Oskar Kihlborg: "Jag vill känna mer"
FOTO: ROGER BORGELID

Oskar Kihlborg: "Jag vill känna mer"

Äventyraren Oskar Kihlborgs CV sträcker sig från Mount Everest till Stockholms skärgård. Han har seglat över Atlanten, dykt bland vithajar och ståpaddlat hem från Visby – bland mycket annat. Men kan han rädda Östersjön?

TEXT: MATS WIGARDT, FOTO: ROGER BORGELID

Skägget har blivit grått men stegen är ännu lätta. Det är en medelålders man i god form som möter upp på avtalad tid. Oskar Kihlborg har flera gånger under sin karriär som äventyrare riskerat liv och hälsa, då innebär en intervju för Utemagasinet ingen omedelbar fara.

Uppvuxen i en "trygg men inte prålig" miljö i Saltsjöbaden, med tre syskon och snälla och förstående föräldrar, fick han tidigt en introduktion till natur och friluftsliv. Det var seglarskola, aktiviteter med Friluftsfrämjandet och ärvda slalomskidor. Men också en allemansrätt som öppnade upp för stillsamma söndagsutflykter med bärplockning och fyllda svampkorgar. Skogen och havet blev lika självklara och välbekanta miljöer som vardagsrummet och köksbordet.
– Jag lärde mig att vistas i naturen, att det inte var något jag behövde fundera över eller vara rädd för, säger han över en matig lunchsallad i Sickla utanför Stockholm, där de gamla industrilokalerna förvandlats till trendiga köpkvarter.

Östersjön ligger Oskar Kihlborg särskilt varmt om hjärtat, vilket inte är så konstigt efter ett halvt liv med metspö, segelbåt och surfbräda. Idag syns omsorgen för vårt allt mer hotade innanhav i det mesta han tar företar sig – att kunna bidra till en renare skärgård känns viktigare än att kicka igång på ännu ett spektakulärt äventyr.

Miljöengagemanget har vuxit sig starkare med åren, men redan i ganska ung ålder insåg Oskar att allt inte stod rätt till under ytan på hans glittrande hemmahav.
– Jag dök i Baggensfjärden och upptäckte att ett stort område på bottnen var täckt med ett vitt mögel, berättar han. Det var helt dött och livlöst, orsakat av övergödning, fick jag senare veta.

 

 

Oskar Kihlborg
Ålder: "55 år ... men känner mig som 15"
Familj: Två egna barn, två bonusbarn, flickvän.
Bor: Saltsjöbaden, Stockholm.
Gör: Äventyrare, föreläsare, fotograf.
Förvånas av: Vuxna män som blir rädda för att en ung tjej som Greta Thunberg är smartare än de själva.

KLIPPA GAV MERSMAK

Skolan gick väl sådär för Oskar Kihlborg. På högstadiet var han skoltrött och inte särskilt motiverad. Grammatik och historiska årtal var inte hans tekopp. Inte heller idrotten lockade. Att han efter att ha gått om ett år ändå kom att slutföra gymnasiet, berodde nog mer på att pappa var professor i kemi än på eget driv och motivation.

Däremot lärde han sig utanför skolans väggar mycket han senare i sitt liv kommit att ha nytta av. Som när han och två kamrater under det sista sommarlovet i skolan tog tåget till Rom, där de köpte varsin cykel och sedan cyklade hem till Sverige igen. Eller när han istället för att gå i skola några veckor innan jul skolkade och liftade till Grekland.
– Med kloka föräldrar och en trygg uppväxt vågar man bejaka sin nyfikenhet och gå utanför sin komfortzon, konstaterar Oskar.

På samma sätt väcktes nyfikenheten på att bestiga berg mest av en slump. När han var 15 år berättade en kompis att han hade läst en bok om bergsklättring. "Spännande" tyckte de – och tillkallade kompisens lillebror som fick agera försökskanin på en tio meter hög klippvägg.

Allt gick bra. Råbandsknopen runt lillbrorsans mage höll och han kom välhållen både upp och ner från klippan. Ett frö hade såtts.

 

FÖRST UPP PÅ EVEREST

Några år senare gav sig Oskar Kihlborg iväg tillsammans med kompisarna Mikael Reuterswärd och Carl Johan Lagne, vars bok om bergsklättring utgjorde det frö som nu hade börjat växa till sig. Först till norska Galdhøpiggen, sedan till Nevado Huascarán i Peru, och slutligen till nordtoppen på Mount McKinley i Alaska, 5 934 meter över havet.
– Vi var 23 år, tämligen oerfarna, utan radio och med tunga ryggsäckar, berättar Oskar. Mount McKinley var en tuff alpin tur. Men vi kom upp och blev inte avskräckta.

Den 11 maj 1990 blev sedan Oskar Kihlborg och Mikael Reuterswärd de första svenskarna att nå toppen av Mount Everest, 8 848 meter över havet. Och några år senare, i maj 1994, blev Oskar förste skandinav att bestiga Lhotse i Himalaya, på 8 516 meter. Världens fjärde högsta berg, och det tuffaste han själv bestigit.
– Men jag har aldrig känt mig ensammare och ynkligare än när jag skulle klättra den sista korta biten upp till toppen på Mount Everest, med tre kompisar som samtidigt var på väg ner, berättar han.

– Väl uppe på toppen grät jag som ett barn, av både lycka och utmattning. Det var en obeskrivlig känsla. Jag hade verkligen gjort det, bestigit världens högsta berg.

