Ängsö, Västmanland. Det är en solig morgon vid det röda torpet där betesmarken möter skogen. Där uppe går vildsvinen och bökar ibland, i dungen ovanför uthuset. Har man tur kan man se både rådjur, dovhjort och kronhjort beta ute på fälten. Angeliqa Mejstedt har redan varit vaken och igång i flera timmar när hon sätter sig med en kaffekopp mot husväggen och vilar en stund. Snart ska deltagarna i arrangemanget ”Kvinnliga äventyrare” börja strömma in på parkeringen borta vid slottet. En mängd olika workshops, miniföreläsningar och prova-på-aktiviteter ska pågå under dagen, med Vandringsbloggen och Morakniv som arrangörer.
SAFT I SIRAPSFLASKA
Att det skulle landa här, med en heltidsverksamhet inom vandring och friluftsliv, var inte hennes ambition när hon startade bloggen. Men det är en perfekt tillvaro, för en som alltid älskat att vara ute i naturen. Nåväl, nästan alltid.
– Det fanns en period när jag hellre hade hängt med kompisarna eller legat på en strand och läst istället för att åka till fjällen och vandra med familjen. Men jag blev utsläpad. Och nu kan jag ju se vad det gjorde med mig, säger Angeliqa och ler.
Hon lämnar ofta lägenheten i Västerås för att åka ut till sitt älskade Ängsö. Ända sedan barnsben har det här kustnära naturreservatet i Mälaren varit ett favorittillhåll.
– Vi åkte ofta ut hit och badade, vandrade och fiskade vid klipporna. Och så grillade vi falukorvsburgare. Jag och syrran tävlade om vem som kunde göra upp eld snabbast.
Tävlingsnerven har hon fått använda i sin sport, karate. Men vandringen blev något annat för henne. Ett andningshål och en återhämtning i vardagen och en vana hon växte upp med.
Allra mest var hon ute med mormor, som bodde på landet lite längre norrut i Västmanland. Redan som liten satte sig Angeliqa ensam på bussen och åkte ut till henne. Sedan tog de långa promenader. Det var saft i sirapsflaska och mackor i prassligt smörgåspapper. Mysiga stunder.
– Att hänga i naturen blev naturligt. Det var inget extremt. För mig har naturen blivit mer som ett extra vardagsrum där alla kompisar får plats.
Familjens intresse för vandring och friluftsliv tog henne också till norra Sverige och Norge. Angeliqa blev allt mer intresserad av överlevnad i vildmarken, och ville lära sig mer. Som tonåring var hon aktiv i Hemvärnets ungdomssektion och lärde sig allt från att läsa karta, ge första hjälpen och navigera, till att hantera utmaningarna i arktiska väderförhållanden. Men istället för att gå vidare och göra lumpen valde hon att ta kunskaperna med sig i det civila livet.
ALLA ÄR VÄLKOMNA
2013 startade Angeliqa sin blogg, Vandringsbloggen. Det var under en tid då hon inte kunde ta sig ut så mycket som hon önskade. Att skriva och lägga ut bilder blev ett sätt att töja på upplevelserna – återuppleva gamla äventyr och drömma om nya. Och läsarna blev allt fler. Hennes friluftsnätverk började vidgas – från vänner och släktingar till nya bekantskaper. Hon började få frågor, bland annat om hur man hittade någon att vandra med. Angeliqa såg behovet av ett forum för människor med samma intresse och 2015 startade hon Vandringsbloggen Community på Facebook. Där avhandlas diskussioner, tips och frågor som gäller vandring och friluftsliv – men där skapas också kontakter och vänskapsband.
– Det är ett digitalt community, men vi har också träffar ute i landet. Det finns lokala avdelningar på 20 orter, och det finns tio ambassadörer som ser till att det händer saker. Vanliga människor som visar sina smultronställen, berättar Angeliqa.
Själv driver hon gruppen som finns i Västerås. En gång i veckan ses de och vandrar eller gör något annat i naturen. Hennes engagemang har onekligen utökat vänskaran, både på nätet och i verkliga livet, och hon betonar att det är viktigt att alla ska känna sig välkomna – oavsett kön, utseende, ambitioner och förutsättningar.
Att det ska vara högt i tak men samtidigt en välkomnande attityd i kommentarsfälten håller Angeliqa hårt på. Hon brukar hota med att skicka kaffesumptrollen på den som inte håller sig till trivselreglerna – och det verkar funka rätt bra.
– De känns på riktigt som mina vänner allihop för de stöttar varandra, tipsar varandra, lyfter varandra och delar sina fikastunder, vandringsstunder och mansplainingstunder med varandra. De är så in i själamärgen fina.
