Familjen Landolsi: "Nu lever vi på riktigt"
Livets låga. För några år sedan kände Therese och Jonas Landolsi att de nästan tappat bort den, men nu brinner den stark på deras egen gård i Lienshyttan.

Familjen Landolsi: "Nu lever vi på riktigt"

I sin verksamhet lär de människor att leva och överleva i vildmarken. Genom sin egen livsresa inspirerar de på ett djupare plan. I detta reportage från 2018 möter du Jonas och Therese Landolsi i ett samtal om att hitta sin inre kraft, ta makten i sitt eget liv och våga lyssna när generna kallar. Jonas är i helgen aktuell på Utefest vid Höga kusten.

TEXT OCH FOTO: ROGER BORGELID

Det är den där ljuvliga tiden på året när naturen föds på nytt, när livet återuppstår i skog och mark, ljuset och värmen återvänder. Doften av färsk grönska, fågelsång i luften och lätthet i andetagen. Det är en passande tid att besöka familjen Landolsi på deras gård i västmanländska Riddarhyttan. För deras story är också ett slags berättelse om att återuppstå, om att få eller snarare skapa nytt liv. 

– Nu lever vi det liv vi vill och är skapade för. Här kan vi förverkliga våra drömmar, både jobb-mässigt och privat, säger de, när de visar runt mig på gården.

Jonas och Therese driver sedan 2009 företaget Jonas Vildmark, där de skräddarsyr event och erbjuder kurser och föreläsningar inom bushcraft och överlevnad, samt jägarexamen. Lienshyttans Herrgård med anor från 1700-talet är sedan ett och ett halvt år inte bara deras nya hem, utan fungerar också som kursgård för verksamheten. Gårdens alla uthus har gjorts om till slöjdverkstad, föreläsningssal och gästhus. Här finns också ett charmigt orangeri för matservering, samt en lägerplats för eldkurser och bivackbyggen.

ATT LÄSA NATUREN
Bushcraft är en starkt växande trend i Sverige och kan beskrivas som ett enklare och mer rustikt frilufsliv, med fokus på kunskap snarare än utrustning. Det handlar om att läsa naturen, göra upp eld, hitta vatten, spåra, jaga och fiska, samt ta tillvara på kött och skinn. Gammal skogskunskap som var självklar förr och väcks till liv igen nu med bushcraft, förklarar Jonas.

Överlevnadskurserna handlar främst om hur man förebygger så att man inte hamnar i en livsfarlig situation. Praktiska kunskaper som att hålla sig torr och varm, hitta skydd och rena vatten. Men också om mentala utmaningar, där man medvetet utsätter deltagarna för svåra och oväntade situationer med hunger, kyla och sömnbrist – ett slags Robinson fast i svensk natur och utan utslagning.

– Många vill testa sina gränser, lära sig hur deras kroppar och sinnen reagerar under press, när man är hungrig, kall och inte får sova. Det görs förstås under kontrollerade former och är inte farligt. Att utsättas för svåra fysiska och psykiska prövningar och inse att man faktiskt klarar det – för alla klarar det – är otroligt utvecklande och stärkande för självkänslan, säger Jonas, medan döttrarna Sonia och Miriam dukar fram fisksoppa till lunch i orangeriet.

Visionen är att genom kunskap och inspiration göra naturen mer tillgänglig på ett lättsamt sätt. Hantverk och personlig utveckling i god samverkan. 

– Vi vill vara den där kompisen som sträcker ut en hjälpande hand och visar att det inte behöver vara så svårt och krångligt att vistas i vildmarken. Naturen är ju vårt ursprungliga hem och det är fullt naturligt att kliva ut i den, säger Therese.

Therese och Jonas upplever att det finns en växande längtan tillbaka till naturen idag. En anledning till det ökande intresset för bushcraft är människors behov av en motvikt till den allt mer galopperande digitala utvecklingen.

– Vi har kommit för långt ifrån vårt ursprung och har en längtan tillbaka till rötterna. Våra gener kallar på oss och om vi bara lyssnar talar de om för oss vad vi egentligen behöver. Jag tror att många behöver grunda sig, använda händerna, vara rejäl. Vi vill inspirera människor att lära känna sidor av sig själva som de inte visste att de hade – och då är bushcraft ett effektfullt verktyg, säger Therese.

En annan vinst är ökad självkänsla. Sverige är historiskt sett ett av världens tryggaste länder och med vårt sociala skyddsnät har vi länge litat på att samhället tar hand om oss om något händer. Men idag finns en önskan om att kunna ta hand om sig själv – och det är en känsla varje individ kan växa med.

– Genom att lära sig göra saker från grunden, och för egen hand, växer känslan av att kunna ta vara på sig själv. Man gör sig mer oberoende av samhället och reder sig själv. Sätter sig i förarsätet, blir kapten i sitt eget liv, säger Jonas.

