Emma Svensson: "Jag går min egen väg"
Emmas bok "Honeymoon, hejdå & bergen som väntar" är skriven tillsammans med Per Magnusson. 

Emma Svensson: "Jag går min egen väg"

Honeymoon, hejdå & bergen som väntar – så lyder titeln på fotografen Emma Svenssons nyutkomna bok. En äventyrlig historia som saknar motstycke. Sommaren 2018 hängde Utemagasinet med Emma Svensson till toppen av Kebnekaise, som en del av projektet 49 peaks. Du hittar nu artikeln här!

TEXT: KARIN WALLÉN, FOTO: WILLIAM VALLIN/EMMA SVENSSON

I guiderummet på Kebnekaise fjällstation ligger utrustningen redo: klätterselarna, hjälmarna, isyxorna och de kloliknande stegjärnen. Guiderna Tovo, Pär och Jenny har just gått igenom förutsättningarna för att ta sig upp längs Nygrens led – den minst använda och mest tekniska av vägarna upp till Kebnekaises topp. Den går via Björlings glaciär och sedan uppför nordsidans steniga brant. Där väntar en 400 meter lång klättring som tidvis kräver säkringar, rep och någon form av klätterkunskap. Sedan väntar en travers över den smala bergskammen, till sydtoppen.
– Men ni har klättrat lite i berg förut va? säger Per, med viss försiktighet i rösten. Han vet inte ännu riktigt vad han har för gäng framför sig.

Vi skruvar lite på oss och svarar i olika former av "jodå" och "jovars", samtidigt som vi sneglar lite åt Emma Svensson. Hon har bestigit 60 toppar bara det senaste året. Inom ramen för sitt projekt 49 Peaks har hon tagit sig till de högsta punkterna i alla land i Europa, under loppet av ett år – och några fler av bara farten. Kebnekaise blir den 61:a och avslutande, och om hon tar sig upp i morgon slår hon världsrekord med god marginal. Ingen har bestigit alla toppar i Europa i en sådan rasande fart.

Att ta vägen upp via Nygrens led är inte bara ett sätt för Emma att göra bestigningen lite svårare, lite mer teknisk eller spektakulär. Hon vill också försäkra sig om att verkligen ta den högsta punkten. Glaciären på sydtoppen smälter som bekant, och just nu – i slutet av juli 2018 – närmar sig dagen då nordtoppen lär gå om och bli Sveriges högsta.

– Jo, förresten, det var en sak jag kanske borde säga, säger Emma, när genomgången är klar.

– Jag kommer att ha superhjältedräkt på mig. Med en fyra meter lång mantel.

Guiderna nickar stumt. Något i deras blickar säger mig att de insett att morgondagen blir en dag de sent ska glömma. 

ETT BROKIGT FÖLJE
Det är en varm dag. Redan efter någon halvtimmes vandring i mjuk stigning inser vi att vi måste klä av oss lite. Solen skiner från en klarblå himmel och luften står nästan stilla. Vi kränger av oss våra långärmade tröjor och dricker lite vatten från jokken, som glittrar som av silver där den porlar utmed fjällsidan. Emma Svensson, däremot, glittrar som av guld. Superhjältedräkten, som nu kommer fram i all sin prakt, är specialsydd för ändamålet av designern Emelie Janrell som bland annat gör scen-kläder till artister som Tove Lo och Zara Larsson.

Det finns förstås en förklaring till detta. Emma Svensson är den framgångsrika mode- och musik-fotografen som bestämde sig för att börja bestiga berg. Denna avslutande och viktiga dag i projektet har hon med sig assistenten William Vallin som springer fram och tillbaka längs stigen för att få bra bilder av hela förloppet. Med är också Johan Simberg som budat hem upplevelsen att följa med Emma upp på Keb genom Musikhjälpen auktion, för ett drygt halvår sedan. "Ett infall" kallar han budgivningen. Och det är ungefär samma ord som Emma Svensson använder, när hon ska förklara hur det kom sig att hon blev bergsbestigare. 

Efter 61 toppar på ett år har hon samlat på sig en hel del erfarenhet.

En långflygning till Nya Zeeland 2016 kan räknas som en form av startpunkt, säger hon. Emma började titta på filmen Everest – och blev helt betagen. Eller ska vi säga bergtagen.
– När jag hade sett klart den bara visste jag att jag måste bestiga Mount Everest någon gång. Sedan såg jag filmen tre gånger till på vägen dit, och tre gånger på vägen hem. Den förändrade mitt liv.

