Jag är ute och går med Mikael Lindnord i utkanten av hans hemstad Örnsköldsvik. Med oss har vi Arthur, en blond och välväxt gatukorsning som ivrigt nosar sig fram mellan träden och gör det han ska.
När vi möter ett äldre par med gåstavar flyttar vi oss alla åt sidan, i enlighet med direktiven om social distans som vi lärt oss leva med. Men det äldre paret går inte vidare utan stannar upp i steget, tar sig en extra titt och utbrister lyckligt:
– Visst är det väl Arthur? Tänk så roligt att han har kommit hit. Han mår väl bra nu?
Mikael hummar instämmande, skickar iväg ett ”jodå, han mår prima”. För det är så här livet ser ut numera, sedan den där dagen i Ecuadors djungel då hans och Arthurs vägar korsades. Under en dramatisk natt gick Mikael Lindnord från att vara äventyrlig elitidrottare till att bli husse.
Han beskriver den tomhet som infinner sig efter en intensiv karriär som att förlora sin bäste vän. När livet i 20 år har gått ut på att jaga tiondelar för att bli bäst i världen, hur går man vidare efter slutet? Men i och med mötet med Arthur tar Mikaels liv snabbt en ny riktning och fylls av ett innehåll som han inte kunnat drömma om.
Och sysslolös har han inte varit, under de snart sex år som gått sedan han kom hem med Arthur i bagaget. Tvärtom. Mikael och hans fru Helena har arbetat med att arrangera olika idrottsevent i Örnsköldsvik med omnejd; han har också coachat unga atleter i konsten att lägga det pussel som krävs för att bli framgångsrik. Och att förstå vikten av att inte tumma på någon enda pusselbit.
– Gör man det rasar hela bygget. Det är otroligt roligt att sedan vara med när det går bra för en ung idrottare, se glöden och glädjen.
NÄSTA STOPP: HOLLYWOOD
90 procent av dagarna har ändå ägnats åt Arthur. Bara det att som novis sätta sig in i hundvärlden har tagit mycket tid i anspråk. Det har också blivit en bok om Arthur och hans resa, skriven i samarbete med engelska författaren Val Hudson, som har översatts till flera språk och blivit en internationell bästsäljare.
Ytterligare en bok på temat hundar har publicerats och en barnbok är under produktion. Och mycket sociala medier blir det.
– Trots att jag själv varit elitidrottare har jag aldrig kommit i närheten av det enorma intresse som Arthur överallt möts av, säger Mikael. Det är TV, radio, tidningar, bloggar. Från hela världen.
Att Arthur och hans historia väcker starka känslor fortfarande, efter snart sex år, visar den dokumentär om gatuhunden som jag precis sett på sportkanalen ESPN. Att ta med sig Arthur hem är ”det bästa jag gjort”, konstaterar Mikael Lindnord i filmen, med tårarna rinnande nerför kinderna. Alltmedan hunden ifråga, oberörd av kändisskapet, ligger utsträckt i sin korg i en vrå av köket.
Mest spännande är kanske att historien om Arthur nu också ska bli film i Hollywood, med amerikanske skådespelaren Mark Wahlberg i rollen som Mikael. Filmen, med arbetsnamnet Arthur the King, annonseras som ett spännande äventyr för hela familjen och ska efter lite coronarelaterade förseningar spelas in i Puerto Rico med start i januari. Premiären är beräknad till 2022.
Mikael Lindnord är själv så kallad exekutiv producent och har från första stund ingått i teamet runt filmen, med ansvar för att ge feedback på manus och att scenerna stämmer överens med verkligheten. Han räknar med att vara på plats under inspelningen.
– Det måste kännas rätt, säger han. Kan jag bidra till att det blir en bra film gör jag gärna det. Och en galapremiär hemma i Örnsköldsvik vore ju jätteroligt.
MULTISPORTEN BLEV LIVET
Men hur blev det då så här, att en kille från Ö-vik träffar en hund i djungeln och de båda hamnar i Hollywood? Med risk att upprepa vad många redan läst sig till tar vi det från början.