 

Elden har en central plats i Jonas Vildmarks verksamhet. Jonas lär ut både urgamla och moderna tekniker.

CHECK, CHECK, CHECK
Det var också exakt den känslan som Jonas och Therese själva sökte. Den som fick dem att styra om kursen på sin egen skuta för några år sedan och ge sitt gemensamma liv en ny riktning.

Utåt sett hade de egentligen redan "allt". Bra karriärer med utvecklande tjänster där det fanns möjlighet att klättra – Jonas som utvecklings-ingenjör i fordonsbranschen och Therese som legitimerad apotekare, verksam i läkemedelsindustrin. Check. En härlig bostadsrätt på Söder i Stockholm. Check. Lantställe i Roslagen. Check. En rik fritid. Check. Massa goda vänner. Check.

– Vi hade liksom checkat av allting, säger Therese. Vi hade egentligen allt man kunde önska sig. Utom tiden att njuta av det.

Therese säger att livet i Stockholm bara handlade om logistik. Jonas pendlade till sitt jobb söder om staden och hon själv till sitt, norröver.

– Vi möttes på kvällen och lämnade över stafett-pinnen; "hur gick lämningen idag" och så vidare. Man var som en maskin som skulle få ihop vardagen, som om man bara följde ett slags utstakad bana. Känslan var, "jaha, men när ska vi leva då, när ska vi få vara tillsammans, bygga familjekänslan?" Jag kände mig som en statist i mitt eget liv. Som ett skal, med växande tomhet.

Vad var det som fick er att ta steget? Finns det något magiskt ögonblick då ni bestämde er?

– Ja det finns det faktiskt, säger Therese. Vi hade varit ute på lantstället i Roslagen sommaren 2015 och haft en superhärlig helg hela familjen, men på väg tillbaka söndag kväll växte köerna in mot stan som vanligt; pulsen steg och stressen sköljde över oss igen. Då sa vi högt i bilen; "Ska vi ha det så här resten av livet?". Och direkt svarade vi oss själva; "Nej, vi måste göra en förändring".

När beslutet nu var taget började de direkt leta gårdar. Jonas Vildmark hade puttrat på som ett roligt sidoprojekt ett tag, men hade skötts på fritiden och på nätterna vid sidan om deras fasta jobb. Men efterfrågan hade stadigt växt och de bestämde sig för att satsa helhjärtat på den verksamheten.

– Vi började direkt lägga upp planen för att växla om till det nya livet. Vi finslipade på vårt koncept och vår vision – och en viktig del i den transformeringen var att vi fysiskt behövde någon form av gård att driva verksamheten på, berättar Jonas.

 

"Bushcraft är ett självvalt mer spartanskt friluftsliv med gamla anor, medan överlevnad är en oplanerad potentiellt farlig situation – antingen i skogsmiljö eller urban miljö. Bushcraftkunskaper kan vara mycket användbara i en överlevnadssituation."

FLOCKEN ÄR SAMLAD
Efter två år hittade de Lienshyttans Herrgård här i Bergslagen och när flytten gick inför julen 2017 förverkligade de sin livsdröm.

– Nu kan vi vara de entreprenörer vi vill vara och utveckla alla sidor av vårt företagande på ett mer naturligt och trovärdigt sätt. Här kan vi leva som vi lär, säger Jonas.

Men den värdefullaste vinsten är personlig.

– Vi har kommit varandra mycket närmare som familj. Dels för att vi förverkligar gemensamma idéer, dels för att vi spenderar mer tid tillsammans. Många pratar om kvalitetstid, men jag tycker kvantitetstid är ännu viktigare. Vi är mer närvarande, både för varandra och för barnen, säger Therese. Sonia och Miriam, sex och tre år, är involverade i verksamheten tillsammans med sina föräldrar. 

– De är med och hjälper till på våra kurser; de dukar och serverar, samlar virke till ved och slöjd. Och just nu håller de på att göra halsband av rönnstammar inför Bushcraftfestivalen senare i sommar, säger Jonas, när vi hänger med barnen i slöjdverkstaden en stund. Therese fyller i:

– Vi gör det här tillsammans, som familj. Idag har vi ett samhälle av individualister, men i grunden är människan ett flockdjur. Nu har vi vår flock samlad och det gör underverk för gemenskapen, närheten och familjekänslan.

Men en omställning och livsresa av det här slaget har förstås sina utmaningar. När jag frågar vilka de har varit är svaren lite oväntade. 

– Att möta sig själv, säger Therese direkt.

– När man lämnar myllret i storstan där man ständigt översköljs med intryck, stimulans och stress – och landar i det här lugnet – då händer något i kroppen. Det blir som en avgiftning och abstinensen uttryckte sig i rastlöshet. I början var jag dessutom själv här ute, eftersom Jonas slutade sitt gamla jobb senare än jag. Jag var själv med tystnaden och lugnet. Och vad händer då? Jo, man måste möta sig själv. För första gången på många, många år kunde jag rikta blicken inåt.