Hon började plöja allt hon kom över om Mount Everest – dokumentärer, böcker, artiklar.

Tre år tidigare hade Emma gått upp på Norges högsta topp, Galdhöpiggen (2 469 m ö h), med några kompisar. Det var, med hennes egna ord, fruktansvärt – även om man i efterhand kan se att något måste ha landat i henne redan då. Att längtan tillbaka till bergen kanske föddes redan där.
– Men jag var så otränad. När jag inte jobbade var jag hemma och låg i soffan eller tog hand om min dåvarande sambos barn, säger Emma, som levde storstadsliv med mycket fotojobb för varumärken som H&M, Kappahl, MQ och flera kända modeskapare.

Att vara nära naturen var egentligen inget främmande för henne. Under uppväxten i Frändefors i Dalsland var Emma alltid ute. Som storasyster med tre yngre systrar var hon projektledaren som styrde upp lekar och kojbyggen i skogen. Familjesemestrarna tillbringades ofta i Sälen, Idre eller Trysil där Emma åkte bräda i pisterna. Sedan hittade hon föräldrarnas filmkamera och började drömma om att göra musikvideor. Där såddes fröet till den karriär som idag gör det möjligt för henne att bestiga toppar på arbetstid.

FRÅN ROCK TILL MODE

Efter gymnasiets medieprogram var Emma fast besluten att börja jobba som fotograf, men fick ständigt höra hur svårt och tufft det var att slå sig fram i yrket. Så en dag fick hon en ingivelse – hon tog med kameran till en konsert med Mando Diao, ställde sig långt fram och fångade bandet på bilder som hon sedan lade ut på en hemsida. Hemsidan fick namnet Rockfoto och växte snart till en bildbyrå.

I många år var Emma fotograf med inriktning på musik, artister, konserter och fotade både åt tidningar och artisterna själva. Men efter några år ville hon utvecklas. Hon tog en kurs i modefotografi och siktade högt.
– Jag är väldigt spontan, så när jag får en idé så kör jag. Det skrämmer mig inte att testa och kanske misslyckas. Jag tänker att jag får väl lära mig. Det var likadant med bergsbestigningarna. Jag är en rookie. Men nu står jag här.

Vi har nått Björlings glaciär. Hjälmen är på, stegjärnen likaså. De guldiga puffärmarna på superhjältedräkten blänker i solen och där uppe hägrar målet i form av en stenig topp och en snötäckt kam mot knallblå himmel.

Hon är så nära nu, och det är svårt att tänka sig att det är mindre än ett år sedan hon bestämde sig för att genomföra det här projektet. För när hon väl bestämde sig, då gick det fort.

Nej, det var inte där på långflygningen projektet 49 Peaks föddes. Det finns ännu en startpunkt, den som fick henne att släppa allt annat och satsa på drömmen om att bestiga berg. I maj 2016 gifte sig Emma med mannen hon såg som sitt livs kärlek. Det var ett stort bröllop som höll på i tre dagar.
– Sex veckor senare ville han skiljas. Det var en total chock. Men så här i efterhand kan jag se att det var det bästa som hänt mig, säger hon.

INGET KOMPROMISSANDE

Bröllopet hölls kort efter att Emma blivit bergtagen och börjat fantisera om Everest. Ivrig att lära sig allt om bestigning av höga berg hade hon genast anmält sig till en topptur till USA:s högsta berg utanför Alaska: Mount Whitney i Kalifornien. Hon skulle göra resan till hösten, några månader efter bröllopet.
– Men min blivande man tyckte att jag reste alldeles för mycket, så jag avbokade den resan. När han sedan gjorde slut så var det bara – fuck this, jag ska till Mount Whitney! Så jag bokade in mig igen.

Uppbrottet var tufft. Hela livet, som Emma hade trott att det skulle utstaka sig, låg plötsligt i spillror. Men hon bestämde sig för att ta hand om chocken, sorgen och ångestkänslorna genom att aktivera sig. Rejält.
– Jag åkte till Norge på äventyr och grät mig igenom både Via Ferrata och forsränning. Men det blev snabbt bättre. Jag började inse att jag inte hade varit lycklig i förhållandet. Jag hade tappat bort mig själv. Och när jag började känna igen mig själv igen, tänkte jag att jag skulle göra allt jag drömde om. Nu fanns ingen att kompromissa med längre.