Mikael Lindnord är född i Södertälje, bodde en period i Boden och hamnade – efter ett mellanspel i Damaskus och Kairo där hans far jobbade för FN – slutligen i Örnsköldsvik.
I sexårsåldern började han träna olika sporter. Själv beskriver han sig som en tämligen talanglös idrottare, även om han försökte sig på en karriär som hockeyspelare. Men när han som 17-åring inte ansågs platsa i ÖSK gav han upp.
– Jag blev såklart jätteknäckt, minns han över en lunch med pasta och köttfärssås hemma i familjens radhus i Kroksta, där Arthur är kung på gatan.
Men trots att självförtroendet naggats i kanten av att inte räcka till som hockeyspelare valde Mikael Lindnord att göra lumpen som Lapplands-jägare i Kiruna. Detta innebar 15 månaders krävande utbildning i tuff terräng och tidvis mycket hårt väder. Det visade sig emellertid att Mikael, trots omgivningens skepsis, klarade sig bra under de strapatser han ställdes inför. Han var uthållig, envis och kunde prestera även under perioder med lite sömn.
– Det var under månaderna i Kiruna jag hittade min talang – att inte ge upp, och att motivera andra att gå vidare även om de var helt slut.
Med sitt nyvunna självförtroende i ryggsäcken upptäckte han snart ett område där uthållighet och laganda är en förutsättning för att lyckas. Adventure racing är en extrem tävlingsform där man cyklar, springer och paddlar utan avbrott under flera dagar. Första laget i mål vinner. Efter att ha provat på både Kebnekaise Classic och Åre Extreme Challenge var Mikael Lindnord fast. Och skulle så förbli i nästan 20 år.
– Under de sista åren var jag lagkapten fö rTeam Peak Performance, som bäst var vi rankade sexa i världen. Vi lärde oss att hantera sponsorer och media och kunde leverera det vi lovat.
Ett lag består av fyra personer, varav minst en kvinna, som under flera dagars tävling ska ta sig från start till mål i extremt krävande terräng. Först kvällen innan eller strax före start avslöjas banans koordinater.
– Det är fruktansvärt hårt, med en tajt budget, och handlar om att överleva och att komma först, summerar Mikael Lindnord.
Mikael, eller Multi Mike som han ibland kallas i tävlingssammanhang, och hans lagkamrater var extremt vältränade. Ändå var Mikael aldrig nöjd, ville alltid bli lite bättre, tänkte inte på annat än puls och syreupptagning.
– Jag hade en kropp som klarade allt. Inget var jobbigt, jag var som en maskin. Det var en lek som kom att ersätta själva livet.
KÖTTBULLARNA BRÖT ISEN
Inför VM i adventure racing 2014 i Ecuador var Mikael Lindnord och laget väl förberedda och taggade för uppgiften. De hade alla i olika konstellationer tävlat i 40 länder på fem kontinenter. Nu siktade de på guld, de ville bli bäst i världen. Banan sträckte sig 70 mil genom 13 klimatzoner, över berg och floder, genom djungel, med bara korta stunder vila.
Starten var på hög höjd i Anderna, sträckningen fortsatte ner i Amazonas och slutligen ut till Stilla Havet. Mikael och hans lagkamrater hade varit igång fyra dygn och hade hyfsat häng på täten, då han under en stunds vila kände att någon tittade på honom. Mikael såg sig omkring och upptäckte en hund med de gula ögonen riktade på köttbullarna han hade i handen.
– Den var mager och smutsig, med otäcka sår på ryggen. Han såg riktigt eländig ut, ingen ville ha honom i närheten av rädsla för att smittas av någon sjukdom.
Innan laget skulle ge sig av på nästa sträcka räckte Mikael fram några köttbullar som hunden försiktigt nafsade i sig. Ingen tänkte mer på saken.
När de efter några timmar stannar till för att undvika ormar på vägen skymtar de en tilltufsad hund med ljus päls i skenet från sina pannlampor. Mikael inser att det är samma hund han tidigare matat med sina köttbullar.
