Hjalmar Fries: ”Jag odlar mitt barnasinne"

Hjalmar Fries: ”Jag odlar mitt barnasinne"

I somras ensampaddlade Hjalmar Fries, 81 år gammal, de 200 milen från Novgorod i Ryssland till Trondheim i Norge. En bedrift som gav honom utmärkelsen Årets äventyrare 2018. Och tro inte att den pilgrimsfärden var hans sista.

TEXT: ELISABET AAGÅRD, FOTO: GÖSTA FRIES

Nyfikenheten är alltings moder. I alla fall om man får tro Hjalmar Fries. Han tar emot på den makalösa 1700- talsgården i Åkersberga i Roslagen; erbjuder sockor mot det lite dragiga golvet och serverar kaffe och småkakor vid köksbordet. På fönsterblecket står pelargonsticklingar i vattenglas, två kikare (en till honom själv och en till Gunilla, hans fru sedan september) och en yxa i sten han hittat i trakten. Från köksbordet har de utsikt över fågelbordet och vidare ut över äppelträd, hästhagar och skogsbryn.

– Jag brukar skämta och säga att farfar köpte huset för farmors pengar, säger Hjalmar.

Han berättar om farmor, som var dotterdotter till en av bröderna Lundström som senare sålde tändsticksfabriken i Jönköping till Ivar Kreuger. För pengarna farmodern ärvde köptes gården. Idag bor Hjalmar och Gunilla här, några av gårdshusen hyrs ut och Hjalmars barn har egna stugor på tomten.

För Hjalmar själv började allt 1937. Han föddes och växte upp i Malmö som vilken pilt som helst på den tiden, med modellflyg som intresse. Han började plugga flygteknik, men när möjligheten att verkligen börja jobba med flyg uppenbarade sig var det intresset som bortblåst. Hjalmar blev så småningom uppfinnare och jobbade inom företaget Flygt och konstruerade olika pumpsystem. I 38 år löste han problem, innan han blev pensionär och övertog gården i Åkersberga. Det låter som ett stabilt och tryggt liv för en som gör ganska ordentliga utsvävningar i 80-årsåldern. 

Äventyrliga expeditioner förknippas ofta med någon sorts ungdom, men där går Hjalmar Fries mot strömmen. Sommarens bragdpaddling, den som gick från Novgorod i Ryssland till Nidarosdomen i norska Trondheim, hade nog många hälften så gamla ryggat inför. 200 mil, fyra länder. Men Hjalmar visste ganska exakt vad han gav sig in på, för det var hans tredje vattenburna pilgrimsfärd på lika många år.

KANOT ISTÄLLET FÖR BÅT
Hjalmar tror att äventyrligheten har sina rötter i en traditionell 30-årskris för sisådär 50 år sedan. 

– Skidåkning var ju bara något jag hört talas om på radio som barn, men så ck jag ett ryck och tänkte att jag skulle åka Vasaloppet – jag som var en lätt överviktig storrökare.

Hjalmar gick till Sundbybergs skidklubb i närheten av Bromsten där familjen då bodde, och frågade vad man behövde göra för att kunna åka Vasaloppet. "Du måste springa, för att få kondition", blev svaret. Det skulle ta ungefär ett halvår. Sedan skulle han åka 30 mil på skidor innan han var redo för fädrens spår, löd rådet. Så Hjalmar köpte joggingskor och en snygg overall.

– Sedan klev jag ut från villan och sprang säkert 100 meter innan jag stannade och låtsades göra gymnastik, skrattar han. Sedan fortsatte jag runt kröken och ned på ett fält innan jag började gå. Men för varje gång kom jag lite längre.

Det blev ett Vasalopp, och tre till, och några Lidingölopp och någon Vätternrunda. Men ingen hel klassiker, simningen var för trist.

Trots uppväxten i Malmö kom mycket av Hjalmars liv att handla om just skidor. Vid något tillfälle åkte familjen upp till Sälen och kom i kontakt med utförsåkning. Äldste sonen Gösta fastnade direkt, vilket ledde familjen in i ett mångårigt nötande på slalomträningar och tävlingar.

Paddlingen fann Hjalmar via sin första fru, Monica, vars släkt hade en sommarstuga i Stockholms skärgård. Familjen började fundera på båt, men slog tanken ur hågen eftersom det var för dyrt. Lösningen blev att köpa den största kanoten som kunde uppbådas, en Trapper-kanadensare som de paddlade ända ut till de yttersta skären med. Tre barn och två vuxna. Med packning.

– Den var kanske inte idealisk i skärgården, men med en presenning över fungerade det ganska bra! Och det där med att paddla gav mersmak. Hjalmar och Monica gjorde turer på Grönland, Nya Zeeland och en månadslång tur längs den 50 mil långa floden Missinaibi som går mellan Lake Superior och Hudson Bay i Kanada.

