Ledare: "Vi ses på leden"

Ledare: "Vi ses på leden"

"På något sätt är det ändå människorna som rör sig i området som definierar det, och ett möte på bara några minuter kan ge turen en helt ny riktning.". Chefredaktör Marie skriver om möten på vandringsleden – och uteblivna sådana på Roslagsbanan.

Vi möts en kväll i augusti, där vägen tar slut och leden tar vid. Han som är hemma här i trakten berättar om myskoxarnas färdvägar, sveper med handryggen över kartan och säger att flocken synts till på fjället alldeles nyss – var det igår? När han ändå är i farten passar han på att peka ut de allra finaste tältplatserna i området, de där lite hemliga som få känner till. Och en limpformad knalle just öster om leden, som kanske inte ser mycket ut för världen men ger den klart bästa överblicken.

Vi tar med honom på turen, jag och mina två vandringsvänner. Ja, inte bokstavligen – han har ju saker att göra – men varje dag diskuterar vi stopp och vägval utifrån det här spontana mötet just innan vi klev på leden. Och så gnäggar vi lite åt kepsen han hade: "Våga Vägra Facebook".

En vecka senare, måndag och första jobbdagen efter semestern. För mig och många andra, visar det sig. Jag kliver på Roslagsbanan mot Stockholm, sveper med blicken genom vagnen i jakt på en ledig plats. Men nej, det är fullt. Hälften av platserna upptas av folk, resten av väskor. För inte så länge sedan räckte det att ställa sig riktigt nära en bortskämd handväska för att ägaren lite förläget skulle rycka den från sätet, men nu har vi ju det här med mobilerna. Och hörlurarna. Kanske lika bra att vända sig direkt till väskan?

Blotta tanken på att inleda ett samtal med en vilt främmande människa på pendeltåget känns absurd, och då är jag ändå en rätt social typ. Vad skulle vi prata om? Och varför? Bara att söka ögonkontakt skulle väl framstå som skumt.

Vi korsade norska gränsen på vår vandring, och strax därpå mötte vi två tyska kvinnor. Först var de två vandrare med ryggsäckar, såg vi på håll, sedan kom de lite närmare och blev kvinnor. Sist tyskor. Redan när vi såg dem skymta i fjärran som två små prickar visste vi att vi skulle prata med dem, något annat fanns inte. Var startade de i morse? Var skulle de slå läger ikväll? Hur länge skulle de vara ute? Hade de sett något spektakulärt? Varför valde de just det här området? Hade de varit här förut? Vad bar de med sig i ryggsäcken, och varför?

Hade VVF-mannen eller tyskorna suttit på Roslagsbanan hade vi förmodligen aldrig pratat med varandra, kanske inte ens en nick efter tio års pendlande i samma vagn. Men ute på tur, där och då är allt annorlunda. Det är som att vi skalar av oss allt onödigt lull-lull när vi kliver in i väglöst land, näckar ner till minsta gemensamma nämnare. Och plötsligt är det rätt lätt att känna igen sig i en liten människoprick när man ser den, även på långt avstånd. Eller vad tror du?

När vi skickade ut fotografen Anette Andersson på Jämtlandstriangeln (läs i nya numret) var uppdraget just att lyfta blicken från leden och möta människorna som rör sig på den – för att de lätt glöms bort när vi orerar om fjäll, skogar, stigar och vattenfall. På något sätt är det ändå människorna som rör sig i området som definierar det, och ett möte på bara några minuter kan ge turen en helt ny riktning.

Undrar var de säljer de där kepsarna?

 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!