Josefin Olevik: ”Ännu ett mellanrum”

För att få till ett liv med träning, frisk luft och barn gäller det att söka mellanrum. Och eftersom min son Abbe spelar bandy, tränar jag i relation till hans arenor och tider.

I vintras sladdade vi som vanligt in en torsdag vid Zinkensdamm, för att han skulle åka skridskor och jag springa. Den här gången var nästan allt på plats. Jag hade bara glömt att ladda mobilen, så den la av. Och utan mobil går det inte att betala parkering i Stockholm. Okej, vakta iskall bil i 90 minuter eller få en skön joggingtur runt frostnupen Årstavik?

Så, jag gick fram till en okänd pappa vid iskanten och frågade om han kunde tänka sig att betala min parkering. Det kändes skamligt. Han var inte heller helt bekväm med situationen, men pungade vänligt nog upp 17,50 för min Volvo medan jag bedyrade att jag skulle swisha samma kväll och kände mig som en dålig förälder.

Eftersom jag inte hade någon telefon, och därmed ingen klocka – och dessutom blev sen ut på springrundan – så hamnade jag i fortsatt ofas och barnens träning var redan slut när jag kom tillbaka. Abbe var sur, och jag tyckte att 17,50-pappan sneglade irriterat åt mitt håll medan han försvann med sin redan ombytta pojke.

Nåväl, två dagar senare var det bandy i förorten. Ett perfekt tillfälle för längdskidåkning i Ågesta naturreservat. Jag hade vänt blad och det var en strålande vit morgon och solen klämde sig upp över horisonten och hjälp så härligt det såg ut.

Jag klev rakt in i spåret, undrade lite hur långt det kunde vara. Sedan tänkte jag snabbt och logiskt att det nog inte var längre än att jag skulle hinna tillbaka i tid för att hämta Abbe på bandyn.

Annat fångade min uppmärksamhet, som två korpulenta män som trodde att de körde fortare än jag. Vi låg som tre rallybilar intill varandra i det dubbla spåret. Herregud, vilket flyt! Vilket fäste!

Jag vann. Jag var genomsvettig och mycket nöjd när jag till slut gled in mot startfållan igen. Det här ska jag göra varje lördagsmorgon, tänkte jag, med vinden i ryggen. Dopaminet brusade i kroppen och jag studsade mot parkeringen på pjäxornas stumma sulor.

Men var stod bilen? Så här såg inte parkeringen ut nyss! Jag sprang åt ena hållet på vägen, hittade inget. Sprang åt andra hållet, hittade en vändplan.

Nu var tidsmarginalen på minus, de hårda sulorna slog i isen. Okej, jag måste samla mig. Kollade kartan i mobilen, insåg att jag var på fel sida av friluftsområdet.

För i helvete.

Jag gick ut i vägen och stoppade en bil. Det var en kvinna i min egen ålder, som också hade ett mellanrum från sina barn – hon förstod mig omedelbart. Vi kastade in skidorna i bilen och letade oss fram till andra sidan Ågesta.

Väl i Volvon låg jag nu hopplöst efter. Det gick fort genom Stockholms södra kommuner innan jag svängde in vid en snödriva vid ishallen och pjäxorna dunk-dunk-dunk – bara han inte har stuckit iväg! Följt med någon annan!?

Vid ingången stod Abbe. Och 17,50-pappan.
– Jag väntade kvar så han inte skulle bli ensam, sa pappan.
– Jaha. Vad bra, sa jag, och knakade med sulorna och kände att mellanrummen är så trånga ibland. Så hopplöst trånga.

Och var så väldigt glad att jag hade kommit ihåg att swisha 17.50.

/ Josefin Olevik

Josefin Olevik är skidälskare, fjällfanatiker, författare, och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil och redaktör på tidningen Vi.