Mens på fjällvandringen

Mens på fjällvandringen

Hör du till dem som har ett komplicerat förhållande till blod och andra kroppsvätskor? Då är det nog bäst att sluta läsa här. Eller fortsätt, för tusan – och lär dig mer om kombinationen mens och friluftsliv. Du, eller någon du känner, kommer att drabbas!

TEXT: ELISABET AAGÅRD, ILLUSTRATION: PIA KOSKELA

Vi är vana i dagens samhälle att kontrollera våra kroppar. Både mänskliga dofter och kroppsvätskor hör idag till det allra mest intima. Men i friluftslivet har vi fått lära oss att tumma på integriteten – dels av nödvändighet, men kanske också för att naturen i sig gör oss mer avslappnade.

I en tältsituation känns plötsligt doften från både egna och andras armhålor och sunkiga strumpor fullt överkomlig. Om rumpan på den som kissar sticker fram bakom ett träd, vänder den andre diskret ryggen till. Och den som gräver en grop för tvåan frågar förstås var de andra har sina, och rundar dem. Intimitet i det fria. Vi löser det. Vardagshygienen.

MENSEN ÖVERRASKAR

Men ibland står man, eller oftast kvinn, där med brallorna nere – och har fått mens mitt i spenaten. Just när man rent teoretiskt inte borde få det. För så gör den, mensen. Överraskar. Det konstaterar barnmorskan Sara Thoursie:
– Det flesta har faktiskt ganska dålig koll. Och det är väl jätteskönt, tänker jag. Det visar ju att vi inte tycker att det är en så stor grej, egentligen?

Sara Thoursie har inte bara menskoll, hon vet också mer än de flesta om kombinationen mens och friluftsliv. 2006 fick hon till exempel mens på berget Aconcagua, 6 962 meter över havet.
– Jag visste att jag skulle få mens och hade med mig de tunnaste bindorna. Menskopp kände jag inte till då och tampong ville jag inte ha, eftersom jag inte visste hur ofta jag skulle kunna byta.

Bakom de små stenar som fanns längs vägen, bland de 99 procent män som befann sig på berget, bytte Sara bindor och tvättade sig med våtservetter som hon hade med. Något som visade sig vara bra av flera anledningar – till skillnad från många andra där uppe fick hon inga skavsår, ingen ljungeld, under turen. Ett par brallor med baklucka underlättade dessutom själva ompysslandet.

Men om vi tar och pratar lite om blodet. Trots att det kan kännas som att man blöder ymnigt, är det inte så förfärligt mycket blod som kommer under en mensperiod. Mellan två matskedar och 1,5 deciliter brukar det handla om totalt, de allra flesta blöder ungefär en deciliter.

RISK FÖR INFEKTIONER

Men du vet hur det är med vätska, det ser så lite ut där i matskeden – men om man häller ut den är det en annan sak. Så det är ändå mest praktiskt att fånga upp de droppar som droppar. Och för den som är förberedd finns några olika alternativ att ta till.
– Menskopp är att rekommendera, säger Sara Thoursie. Vid normal mens behöver den bara bytas två gånger varje dygn – och det funkar ju inte med varken tampong eller binda, då luktar det ju satröv!

Menskoppen behöver bara sköljas med rent bäckvatten, och kokas när den använts klart. Är packningen inte alltför slimmad går det att ta med ett särskilt kärl för just den dekokten (om inte sällskapet är tolerant och väljer att jobba på det här med intimiteten, förstås).

Både menskopp och tamponger kräver god handhygien, och det kan ju vara trixigt att få till ute på vift. Det är viktigt att ha rena händer innan man byter tampong, det duger inte att tvätta händerna först efter bytet som många gör. Tamponger måste dessutom bytas oftare, efter högst åtta timmar, annars finns det risk för infektioner.

 

SKJUT UPP PROBLEMET

Bindor då? De är lite mer skrymmande i packningen, både i oanvänd och använd form. För skräpet – oavsett innehåll – ska förstås följa med från naturen och hem till sophanteringen.
– Ett tips är då, om man är ute på vintern, att snabbt rulla ihop bindan innan den har frusit till is i rakt läge, garvar Sara Thoursie, vis av egna erfarenheter.

