Krönika: Skog är vi allihopa

Krönika: Skog är vi allihopa

Självutnämnde fjällmuppen Gunnar "Kugge" Andersson skrev sina första rader i Utemagasinet 1991 – och det har blivit en bra packe texter sedan dess. 2017 tog han vandringskängorna och flyttade till Singapore, redo för nya äventyr. Här är hans krönika om skogen och dess betydelse.

TEXT: GUNNAR ANDERSSON

Vi lever i skog och av skog. Skogen intar en så central och självklar gestalt i våra liv att vi sällan ens funderar över saken. Hela vår västerländska kultur baseras på myter, minnen och fixa föreställningar om skog.

Förmodligen fanns dessa hos oss långt innan asagudarnas världsträd Yggdrasil dök upp i nordisk folktro kring 500-talet. Allt annat vore sensationellt, då snarlika trädkulter återfinns i all världens tidiga kulturer, där allt är besjälat och gudarna oskiljaktiga från naturen. Träden blir därmed symboler för livets kretslopp och människans pånyttfödelse. Det är därför kunskapens träd växer i bibelns paradis, och i våra katedraler återfinns den heliga lundens sakrala förebild. Förmodligen lever en hednisk trädfigur vidare som kristet kors.

Många av oss heter något med blad, gren, kvist, löv, gran, björk, en, alm, ek eller lund. Vi reser majstänger till midsommar, lövar salar till bröllop – och så vidare i all oändlighet. Ty skogen garanterar världens fortbestånd och är den plats där vi, åtminstone tillfälligt, kan få förlåtelse för civilisationens arvsynd. Det är därför vi planterar träd i akter av politisk försoning och framtidshopp. Och det är därför vi gillar att återvinna papper, fastän råvaran är förnyelsebar och finns i överflöd.

Ändå hävdas det ofta att natur och civilisation är motsatser. Exakt vilket som ska räknas till vad har dock varierat över tid. Sumpskogar ansågs vara rejält fula ända tills vi insåg deras funktion i naturens kretslopp, medan vissa urskogar värderas så högt att de i likhet med forntidens heliga lundar inte ens får beträdas.

Eftersom ingen människa föds med bestämda åsikter om vilket som är vad, krävs kulturella överenskommelser. Detta innebär – viktigt! – att skogen var kultur, och därmed civilisation, långt innan den blev natur.

Trots att skogen intar en så central och självklar gestalt i våra liv har den behandlats ganska styvmoderligt inom friluftslivet. Bläddra bara i gamla nummer av Utemagasinet, och se hur få berättelser som utspelas i skog jämfört med till fjälls. Med tanke på vårt intima kulturförhållande till skog borde det vara tvärtom.

Friluftslivet är dock en produkt av den brittiska industrialismen och den framväxande medelklassens medvetna separering av arbete och fritid. Men den gamla jordbrukarbyns naturuppfattning fungerade inte för det nya friluftsfolket. Ny världsbild krävde nya rumsliga identiteter, och den gamla bondeskogen öppnade inga fria ytor för detta. Det gjorde däremot fjällen, varför den brittiska medelklassen erövrade Alperna och den svenska drog till Skanderna. Här fanns platser där man kunde etablera nya naturvärden, via kommersiella företag såväl som folkliga föreningar och klubbar för inbördes beundran.

Idag lär 60 procent av Sveriges yta vara beskogad. De flesta av oss bor vid dess utkanter och tillbringar vårt mesta friluftsliv i skogen. Nyligen smög sig det romantiska begreppet skogsbad in i Språkrådets nyordslista och vi märker ett ökat intresse för låglandsleder. Och tur är väl det. För den som inte tar sina myter och kulturella föreställningar på största allvar, lämnar fältet fritt för den som helt saknar kritisk distans till sitt eget beteende. 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!