Ledare: Kalla & jag

Ledare: Kalla & jag

I nyaste numret av Utemagasinet (i butik idag!) skriver chefredaktören Marie om upptagna bajamajor, om att längdskidåkning är mänsklig prestation i sin yttersta form och om ett Vasalopp som inte gick riktigt som tänkt.

Såg du Kallas guldryck i skiathlonloppet? Kanske har den akuta euforin lagt sig under vår pressläggning, men när jag skriver det här rullar OS-repriserna fortfarande.

Längdskidåkning, det är verkligen mänsklig prestation i sin yttersta form. Varenda liten muskelfiber i kroppen måste vara topptrimmad; pannbenet hårdare än urberg – och så finns det inga genvägar (bokstavligen, du måste ju följa spåret). På detta krävs rytm och balans, stil och grace. Under VM i Falun 2015 stod jag mitt i Mördarbacken och såg Stina Nilsson och Johan Olsson dansa mot toppen. Det var så kraftfullt och vackert, jag tog nästan till lipen.

Mitt eget pannben förvandlas till sockerkaka så fort jag får på mig en nummerlapp, det vet jag sen gammalt. Och när det kommer till dans är jag bäst på den sorten som bedrivs förfriskat på bord. Men något i mig vägrar att ge upp snorsportardrömmen – och så står jag där igen och igen, med nummer 12 432 på bröstet och svinkalla tår.

Klart jag skulle åka Vasaloppet, det gör väl varje kulla med självaktning? Året var 2010 och vintern var lika snöfylld och välpistad som den här. Jag hade hookat upp med längdmogulen Christer Skog som analyserat mina laktat-nivåer, satt ihop ett träningsprogram och lagt på 13 lager valla inför starten i Berga. Taktiken blev mitt mantra för dagen: teknik, glädje, fika.

Och det gick bra! Blåbärssoppan var lagom varm, spelmännen körde Äppelbo gånglåt och snoriga farbröder i tajts skröt om fornstora dåd i fädrens spår.

Kedjefikandet hade dock en baksida. Var det där en rad bajamajor jag just passerade? Det kommer väl fler. Fyra kilometer till Risberg, kniiip stjärten.

Risberg passerades i upphetsad takt, kön till bajamajorna såg ut att vara kilometerlång. Teknik och glädje, teknik och glädje.

Plan C var att stanna till i Evertsberg, men med bara ett par kilometer kvar fick jag höra att min man, dotter och brorsdotter smällt upp ett litet basläger i skogen strax bortom nämnda by, till min ära. Dit skulle jag nog klara mig, då kunde jag gräva en grop och lösa toaproblemet själv!

Den här skitnödiga historien slutade tyvärr högst ovärdigt, med brallorna nere och både skidor och stavar på. Någon buske syntes inte till på den lilla baslägerremsan mellan spåret och landsvägen, dock två dunjackor som snällt hölls upp som skydd mot skidåkarstim och bilister. Jag blundade och höll för öronen (teknik, glädje, fika; teknik, glädje, fika). Där och då firade vårt äktenskap nya triumfer, när min man uppmanade mig att "torka noga en gång till, så att du inte får skavsår mellan skinkorna".

Även om jag kom i mål i sinom tid, och faktiskt lyckades hålla humöret uppe hela vägen, var mitt vasalopp knappast "en mänsklig prestation i sin yttersta form". Och det är väl här jag skiljer mig från Kalla och gänget. I min lilla värld är upplevelsen alltid större ju mer oförutsägbara grejer som händer längs vägen. Hur kul vore det egentligen om allt gick helt perfekt och planenligt, utan minsta fadäs? Det kan den fråga sig som inte har byrålådan full med guldmedaljer.

 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!