Mentalt jobbade hon med sin inställning, fast besluten att det var okej att vara ledsen – men inte att bli bitter. Efter Mount Whitney bestämde hon sig för att ta ett berg till, i Marocko. Därefter väntade ännu en resa till Nya Zeeland, där hon passade på att gå en kurs i mountaineering. Till sommaren 2017 hade Emma anmält sig till en bestigning av Rysslands högsta berg, Elbrus (5 642 m ö h).
– Och det var ju efter Elbrus som det spårade totalt. Jag kom hem, var hemma en kort stund, blev rastlös, kom på en idé. Tänk om jag skulle bestiga den högsta punkten i varje land i Europa, på ett år? Var det ens möjligt? Skulle jag, en vanlig tjej som är ganska otränad, klara det?

 

Jag är en rookie, men jag gjorde det här ändå, säger Emma.

SNÖSTORM I SEPTEMBER

Emma gjorde research i två timmar innan hon bestämde sig för att det skulle gå. Hon köpte genast en biljett till Kebnekaise, med avresa dagen efter, och åkte upp. Men på morgonen för bestigningen vaknade hon med feber och vände efter ett par timmars vandring. Keb fick vänta.

Fem dagar senare besteg hon Mont Blanc.
– Allt var väldigt spontant, så jag hade inte planerat tid för det här i mitt liv. Jag hade fullt med fotojobb hela augusti och halva september, så jag kunde inte komma ut i bergen förrän i mitten av september. Jag tänkte att jag skulle börja i Alperna, för det blir ju vinter där först. Men jag hann bara klättra ett berg, sedan kom snöstormen.

Många gånger har både väder och logistik ställt till det för Emma, och det har varit lite tid för marginaler. Inför Schweiz högsta berg, Dufourspitze (4 634 m ö h), var hon extra nervös.
– Det är den topp i Europa som är tekniskt svårast att bestiga, om man inte räknar Georgien. Det var en schweizare som försökte slå världsrekord genom att ta alla europeiska toppar på tre månader. Och han lyckades klättra alla – utom just den i Schweiz. Någonting hände, ingen vet vad, så han avlyste hela projektet. Sedan var det en kille från Holland som också försökte slå världsrekord – han klarade inte heller Schweiz. Så jag undrade, vad är grejen med det här berget? Jag ville ta det så tidigt som möjligt, men det var då snöstormen kom.

Schweizertoppen fick vänta ända till sommaren 2018. Emma hade vikt några dagar i juli. Men väl på plats blev vädret återigen för dåligt.
– Så jag gjorde Tyskland istället, och sedan tänkte jag dra till Balkan – men då blev vädret bra i Alperna, så jag fick slänga om planerna igen. Men någon guide gick inte att få tag på nu när vädret äntligen var bra. Desperat sökte hon klätterkompisar och erbjöd till och med gratis flygbiljetter till den med erfarenhet som kunde tänka sig att ansluta. Men ingen kunde. Väderluckan kunde slå igen när som helst och schemat var extremt tajt.
– Till slut fick jag tag på en kompis som håller på med sportklättring. Det är helt crazy att ta med någon som inte är van vid bergsbestigningar, men han hade i alla fall bra balans – och det behövs.

SUPERSTOLT I SCHWEIZ
De hade inte haft tid till någon vidare acklimatisering när de började ta sig upp på Dufourspitze. Vägen mot den högsta toppen bjuder på många glaciärsprickor och två väldigt exponerade kammar.
– Vid ett tillfälle blev jag lite osäker på vilken väg vi skulle ta. Det var några andra i närheten med en guide, så jag frågade om vi var på rätt väg. Då sa guiden: "I've been watching you. You're doing really well". Jag blev superstolt! Jag tänkte på de första stapplande stegen jag tagit – från det till att få beröm av en guide. Det har hänt så otroligt mycket på det här året.

Emma Svensson har stått på den högsta punkten i Europas 43 länder, men även valt att ta med till viss del självständiga regioner som Skottland, England, Wales, Färöarna och Gibraltar. Till slut blev det 61 europeiska toppar, som också innefattar en kulle på 170 meter i Danmark, en parkeringsplats i Holland och en entrébelagd trädgård i Vatikanstaten.