Oavsett hur man väljer att samla upp blodet, tillför mensen en hel del krångel när den envisas med att komma vid fel tillfälle. Den som har regelbundna blödningar har alltid möjligheten att skjuta upp mensen till ett bättre valt tillfälle, att flytta den på hormonell väg helt enkelt. Det går att göra om man äter p-piller, använder p-plåster eller p-ring.
– Den som äter p-piller kan bara hoppa över sockerpillren och fortsätta att äta pillren på själva kartan, säger Sara Thoursie. Men ibland kan en biverkning vara mellanblödningar, och då står man där i alla fall.

En annan metod är att få utskrivet läkemedel med gulkroppshormon, som skjuter fram mensen. De kan man börja äta hemma, månaden innan det vankas äventyr, så slipper man komma ihåg att ta piller på vissa tider. Om det är vettigt att mixtra med mensen på hormonell väg? Någon enstaka gång och under begränsad tid är ingen fara, tycker Sara Thoursie.

TAMPONGER AV ULL

Mens är ju inget nytt påfund, det har alltid funnits. Så hur hanterades lingonveckan av forntidens kvinnor? Faktum är att både menskoppen och tampongen är gamla doningar. Folk använde menskopp redan i slutet av 1800-talet, även om tillverkningen kom igång på allvar först under 1930-talet. Ett problem har dock varit tabut för kvinnor att röra vid sitt eget könsorgan, vilket gjorde att det tog tid för menskoppen att bli en säljsuccé.

Kvinnor i Egypten använde tamponger av papyrus för 3 500 år sedan. Romerska kvinnor ska ha använt tamponger av ull och i Japan användes papperstamponger. Fortfarande använder kvinnor i delar av Asien olika sorters gräs, mossa och andra plantor för att fånga upp bloddropparna.

Så, vad kan vi lära oss av detta? När mensen överraskar på tur, och ingen du möter har en tampong att avvara, ska du rikta in dig på vitmossa. Det är en riktig klassiker som absorberar bättre än bomull och som bland annat har använts som kompress på sår – den är nämligen också antiseptisk – och som absorberande material i blöjor för barn. Med hjälp av en genomsläpplig tygbit kan du bygga en enkel binda, lite som McGyver skulle gjort om han fått mens helt oförhappandes. Men förväxla nu inte vitmossan med den vita, krispiga renlaven som Ronja och Birk i filmen lite okunnigt lägger på stoets sida när hon rivits av en björn. Den kallas felaktigt för vitmossa och passar fint i juldekorationer – men blir frasig och superstickig att ha i trosan.

ÄLGRÄS KAN HJÄLPA

Men mensen handlar nu inte bara om blod. Den kan föregås av en period med PMS och allsköns smärtor – inte heller särskilt kompatibelt med härlig ledighet i naturen. Hur svår och lång PMS:en är varierar från person till person och dessutom beroende på säsong, matintag, över dagen, genom livet. I en standardpackning, oavsett äventyr, bör därför smärtlindrande läkemedel ingå – och för att lindra menssmärtor ska pillren gärna ha inflammationshämmande verkan.

Men naturen kallas ju inte en helande kraft för intet, här finns mycket att hämta. Salix är släktnamnet för olika arter av pil, sälg och vide. Namnet har gått vidare till Salicin och salicylsyra och sedan acitylsalicylsyra, som återfinns i aspirin och magnecyl. Glykociden salicin kan nämligen utvinnas ur barken från både pil, sälg och vide – och liknande substanser finns i älgört. Det går att koka te både på ny bark från pil, sälg och vide och på älggräs och på så sätt stilla smärta, feber eller huvudvärk.

PMS är en svårare nöt att knäcka, särskilt för de värst drabbade. Men motion, rogivande kamomillte och förstående sällskap är tre faktorer som kan bidra till inre ro. Och i bästa fall ingår alla tre helt naturligt när vi är ute på äventyr, utan att man behöver anstränga sig. 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!