Den lurviga hunden slår sedan följe med laget hela natten. Han fastnar ibland med tassarna i den djupa, trögflytande, leran men stretar envist vidare. Laget accepterar att de har en ny medlem och delar sin mat med honom. De ger honom namnet Arthur efter Kung Arthur, ”för hans majestätiska utstrålning.”
EN STJÄRNA VAR FÖDD
När det blir dags för den avslutande etappen, 14 timmars paddling genom ett mangroveträsk, säger funktionärerna åt Mikael att han inte får ta med Arthur i kajaken. Men när han hör att Arthur hoppar i vattnet och ser honom mödosamt simma ut mot dem, böjer sig Mikael instinktivt ner och lyfter upp honom i knäet och virar in honom i en jacka. Att lämna Arthur var inget alternativ. Samtidigt passade lagets fotograf på att ta en bild.
– Bilden blev omedelbart viral, säger Mikael. Och jag hade utan att riktigt själv inse det gjort ett vägval som skulle förändra mitt liv. Det var första gången i mitt liv jag inte satte mig själv i första rummet.
När laget slutligen passerade mållinjen, på en 12:e plats, hade man en femte lagmedlem. Lika trött och smutsig som de övriga medlemmarna. Och ryktet om Arthur hade fått vingar. Publik och funktionärer applåderade – och nyhetsbyråer från hela världen ville prata med det svenska laget som valt bort ett VM-guld till förmån för en herrelös hund.
– Plötsligt skulle alla ha en del av Arthur, berättar Mikael. Storyn spreds blixtsnabbt över världen. Ingen kan väl motstå en bra hundhistoria.
Uppmärksamheten i media bidrog också till att Arthur kunde komma till veterinär och bli akut opererad, och att Mikael på bara tre dagar fick alla papper i ordning för att ta Arthur ut ur landet och hem till Sverige. Men det var först 20 minuter innan flyget skulle lyfta som det sista dokumentet skrevs på.
Väl hemma i Sverige blev mottagandet fullt i klass med när Tre Kronor kom hem med OS-guld. Hundratals journalister mötte på Arlanda. Och det rådde ingen tvekan om vem som var orsaken till uppståndelsen.
– Jag trodde kanske att det var jag som var huvudpersonen, minns Mikalel. Men det var Arthur som var stjärnan – jag var bara språkröret. Efter nya operationer och en fyra månader lång karantän kunde så Arthur slutligen åka hem till Mikael och hans familj i Örnsköldsvik. Om det funnits minsta tveksamhet inför den nya familjemedlemmen försvann den efter att Arthur klivit in genom dörren, sett sig omkring, och med en belåten suck lagt sig tillrätta i soffan.
– Arthur är en klok och trygg hund med stort hjärta som våra båda barn alltid kunnat leka med och lita på, summerar Mikael, och betraktar honom kärleksfullt där han hemtamt svassar omkring i köket.
Med barn och hund i släptåg har Mikael hittat ett nytt förhållningssätt till natur och äventyr. Puls, tider och vinnande vägval får numera stå tillbaka för fågelkvitter, gransus och havsutsikt under skogsutflykterna. Mer välbehag än blod-smak, helt enkelt.
– Jag njuter oerhört av naturen idag. Och vi, jag och min fru, vill inspirera våra och andras barn genom att vara ute mycket. Bygga kojor, klättra i träd, grilla. Vandra i skogen, vara ute på havet. Många äventyr kan skalas ner och bli barnvänliga.
Men även om Arthur är en utmärkt familjehund finns det ett särskilt band mellan honom och husse Mikael. När de träffades var Arthur fullvuxen och mycket sjuk. Han valde ut Mikael och litar fortfarande – till 100 procent – på sin nya husse.
– Arthur följer alltid med på friluftsaktiviteter av olika slag, säger Mikael. Från att springa i skogen till att paddla sup. Allt utom slalom, vill säga. Han väntar in mig och gör det jag gör, med bevarad integritet.
– För det är ju så det har blivit, Arthur och jag, i alla väder. Det är verkligen som en saga.