ETT MINDRE EKORRHJUL
Therese säger att det var lite som att födas på nytt, att gå igenom en adrenalin-detox och komma ut som en ny människa. Vem hon mötte där?

– En person som jag hade saknat. Den gamla Therese, som visste vad hon ville och vart hon var på väg.

En annan utmaning var att "byta ekorrhjul", som Jonas uttrycker det.

– Det är ju inte så att vi är "slackers" som flyttat ut på landet och går runt i pyjamas. Både Therese och jag är drivna arbetsmyror och det har varit svårt att dra ner på tempot och våga gå ner i arbetstid. Det är lätt när man är fartblind att fortsätta jobba 16 timmar om dygnet, men då hade vi ju inte vunnit någonting. Nu kanske vi nöjer oss med sex timmar. Vi är fortfarande drivna i det vi gör, men nu har vi ett mindre ekorrhjul. Och det är VÅRT ekorrhjul. Vi har själva valt hur det ska snurra.

Kulturkrocken då, undrar jag? Ni kom från en trendig stadsdel på Söder där det fanns 400 hushåll bara i er bostadsrättsförening, till en by på landsbygden där det bor 400 invånare.

Men just den omställningen har gått oväntat lätt, berättar de.

– Vi har blivit otroligt varmt välkomnade av byborna, de har omfamnat oss och hjälpt oss in i samhället. Sen blir det ju lite vad man gör det till själv. Vi kunde ha stängt in oss på herrgården och inte pratat med folk och blivit de dryga stockholmarna. Men vi har aktivt gått in för att lära känna bygden. I början var vi runt på vartenda föreningsmöte i trakten och presenterade oss. Vi bjuder också själva in till olika temakvällar. Sen är det väldigt belönande att vara driven på en liten plats, man blir en kraft som bidrar med pånyttfödelse i byn också, säger Jonas.

– Dessutom är ju Riddarhyttan faktiskt redan en levande bygd. Det bor många drivna entreprenörer och kulturmänniskor här, folk från hela världen.

De har fått många nya vänner och paradoxalt nog också närmare kontakt med sina gamla. I storstadens logistikkaos är det inte ovanligt att man bokar in möten med sina vänner flera veckor i förväg, letar luckor i späckade kalendrar.

– Ja, det är galet ... "jag har en lucka om tre veckor mellan 13:45 och 14:17, kan du då?", skrattar Therese. Nu kommer våra vänner hit och stannar hela helgen. Geografiskt har vi flyttat ifrån dem, men mentalt har vi kommit närmare. Jag känner mig mer närvarande i mångas liv idag.

 

Jonas Vildmark är ett företag, men kanske ännu mer ett familjeprojekt och en livsstil.

VÅGA UTMANA MALLEN
När vi senare samlas för kvällsfika runt lägerelden frågar jag vad de kan ge för råd till människor som drömmer om en egen livsstilsförändring. För de allra flesta stannar det ju oftast vid en dröm.

– Tänk inte för stort till en början. Se det inte som ett livstidsval, man kan alltid ändra tillbaka och små förändringar kan också ge stor effekt, säger Jonas.

Sedan handlar det förstås om mod, menar Therese.

– Det finns ju ett slags mall för hur man ska leva sina liv. Det är väldigt enkelt att följa den där utsnitslade banan – man pluggar, kommer in  på universitet, gör karriär, skaffar familj och bara följer den där fållan som andra stakat ut och så får man några pluspoäng längs vägen.

– Men vad vill du egentligen? Våga utmana den där mallen och fråga dig hur du egentligen vill leva. Vi är väldigt duktiga på att göra budget och planering i våra jobb, men livet då? Gör en tidsplan för livet. Vad vill du göra om tre år, var vill du vara om fem? Livet är fullt av fantastiska möjligheter. Du äger rätten till ditt eget liv. Våga lyssna på din inre röst, säger Therese.

Men just att hitta sin inre röst är kanske inte alltid så enkelt, särskilt inte i det ständiga bruset av budskap och stimulans vi bombas med dagligen. Och då är naturen ett fantastiskt verktyg, säger Jonas.

– I naturen är andra intryck bortskalade. När din inre röst inte drunknar bland alla andra ljud är det lättare att höra den. Det är det klassiska – gå ut i skogen och sätt dig på en stubbe och fundera. Lyssna inåt, lyssna på ditt hjärta.

Det slår mig att det faktiskt är precis det vi gör just nu. Vi sitter på varsin stubbe i naturen och blickar in i en lägereld under gemensam tystnad. Och när veden sprakar och lugnet omfamnar skymningen, kommer jag att tänka på en del av det citat som Therese och Jonas har på sin hemsida, en mening av amerikanske historikern och författaren T.K. Whipple:

"Det våra förfäder drömde om lever vi, och det våra förfäder levde drömmer vi om."

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!