– Vi hyrde en kanot i Toronto som vi tog på tåget till startpunkten för turen. Det var spännande, med närvaro av björn, varg och annat. Väldigt mycket natur!

EN SORGENS PILGIMSFÄRD
Idag är Hjalmar 81, men känner sig inte gammal. Man får anpassa rörelserna efter vad kroppen kan. Slalomåkningen har han fått sluta med "eftersom det är för roligt att åka fort". Springa har han också slutat med. "Det ser bara fånigt ut." Och kroppen förändras förstås. Men paddlingen består.

– Långsamt länge kommer långt, brukar jag säga. Och just paddlingen passar mig väldigt bra. Jag har ischias, men det fungerar alldeles utmärkt att sitta krum i kajaken.

Men så har vi hans faiblesse för ensampaddling. På nyårsafton 2014 omkom Hjalmars gudson när han ensamseglade upp till fyren Måseskär på Västkusten. Förlusten tog Hjalmar hårt och han ville besöka platsen, lite i gudsonens anda. Han bestämde sig för att paddla dit, själv. Han drog kajaken från gården ned till Saltsjön och satte i.

– Det tog en månad. Jag paddlade Göta kanal och ut till kusten via Nordre älv. Och när jag satt där tänkte jag att det var en form av pilgrimsfärd.

Under hösten som följde läste Hjalmar på om pilgrimsfärder. De där som man tar sig an i ensamhet, oftast till fots, för att nå nya insikter och slutligen ett geografiskt, religiöst mål. Som Nidarosdomen i Trondheim.

Det var på den Hjalmars tankar slutligen landade. Platsen där Olav Haraldson, den norske kungen, en gång slängdes ut ur landet av Knut den Store och hans allierade Håkon Eriksson Ladejarl. Olav Haraldson bestämde sig för att återta landet, men det gick sådär. Han stupade i slaget vid Stiklestad 1030, begravdes i närheten av slagfältet – men grävdes upp året efter då det börjat orera rykten om att han kanske var ett helgon. Sin slutliga vila fick han i Nidarosdomen dit pilgrimer sedan vandrat, längs St. Olavsleden, från Selånger i öst.

Första gången Hjalmar tog sikte på Nidarosdomen var sommaren 2016, när han just fyllt 79. Paddlingen gick från Åkersberga, upp längs östkusten och in i Indalsälven via Timrå. Över gränsen via Storlien och sedan ned till Stiklestad och vidare till Trondheim och domen. En bragd kan man tycka, som borde sätta något slags punkt.

Men paddlingen gav mersmak och under vägen har Hjalmars intresse för Olav Haraldson växt. St Olav hade ju inte varit landsförvisad till Åkersberga i Sverige, utan flytt till Ryssland. Hans resa tillbaka till Norge hade utgått från nuvarande Novgorod, där han seglat via de ryska oderna Volchov och Neva, rundat Finland, tagit sig över till Sverige via Åland, uppför Ljungan vid Selånger ...

– Och enligt min teori seglade och rodde de via Storsjön, Kallsjön och Anjan och gick sedan till fots och red till Stiklestad. Varför skulle de annars ha kommit dit, om målet egentligen var Trondheim som ligger en bit söderut? 

Från början var det mest paddling, pilgrimstanken kom in lite senare. Och med den ett stort intresse för Olav Haraldson – St Olav.

EFTERLYST I ÖSTERLED
Sagt och gjort. Hjalmar skulle paddla hela vägen från Novgorod till Nidarosdomen. Men i Ryssland är det inte bara att dyka upp och börja paddla, som en behagar. Först måste man ha ett visum, och för att få det måste man kunna visa var man ska bo under vistelsen. Hjalmar bokade alltså både hotell och vandrarhem, betalade för kalaset – men dök inte upp, eftersom han satt i en kajak på väg västerut mot finska gränsen.

Dramat kring hans efterlysning undslapp Hjalmar till en början. De samtalen fick istället hans svärdotter ta hand om, hon som skjutsat honom dit.

– Innan var jag nervös för hur det skulle gå, men så snart jag sitter i kajaken på vattenytan blir jag helt lugn. Då är det bara jag och kajaken.

Paddlingen i Ryssland gick som förväntat. Hjalmar träffade på trumpna människor som inte svarade på tilltal, trevligt folk som bjöd in till middagar och bouleturneringar och andra naturfrälsta som avundade hans frihet i kajaken.

Men han stötte även på problem. Som när han tre mil från den finska gränsen råkade paddla in i det område där den ryska gasproducenten Gazproms pipelines till Tyskland utgår. Ett typiskt no-go-område. Hjalmar blev beordrad upp ur vattnet och satt plötsligt i förhör hos gränspolisen.

