Ledare: Var inte så skitnödig

Ledare: Var inte så skitnödig

"Varje liten gren av friluftslivet och upplevelsesporten befolkas av en hoper djupt engagerade och kunniga personer, som inte riktigt kan acceptera den här lallande en-gör- så-gott-en-kan-mentaliteten".
I Maries nya ledare skriver hon om att vara långsam i längdspåret, enkelspårig i uteköket, baktung i offpisten – och att det är skillnad på nödvändig och skitnödig kunskap.

Vad är du bra på? Jag förstår av sammanhanget att han fiskar efter något inom friluftsliv eller upplevelsesport, men lyckas inte klämma ur mig ett svar på frågan. Förmodligen för att det inte finns något.

Jag kan väl lite av varje, tycker att det mesta som tilldrar sig utomhus är roligt och utvecklande, men i ärlighetens namn är jag inte särskilt glimrande på något. Långsam i längdspåret, enkelspårig i uteköket, baktung i offpisten.

Med lite betänketid kan jag nu tycka att detta är själva essensen i friluftslivet, att man inte måste vara så himla bra på det man tar sig för. Det mesta går liksom att lösa ändå, lite på känn, utan vare sig maxpulstest eller högskolepoäng. Om vi räknar något så är det ju upplevelser – och om utövaren själv är nöjd, då är det väl bra gjort?

Samtidigt, i verkligheten. Varje liten gren av friluftslivet och upplevelsesporten befolkas av en hoper djupt engagerade och kunniga personer, som inte riktigt kan acceptera den här lallande en-gör- så-gott-en-kan-mentaliteten. Personer som istället för att böja ner taggtråden för nybörjare som vill följa deras spår, drar den till sig som en ondsint slangbella. "Pjong, där fick du! Kom inte här och tro att du är en riktig skidåkare/cyklist/vandrare/ utekock/löpare/överlevare".

Som i vintras, efter vårt längdläger Skida med Ute i Högbo Bruk, när en av deltagarna postade en bild på sig själv i sociala medier. Detta i ren eufori, eftersom hon inte bara tagit sig igenom livets första skälvande längdpass utan dessutom blivit tokfrälst och kände att Vasaloppet kallade. Men det blev mindre viktigt i kommentarsfältet, eftersom hon på bilden råkade begå dödssynden att bära skidorna MED SPETSARNA BAKÅT.

Kunskap och erfarenhet är förstås oerhörda tillgångar för den äventyrlige, tro inte att jag tycker något annat. Det behövs till exempel en hel del av dessa för att beträda chipstunna premiärisar, som Utemagasinets skridskokommando roar sig med på sidan 32 i nya numret. Och visst krävs det mer än ett par simborgarmärken för att paddla vidare när skärgården töms på badfolk, i snöglopp och isande novembervind (sida 86 i nya UTE).

Men, och det här är viktigt: det är skillnad på nödvändig och skitnödig kunskap. Den där sista sorten gör ingen lycklig. Och det är väl i grunden därför vi tar på oss utekostymen och lägger vår lediga tid i naturen, igen och igen?

Om du som jag är lite halvbra på det mesta har jag ett tips som kan ge snabb och enkel framgång i utelivet, utan några särskilda skills. Nästa gång du och gänget har samlats i bastun efter en skön dag på isen/i skogen/till fjälls halar du helt enkelt fram en plåt med finsk bastukorv, snittad och fylld enligt receptet på sidan 99, och fräser på den direkt på aggregatet.

Jag har själv inte hunnit prova, men känner redan nu att korven kallar på mig. 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!