Ropa inte hej, börjar ett gammalt känt ordspråk. Jag har faktiskt glömt hur det slutar, får googla – mest använder vi ju bara det där första ledet och alla förstår vad som åsyftas. Just ja, det är först när man kommit över bäcken som det kan bli tal om att ropa hej. Google tipsar också om ett snarlikt ordspråk: Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten. Även detta med tydligt ursprung i natur och friluftsliv, slår det mig, men det är en annan krönika.
Här och nu har jag nämligen tänkt skriva lite om coronaviruset. Vi svenskar har ju levt med det i ett helt år nu – först som virriga nybörjare men med tiden allt mer som rutinerade pandemiproffs. De flesta av oss har, mer eller mindre medvetet, format nya livsramar kring vad som känns okej och inte att göra – givetvis med statens restriktioner och rekommendationer som grund. Att mitt i allt detta försöka planera och marknadsföra friluftsevent där människor möts och delar upplevelser, sprida turtips och inspirera till nya aktiviteter, är inte helt lätt. Vilket ansvar har vi på Utemagasinet för våra läsares och följares livsramar? Kan vi utgå från att alla vill följa regelverket, och väntar in rätt tillfälle att dra iväg på taktältssemester (sidan 40 i nya numret), upptäcka nya vandringsleder runtom i landet (sidan 61) eller utforska Sloveniens maffigaste berg på topptursskidor (sidan 30)?
Härom dagen tog vi det tråkiga beslutet att ställa in Fjällfest i Vålådalen, det nya vintereventet som vi planerat så länge och – i lag med både läsare och medverkande friluftsföretag – längtat intensivt efter. Sådär som bara skärmögda hemmakontorister kan längta efter verklighet och normalitet. Det är inte första gången vi tvingas ställa in ett event sedan pandemin inleddes. Faktiskt fjärde. Och det är när jag tänker på det som de gamla ordspråken börjar spöka i huvudet. Gång på gång har vi stått där och ropat hej, utan att ens kunna bedöma möjligheterna att komma över bäcken. Och sålt skinn, i hundratal, utan att veta när det blir tillåtet att skjuta björn.
Här skulle jag ju kunna lansera en ny och helt annan strategi, där vi på Utemagasinet tar ett kliv tillbaka och bidar vår tid. Väntar tills viruset är utrotat, eller åtminstone nere för räkning, innan vi går på om nya planer och förhoppningar. Men när den dagen äntligen kommer vill vi ju stå redo på tröskeln, med ryggsäcken packad. Och det vet alla som gillar äventyr att det krävs en del planering och framförhållning – även om vissa variabler är osäkra. Så vi kommer att fortsätta hoppas. Ropa hej. Sälja skinn. Om det är något jag lärt mig det senaste året, så är det att snabbt och ganska osentimentalt tänka om och tänka nytt. Förr var jag nog ganska dålig på det. Det som inte blir av öppnar för något annat, som kanske också blir bra – och så fäster vi blicken ännu lite längre fram. Det enda vi vet är att ju fler pandemidagar som passerar, desto färre har vi framför oss. Och det är dumt att ropa nej innan man trillat i bäcken.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör