Kugges krönika: ”Sälj bilen!”

 Jäger ingen bil. Har aldrig ägt någon. Vill inte påstå att det berott på någon uttalad miljöhänsyn. Snarare på verklighet. Bil är och förblir en privatekonomisk idioti.

Min självvalda billöshet blev tidigt en detalj som jag lärde mig att mörka. Det spelade nämligen ingen roll hur jag presenterade mitt bilfria faktum i sociala sammanhang – folk gick omedelbart i försvar för det egna bilägandet. Ibland ganska aggressivt, hur än jag poängterade att deras bilägande är deras ensak. Man kände sig hotade.

Mitt liv utan bil fortsatte dock att fungera alldeles utmärkt i fyra decennier via aktiv kombination av flyg, buss, taxi och tåg, samt hyrda och lånade bilar ifall inget annat alternativ kvarstod. Utan bil har jag också haft tid och råd till ett mer aktivt friluftsliv. Har bara behövt planera lite noggrannare.

Jag förstår att motornördar och klimatförnekare fortsätter vörda bilismen. För nyväckta gröngölingar som flyttat ut på landet med argumentet att de vill leva närmare naturen, men behållit jobbet inne i stan och bilpendlar emellan, saknar jag däremot förståelse. Under mitt idoga vandrande längs Sveriges låglandsleder passerar jag ständigt dessa ensliga skogsvillor, och till fastboende uppgraderade sommarstugeområden, i vilka bosättarna barrikaderar sig bakom traktorgräsklippare, infravärmda uteplatser, badbassänger och allehanda vuxenleksaker. Hur kan en så övertydlig överkonsumtion förbli så oantastbar?

Jag vet inte hur stort miljöavtryck en ny bil utgör, eller en nybyggd villa om sådär 250 kvadratmeter med dubbelgarage och dansbanealtan. Jag undrar bara hur man resonerar när man satsar allt man äger och därtill skuldsätter sig, för att skapa en ohållbar framtidsmiljö. Eller på vilket sätt dagliga arbetsresor i två bilar, och lika många dagliga kör-timmar, innebär att man kommer närmare naturen.

Egen livsföring smärtar alltid att behöva ifrågasätta och än värre att behöva dra konsekvens av, även när livsstilen är ekologiskt ohållbar. Enklare då att låta Sankta Greta axla sina synder. Eller skylla på stockholmare som inget begriper.

Sälj bilen, säger jag till alla som påstår sig värna om naturen. Och använd yxan ifall du vill omforma livet – sluta att dutta med osthyveln. Skaffa ett jobb som inte ligger 64 kilometer från bostaden eller flytta närmare arbetsplatsen. Gör dig själv till en förebild för alla som önskar men inte orkar, eller vilset letar efter vettiga vägvisare. Motivera bara inte bilberoende och medveten överkonsumtion, eller den ensamma villan i skogen, med att du ”vill leva nära naturen”. I Sverige är det aldrig långt till naturen, hur eller var du än bor.

Utan bilen kommer du dessutom att må bättre, eftersom du tvingas röra på dig dagligen. En omedelbar hälsovinst. Samtidens mest effektiva förebilder är varken influerare, medialhjältar eller demonstranter, utan goda grannar och vänner.

I väntan på en miljödiskussion som sträcker bortom flexiveganism och drömda tågsemestrar, och som därtill inbegriper Sveriges alla semi- urbana låtsaslantisar, hoppas jag åtminstone få uppleva en allmän tillnyktring när det kommer till självförvållat bilberoende. Under tiden fort- sätter jag att dricka mjölk och vara stammis på Burger King 

Kugges krönika: Kanotens tid är kommen

Krönika: "Eliten ses i Lyngen"

Krönika: Skog är vi allihopa