är en bisarr känsla att bara ha en tunn tältduk mellan oss och den rykande stormen utanför. Vi vet att den chilienska sommaren kan vara bister och här på nära 5000 meters höjd är det inte ovanligt med snö, hagel och blixtrande åskväder."


Bild 344751


Vi sover oroligt den natten. Vågar inte använda öronpropparna, vi vill vakna om tältlinorna skulle gå av, eller om stormen skulle förvärras och vi tvingas söka skydd längre ner i dalen. Det har blåst kraftigt i två dagar, men för att ha chans att nå Piuquenes topp har vi ändå flyttat upp vårt läger till 4900 meter och förberett oss på att vänta. Vi hoppas att vädret ska förbättras.

Bild 344752


Klockan sex på morgonen tvingas Nora ut för sina morgonbestyr och rapporterar att det fortfarande blåser och vi sover oroligt vidare. Det skulle inte bli något toppförsök idag. Några timmar senare, när vinden inte längre leker tafatt med tältduken och solen utanför faktiskt värmer lagar vi frukost och håller morgonmöte. Vi har fortfarande en dag tillgodo och via sattellit får vi veta att det vackra förmiddagsvädret kommer att hålla i sig. Under dagen packar vi ryggsäckana, äter och dricker så mycket vi kan och redan vid 21.00-tiden sover vi - tätt packade som sillar i vårt tremannatält.

Trots att jag ordnade gårdagens lottning är det jag som sitter och smälter snö klockan 04.30 morgonen efter. Vet faktiskt inte hur det gick till - det borde varit jag som låg kvar i sovsäcken och snarkade. Inte för att jag försökte fuska, men& Nåja, termosar fylls med kokande vatten och när blåbärssoppan är färdig kryper de andra ur sina sovsäckar och vi gör oss redo för toppattacken. Solen är på väg upp i öster och det ser ut att bli en fin dag.

Bild 344753


Precis som de tidigare dagarna tar vi oss mest fram bland accareo. Direkt översatt skulle jag gissa att det betyder något i stil med "underlag av oändligt många lösa stenar i olika storlekar, som inte på något vis passar tillsammans och alltför ofta rör sig under fötterna". Ofta är det brant och vi tar oss sakta men säkert uppåt. Efter åtta timmar i strålande sol har vi averkat 1100 höjdmeter och står äntligen på toppen av vårt första delmål - Piuquenes 6019 meter höga topp.

Glädjen är total, vi befinner oss i ett rus och känslan av att alla fyra står på toppen tillsammans är häftig. Våra drömmars första berg höll på blåsa bort, men vädret spelade på vårt lag och förbättrades i sista stund!

Morgan

:::::: www.bergslandet.com ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::


ACKLIMATISERINGSTUR PÅ PLOMO

4:e december 2010

När vi klev av flygplanet, kändes det onödigt att ha stuvat ner dunjackorna och ullkläder i massor. Det var riktig govärme i den chilenska sommaren, och det kändes som att komma på solsemester! Efter några dagars installerande i Santiago, och en tripp till Josés familj i Talca där vi alla måste ha gått upp runt två kilo av all god mat, stack vi ut på vår första tur i bergen.

Bild 344754


Vi klev av taxin i skidorten La Parva, som ligger på 2800 meters höjd. Man blev riktigt sugen på att komma hit på vintern och åka skidor, och blev också sugen på att testa på downhillcyklingen som verkade grym! Första dagen var upp och ner genom dalar, och i och med att det var söndag träffade vi många på vägen som hade gjort en helgtur runt i krokarna. Efter några hundra höjdmeter upp och ner började Nora må illa och José bli vresig. Jävla Plomo, som berget heter och José konstaterade att här på detta berget mår de flesta dåligt av höjden. Det var Josés tredje gång på Plomo, och han tyckte det skulle fungera bra som acklimatseringstur inför våra andra betydligt tuffare och längre turer.

Bild 344755


Jag kände mig stark hela första dagen, men då när vi skulle sätta upp tältet på vårt första läger BAMM kände jag hur mitt illamående kom direkt. Morgan lagade en god middag med chilensk longaniza och han var den enda som hade aptit. När jag skulle upp och kissa på natten, ville jag kolla på den fina stjärnhimlen men slogs av blixtrande huvudvärk och fick ta mig på hjässan och förundras av den södra hemisfären någon annan gång. Ja, vi har ju en sisådär sextio tältnätter till i de chilenska bergen..

Bild 344756


På måndagen lämnade vi lägret, och stegjärnade upp på fyratusen meters höjd. Vi chillade i solen en timme, och begav oss ner igen till vårt läger. Nästa dag vandrade vi stigen upp till 4100 meters höjd, och det blev succsesivt jobbigare att gå med packningen upp för de kringliga krokiga stigarna. Dagen efter drog vi upp till 4600 meter för att acklimatisera oss, och sedan ner till lägret igen och äta god mat. Nu hade aptiten kommit tillbaka, skönt! På torsdagen blåste det en hel del och vi fick väl användning av ullkläderna och dunjackorna som kändes malplacé på flygplatsen. Vi bestämde oss för att sova i vindskyddet Agostini på 4600 meter sista natten. Det blev en riktigt fin kväll den tredje december uppe i höglägret på berget Plomo. Solnedgången var priceless, och la ett skimmrande guldigt ljus över oss. Vi åt tio portioner ravioli, och jag somnade in första gången på hög höjd.

Isabella

:::::: www.bergslandet.com ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Av: www.bergslandet.com

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!