– De tog mig för industrispionage och dessutom hade mitt visum gått ut. Jag trodde att jag skulle kunna smita ut ur landet eftersom Ryssland spelade match i VM den kvällen, men det gick inte.

Men det som började med hårda ord, misstänksamhet och konfrontation slutade i kaffe med dopp. 

– Jag visste att mina kort var säkra genom min ålder. Jag fick spela den halvdränkte gamle mannen som stod och frös på stranden och vägrade lämna sin kajak, skrattar han.

HYGGLIGHET ÖPPNAR LÅS
Men när Hjalmars status som industrispion hade punkterats återstod fortfarande problemet att få honom ut ur landet. Paddla fick han inte på några som helst villkor. Inte heller gå.

Plötsligt lämnade en av ryssarna rummet, för att återkomma en stund senare och meddela att han hade en vän med lastbil som kunde vara behjälplig om han fick några tusen rubel. Det var som hittat, tyckte Hjalmar. Han lastade kajaken, klev upp i hytten och åkte de sista milen till gränsen.

– Är man bara hygglig öppnar sig många lås. Men lite senare träffade jag på en man som jobbat på finska utrikesdepartementet, som skrattade så han kiknade när han hörde hur jag kommit ut ur landet. Han sa att för bara något år sedan hade jag aldrig lyckats ...

Eftersom Hjalmar blivit inblåst några dagar i sjön Ladoga låg han efter i tidsschemat. Han ville hinna fram till årsdagen för slaget vid Stiklestad, 29 juli. Lösningen blev att ta båten över Ålands hav och fortsätta paddlingen längs östkusten uppåt Selånger, för att sedan vika in i Ljungan och dra förbi Pilgrimstad.

Nu flöt det på. Över Storsjön, in i Kallsjön via Järpen och över Anjan. Därifrån fick Hjalmar dra kajaken en bra bit innan han nådde Stiklestad. Till Nidarosdomen kom han för andra gången paddlande den 2 augusti 2018, 81 år gammal.

Men ålder är inget som Hjalmar funderar särskilt mycket på. Han har den ålder han har och verkar egentligen ganska ointresserad av att diskutera saken. Han menar att det som behövs för att ge sig ut är viss fysisk kraft, men framför allt mental kraft och en smula mod. 

– Det enda jag vet är logiken – jag kommer att dö inom 20 år. Om man är över 80 kan man lätt räkna ut det. Men jag har fortfarande en målsättning för vad jag ska göra om 10 år. Inre målsättningar är viktiga! Och jag har all anledning att sköta hälsan till dess. Du, jag svänger enkelt ihop en lunch på rester från helgen, vill du ha?

Hjalmar rotar i kylskåpet, kilar uppför trappan och skriver ut några papper, dukar fram några tallrikar och glas. Strax står en gryta med "diverse rådjur" på bordet, med kokt potatis och trattkantarellsås. Rådjuret sköt Hjalmar själv tre veckor tidigare och i den gamla ladugården hänger en älgkalv och väntar på styckning. Det är ingen insutten 80-plussare som bor här, det är en man med framtiden i sikte.

– Det handlar väl om bibehållen barnslighet? Att man fortsätter att leka och vara nyfiken? Och det finns väl en evolutionär poäng med att fortsätta med det, det var väl en av anledningarna till att Homo Sapiens fortsatte att utvecklas medan Neandertalaren inte gjorde det? Nyfikenheten.

MED PLANEN UTSTAKAD
Så där bor de, Hjalmar och Gunilla, hon som han friade till strax innan han for iväg i österled. Gunilla som också tycker om att paddla, som inte har något emot att tillbringa en natt i sovsäck på något av de yttre skären. Som nog är nyfiken på vart Hjalmars nästa äventyr ska bära iväg – men planer gör sig bäst som hemligheter, tycker han, de förlorar lite i värde om de luftas.

Men dagen efter ringer han upp.

– Du, jag kände att jag var lite snål igår, när jag inte berättade om mina planer. År 2030, när Stiklestad firar 1000-årsminnet av Olav Haraldsons ankomst – då tänkte jag paddla dit. 

Hjalmar Fries

Ålder: 81

Bor: På 1700-talsgård i Åkersberga i Roslagen.

Familj: Makan Gunilla och tre barn från ett tidigare äktenskap, Gösta, Stellan, Linda och sex barnbarn.

Gör: Pensionär, ensampaddlare och entreprenör. Hjalmar är en av hjärnorna bakom företaget Thermobar som säljer värmda vattenhoar för djur.

Tränar: Går med Gunilla och hämtar tidningen före frukost (4 km), drar i gummiband för överkroppens muskler.

Aktuell: Pilgrimspaddlade i somras från ryska Novgorod till Nidarosdomen i norska Trondheim. Och fler långpaddlingar ska det bli. Fick utmärkelsen som årets äventyrare 2018.

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!