Emma har med andra ord varit på resande fot mer eller mindre för jämnan det senaste året. Projektet har kostat stora summor pengar, och hon har inte fått mer sponsring än en del utrustning och ett mindre ekonomiskt bidrag från Naturkompaniet. Hemma i Stockholm har Emmas elva anställda jobbat på som vanligt, medan hon bestigit berg med isyxan i ena handen och mobilen i den andra. Projektledning, planering, bildredigering och administration har hon kunnat sköta på distans.
– Ibland har jag svarat på mejl högt uppe på ett berg – och det kan väl kännas lite trist att inte vara helt närvarande i den stunden. Men samtidigt hade jag inte kunnat göra det här överhuvudtaget om jag inte hade kunnat jobba samtidigt.

 

VÄRT VARJE KRONA

Några sparpengar vikta för projektet fanns inte, det var ju ett spontant infall. Runt 600 000 kronor räknar hon med att det har kostat med flygresor, guider, hotell och andra utgifter. Utöver det köpte hon en husbil på avbetalning för att kunna röra sig bättre mellan länderna och slippa leta boende. Lägenheten är uthyrd och Emma har under året lagt hela sin lön på sina berg.
– Ibland måste man bara göra saker för sin egen skull. Jag har jobbat så hårt i 15 års tid utan att fokusera på något annat än min karriär och mitt förhållande.

Under resans gång blev det allt tydligare för Emma att hennes projekt också har ett högre syfte. Äventyrarvärlden anses tuff och befolkas främst av män – helt i onödan, menar hon.
– De får fokus, de står på scenerna, de skriver historierna. Jag är en rookie, men jag gjorde det här ändå. Det är den historien jag vill berätta.

Men alla topparna på ett år, varför det? Emma förklarar att hon ville ha en utmaning där hon kunde se slutet, och att ett år kändes rimligt efter två timmars research. Vad hon inte visste då var att världsrekordet var två och ett halvt år.

Och nu sitter hon här, strax nedanför Kebnekaises nordtopp, och försöker vänja sig vid tanken att hon faktiskt har rekordet i sin hand. Ett rekord som har kostat en del, inte bara för henne själv utan också för miljön.
– Jag har lite dåligt samvete för att jag har flugit så mycket. Men jag har försökt göra mitt bästa för att göra flera bestigningar på samma resa. Och jag tycker inte att jag lever så resurskrävande till vardags, förutom resorna. Är det något jag lärt mig efter det här året så är det att jag inte behöver så mycket materiella ting. När jag kommer hem till min lägenhet undrar jag vad jag ska med alla saker till.

MANTELN VAJAR I VINDEN

Hon känner sig lite som en outsider i outdoor-världen, men konstaterar sedan att hon gör det i många världar. Även i mode- och musikvärldarna.
– Jag befinner mig lite med en fot i olika världar. Men jag gillar det. Och jag bryr mig faktiskt inte så mycket om vad andra tycker. Att jag bestiger Keb i superhjältedräkt är säkert provocerande för vissa, men jag tycker om att utmana och bryta mot invanda regler och föreställningar om hur det ska vara. Jag går min egen väg.

Emma konstaterar att året med 49 Peaks har fått henne att jobba på sina dåliga sidor. Uselt tålamod kan man inte ha i bergen, och att ta förhastade beslut är inte heller bra.
– Vad du vill göra behöver stå tillbaka för väder och andra omständigheter du inte kan påverka. Ofta får du acceptera att det inte är din vilja som bestämmer, säger Emma.

Vad hon inte vet när hon säger detta, är att hon redan om tre dagar kommer att vara i Luxemburg igen, eftersom hon kommer att få reda på att hon råkade ta fel högsta punkt när hon var där. Ytterligare två dagar senare kommer nästa nyhet att dimpa ner – den om att glaciären på sydtoppen har smält så mycket att Kebnekaises nordtopp (2 096 m ö h) nu räknas som Sveriges högsta punkt.

Men det är vi alla ovetande om när vi till slut når nordtoppens röse och ser ut över bergen omkring oss. När vi traverserat över till sydtoppen möts vi av människor som halkar omkring i skor utan stegjärn, på väg upp till det som då fortfarande var rikets högsta topp. De häpnar när hon kommer stegande över kammen, i guldglänsande superhjältedräkt och vajande mantel.
– Är det Star Wars? undrar en äldre kvinna.
– Är det möhippa? frågar en man i 40-årsåldern.
– Nej, svarar Emma Svensson. Det är världsrekord. 

 

 

 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!