BEHÖVER INTE PRESTERA
Bland bloggbesökarna är ungefär 60 procent kvinnor, på communityt cirka 80 procent, och på träffarna i verkliga livet är det oftast 90–95 procent kvinnor som dyker upp. Vad det beror på kan Angeliqa inte helt svara på. Om det är för att hon själv är just kvinna, att det blivit en öppen attityd till ”kvinnliga frågor” i hennes forum, eller om det är för att hon predikar motsatsen till kulturen att ”gå snabbt” som härskar i vissa grabbgäng.
Förfrågningarna hon får från vissa företag – just för att hon är är kvinna – är ibland väldigt stereotypa. Skulle hon kanske vilja ha rosa vandringskängor? Lila dragkedjor?
– Jag blir irriterad av sånt där. Stereotypa färgsättningar. Bilder på män som hjälper kvinnor över vattendrag eller uppför branter. Det är så långt ifrån det vandring handlar om för mig. Jag dricker gärna ur en gammelrosa mugg, men då är det för att jag har valt det. Inte för att något företag bestämt att det är en färg som hör hemma på damavdelningen.
Kroppsideal, jämställdhet och prestation inom vandringsvärlden är något hon gärna diskuterar. Men i grunden handlar hennes ambassadörskap om att göra vandringen så tillgänglig och enkel som möjligt.
– För mig är det viktigt att vandringen inte är ännu en aktivitet där man ska prestera. Det är inte det viktiga. Jag duger ändå. För mig handlar det mer om att vistas ute, att vara närvarande och hinna njuta, säger Angeliqa Mejstedt.
EL CAMINO GAV MERSMAK
Hon har till och med uppfunnit ett ord för konsten att vara närvarande under vandringen: Hikefulness. En form av mindfulness och närvaro i kroppen, medan fötterna sakta men säkert tar dig framåt.
– För mig är hikefulness en situation jag inte kan beställa. Det är något som kommer när jag gått ett tag och kommer in i en rytm. Att gå är monotont och det får tankarna att sluta snurra. Hela vandringsupplevelsen gör att jag kan slappna av. Man måste göra en sak i taget. Slår jag upp tältet, då är det bara det jag gör. Samma sak när jag lagar mat. I vår vardag är vi annars så splittrade att vi har tankarna överallt samtidigt och försöker pressa in så mycket som möjligt i dygnet. Vi borstar inte tänderna utan att samtidigt försöka göra något annat, säger Angeliqa.
Pilgrimsvandringen El Camino de Santiago var en upplevelse som gav henne perspektiv på tillvaron. Den 80 mil långa vandringen från franska sidan av Pyrenéerna och tvärs över Spanien i aposteln Jakobs spår hade inte någon religiös betydelse för Angeliqa, men snuddade ändå vid någon form av andlighet.
– Vandring är läkande. Vi lämnar vår kontext. Vem är jag när jag inte har något att förhålla mig till? Ingen tid att passa. Det är bara leden och jag själv. Även om jag har människor omkring mig är det bara jag som kan ta mina steg.
Pilgrimsvandringen gav mersmak, det blev en till: Sankt Olavsleden från Selånger i Medelpad till Nidarosdomen i norska Trondheim.
LÄMNADE KONTORSJOBBET
Dagen efter att Angeliqa kommit hem från den vandringen sa hon upp sig från sitt jobb som HR-specialist på ett stort företag.
– Jag hade en bra lön, bra försäkringar och all trygghet man kan önska sig. Men någonstans kände jag att det skavde. Jag kom inte ut i naturen lika mycket som jag ville. Nu när jag är frilansare och konsult kan jag organisera dagarna och veckorna som jag vill. Det är ett riktigt drömliv.
Idag kan hon titulera sig ”heltidsvandrare”, och blandar friluftsarrangemang och egna vandringar med uppdrag som bloggare och konsult inom friluftsbranschen. Det kan handla om att vandra olika leder och skriva om dem på bloggen, att skapa broschyrer eller hjälpa friluftsrelaterade företag genom att skapa innehåll till deras sociala medier eller driva dem strategiskt.
Hon gör även uppdrag som frilansjournalist och projektleder event.
– Jag hade aldrig anat att jag skulle landa här, med vandring som min vardag eller med ett eget företag. Det var inte ambitionen när jag startade bloggen. Det handlade om en längtan efter att få in mer friluftsliv i vardagen och dessutom har jag alltid älskat att skriva, så det var en stor drivkraft att kunna kombinera de två sakerna.
I en värld där mycket handlar om prestation, skönhetsideal och konsumtion behöver vi nyansera bilden av vandring, menar Angeliqa.
– Det behöver inte vara så svårt. För mig handlar det mer om att få balans i vardagen, och vandring kan användas till det du för tillfället behöver lite mer av – vare sig det är motion, socialt umgänge, att minska stressen eller att bara få en naturupplevelse.
