Ledare: ”Hitta yinet och yanget”

För fjortonde året i rad har jag och familjen skålat in det nya året på en snöig fjällstuge-altan i Grövelsjön, i samma goda sällskap som alltid (tänk långkalsonger, löjrom, streamad klockringning och fluffiga dunjackekramar). Gott slut, gott nytt!

Dagarna före och efter själva årsskiftet präglades även de av invanda, högt älskade mönster. Vi sökte oss till samma längdspår, vinterleder och mjuka toppar som alltid; spelade samma nötta sällskapsspel; kurade i samma vindskydd; åt oss till samma våffelkoma på samma överdådiga bufféer – för att till sist summera veckan traditionsenligt under stjärnorna, i abbonnerad badtunna vid älven Grövlan. 

Det ligger något tryggt och lugnande i vetskapen om vad som väntar runt nästa krök. Förmodligen är det därför så många av oss dras till beprövade platser, aktiviteter och sällskap i utelivet – år efter år. Kanske särskilt i faser då familjecirkusen gått i spinn eller någon ny chef bestämt sig för att omorganisera på kontoret. Belöningen ligger i bekräftelsen att allt är som det ska, att lugnet och gemenskapen finns där de alltid har funnits. Det är bara att checka in, närhelst behov uppstår.

Om vi säger att de redan vältrampade stigarna är utelivets yin, så finns det ju ett yang också. Då syftar jag på de där otrampade stigarna, de som bär av utom synhåll och kan sluta lite hur som helst. Och nog finns det något lockande i det, också? Dessutom är det vetenskapligt bevisat att vi människor, speciellt efter fyllda 40, behöver växla in på nya spår emellanåt för att inte våra hjärnor ska klägga ihop i förtid.

Som när Utemagasinets Emil Sergel, känd i familjekretsar som den måttlige, bestämde sig för att ta längdskidorna inte bara de elva milen från Jokkmokk till Kvikkjokk utan också tillbaka samma väg. På sidan 62 i nya UTE rapporterar han från Nordenskiöldsloppet, världens längsta och förmodat tuffaste längdskidtävling.

Själv gjorde jag också en rejäl insättning på yangkontot 2018. Då var det stighudar, stegjärn och isyxor som stod för det otrampade – i lag med turens högalpina och utdragna sträckning från Chamonix till Zermatt i Alperna. Hur det gick? Läs reportaget om Haute Route på sidan 26 i nya numret.

Att välja den otrampade stigen innebär alltid någon sorts risk. Faror, tillkortakommanden, tristess, livslång kärlek – vad som helst kan ju lura runt kröken. Det är därför vi dras dit, för att få veta.

Jag tror att vi alla behöver både det trygga och det kittlande, kalla det yin och yang eller vad du vill, för att slå rot och för att växa. I Utemagasinet försöker vi alltid bjuda på både och – med brasklappen att det som är yin för dig mycket väl kan vara yang för mig och vice versa. Kanske är Haute Route ditt Grövelsjön?

Läs och känn efter, det är det enda raka. Och se sedan till att muta in eftermiddagar, helger och veckor för små och stora äventyr i din kalender, medan den ännu är hyfsat blank.

Gott nytt 2019!