Under hela 90-talet arbetade Oskar Kihlborg och Mikael Reuterswärd huvudsakligen med äventyr och fotografering. Det var tv-filmer, expeditioner, skärmflygning, vithajar, föreläsningar, segling, djungelvandringar, dykning, teambuilding och kurser i ledarskap. Bland mycket annat ingick Oskar i besättningen på segelbåten Nicorette som 1997 slog världsrekord över Atlanten. När Oskar idag ser tillbaka på den här tiden kan han konstatera att drivkraften länge utgjordes av ett stort behov av bekräftelse – "kolla på mig, vad duktig jag är". Det utvecklades till en ständig jakt på nya kickar för att ge näring åt ett stort ego.
– När jag kom på det här, att min tillvaro vilade på behovet att bli bekräftad och uppmärksammad, kändes det som en stor befrielse. Det var nästan lite fånigt att jag inte hade förstått det tidigare, säger han idag.

BEFINNER SIG I FAS 2

Det var under den här perioden som Oskar Kihlborg också blev pappa – två gånger – och som hans vän och mentor, nyazeeländska bergsbestigaren och expeditionsledaren Rob Hall, frös ihjäl på Mount Everests sydtopp efter att under ett kraftigt oväder ha nått toppen med en slutkörd kund.

Händelserna i maj 1996 då Rob Hall och sju andra klättrare dog på Mount Everest har för övrigt beskrivits i boken Tunn luft av amerikanen Jon Krakauer, som deltog i samma expedition.
– Sammantaget fick jag en annan syn på vilka risker jag var beredd att ta, konstaterar Oskar. Jag ville inte längre riskera livet för min egen bekräftelses skull. Jag har, hoppas jag, blivit mognare i mitt förhållningssätt till det jag väljer att göra.

Men nya äventyr väntar på att upplevas. Det är emellertid inte längre de högsta bergen eller de häftigaste seglatserna som lockar. Istället är det lite närmare upplevelser, med mer fokus på miljön, som håller Oskar Kihlborg sysselsatt.
– Man kan säga att jag befinner mig i fas 2, säger han. Magiska äventyr kan finnas tio minuter hemifrån. Jag vill må bra, jobba mindre och känna mer. Och få andra att må bra.

 

Supbrädan har blivit en god vän, alltid redo för näräventyr.

EN DYSTRARE BILD

Och det är här Östersjön kommer in i bilden. Ju mer Oskar har lärt sig om tillståndet för vårt hotade innanhav, desto mer bekymrad har han blivit. Men det är inte bara det faktum att Östersjön faktiskt är ett av världens mest förorenade hav – med miljögifter, utfiskning, övergödning, ejderdöd, syrebrist och mikroplaster – som skrämmer. Lika oroande är bristen på kunskap, tycker han. Att så många, även inom den egna bekantskapskretsen, inte vet att det under den vackra fasaden, med alla tusentals öar, kobbar och skär, med vita segel och undangömda badvikar, finns en annan, betydligt dystrare bild.
– Och det är en bild många fler behöver bli medvetna om. Om fler då kommer ut i skärgården tar de också bättre hand om den – man värnar ju det man älskar, konstaterar Oskar, och petar förstrött i salladsbladen som kommit lite på undantag under vårt samtal.

På senare år har Oskar Kihlborgs äventyr mer och mer kommit att handla om att uppmärksamma vad som behöver göras för att åstadkomma en förändring i den känsliga skärgårdsmiljön. Och att inspirera till ett mer utbrett engagemang för miljöfrågor. Till exempel har han rott från Stockholm till Åbo för att väcka frågan om ett forskningsfartyg specialiserat på Östersjön. Han har ståpaddlat mellan Gotland och Stockholm för att samla in mikroplaster. Och han har ploggat sig genom skärgården för att rensa stränderna från skräp.

ÄLSKAR GRETA THUNBERG

Han har också skrivit en bok – Skärgården upp och ner. Äventyr, upplevelser och konsten att rädda Östersjön – som enkelt och lättbegripligt beskriver aktuella miljöproblem och hur de kan åtgärdas.
– Det är mer inspiration än pekpinnar, försäkrar han.

Mycket har också blivit bättre på senare år, med minskad övergödning, bättre reningsverk och havsörnens tillfrisknande. Och Greta Thunberg.
– Jag älskar henne, hon är så cool!

Men ännu mer återstår för att gå i mål. Oskar Kihlborg nämner de giftiga bottenfärgerna och förslaget om en ny farled för kryssningstrafiken till Stockholm, Horsstensleden, som två viktiga signalfrågor.
– Jag blir riktigt, riktigt upprörd över att man överhuvudtaget kan tänka tanken att spränga sig fram mellan kobbar och skär för att fartygen ska ligga vid kaj i Stockholm, säger han. De borde lägga till i Nynäshamn eller Norrtälje och därmed skona miljön.

– Och den giftiga bottenfärgen! Om 50 år kommer vi att fråga oss "Hur kunde vi vara så dumma?".

Oskar Kihlborg vill på intet sätt ge slaget förlorat. Det finns, säger han, två val: antingen tror man att det går att lösa. Eller så tror man att det inte går att lösa. Och då, säger han, kan man lika gärna ge upp med en gång.
– Vilket jag vägrar göra. Jag är definitivt optimist. När folk vaknar och förstår allvaret, och att de kan utöva sin makt som konsumenter och medborgare, då får miljöbovar på alla nivåer i samhället huka sig. 

 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!