Välförtjänta svängar i Schweiz
Bergsguiden Daniel Perret leder tillbaka mot Engelberg med mäktiga Fünffingerstöck i bakgrunden.

Välförtjänta svängar i Schweiz

Hört talas om Urner, höghöjdsturen mellan Andermatt och Engelberg? Utemagasinets Linus Meyer klistrade på stighudarna och tillbringade fyra dagar bland glaciärsprickor, krokus, jätteläppar och en halvtam räv.

TEXT OCH FOTO: LINUS MEYER

Friåkningsproffset Johan Jonsson leker med skuggorna i det nyfallna aprilpudret.

Solen steker från en klarblå himmel. På sydsidorna rasar den uppvärmda snön ned för de branta klippväggarna. Vi närmar oss den omtalade Albert Heim-hyttan som balanserar snyggt på den lilla klipptoppen den är byggd på. Utsikten måste vara helt magisk därifrån.

Vi är sju stycken som tagit oss hit för att genomföra en variant på Urnertraversen, som kan beskrivas som en lillebror till den mer kända Haute Route som går mellan Chamonix och Zermatt. Urner tar oss från Andermatt till Engelberg i Schweiz och kallas i folkmun för "skidåkarnas Haute Route".

KLINGANDE DALMÅL
De kommande fyra dagarna ska vi avverka 4500 fallhöjdsmeter uppför och 5 000 nedför. Trots solfaktor 50 är de flesta av oss redan röda som tomater – förutom vår schweiziske bergsguide Daniel Perret och friåkningsproffset Johan Jonsson, som har betydligt fler skiddagar än vi andra i gruppen tillsammans. Inne i värmen får vi en trerätters middag, komplett med den obligatoriska grönsalladen som serveras i alla schweiziska bergshyttor. Den sköljs ned med vin från en flaska med kitschig solnedgångsetikett – givetvis fotograferad här på terassen utanför.
– I morgon blir det en tidig start, så packa väskan redan ikväll och håll koll på er utrustning. Speciellt pjäxor och stighudar, säger Daniel, på klingande dalmål med ett uns schweizertysk brytning.

Han gjorde ett utbytesår på skidgymnasiet i Malung och svenskan sitter i. Tidigare idag har vi tagit taxi från ett vintrigt Engelberg, passerat Andermatt och åkt vidare mot Furkapasset – tills det blev för mycket snö på vägen. Vägen är stängd på vintern och öppnar först i slutet på maj. Taxin vände om och vi fick fortsätta på stighudsförsedda skidor de nästan tusen fallhöjdsmetrarna till hyttan. Den senaste veckan har det kommit mer än en meter snö som dragit ett vitt täcke över den aprilgröna dalen.

 

Tidig och kall morgon vid Tierberglihyttan.

TRÖGT SOM SIRAP
Nästa morgon vaknar jag av plirande pannlampor, de andra i gruppen håller på att packa det sista i sina ryggsäckar. Som vanligt är det lite lätt kaos – morgontrötta gäster virrar fram och tillbaka i hopp om att hitta sin utrustning, försöka komma ihåg vad guiden sagt, äta frukost, få på sig rätt pjäxor och komma iväg så tidigt som möjligt. Väl utanför hyttan infinner sig lugnet. Landskapet kring oss är inbäddat i ett blått morgonljus.

Dagens första höjdmetrar känns alltid tröga som  sirap, lite oroligt känner jag efter hur kroppen svarar eftersom jag vet att de närmsta dagarna kommer att bli långa.

Efter två timmar skiftar ljuset färg och de första värmande solstrålarna träffar oss.
– Det är något väldigt speciellt med att se dagen gry över alptopparna. Vanligtvis står man ju i en liftkö nere i dalen vid den här tiden, säger Johan, som under vinterhalvåret bor i Engelberg.

Martin Johansson, som är gruppens atlet – men också höjdrädd – frågar försynt vart vi är på väg. Dalen framför oss slutar nämligen i respektingivande höga klippväggar. Guide-Daniel pekar på en smal snöränna som vi ska klättra uppför, sedan ska vi ta oss runt klippan, över nästa klippa och vidare upp i snön till toppen. Det låter som att han pratar om en vanlig skogspromenad …

Vid insteget, med skidorna svajandes på ryggsäcken, inser jag hur brant den första klippassagen är. Vi säkrar oss i en vajer och sedan i det fasta rep som Daniel satt upp. Det känns mer roligt än läskigt, trots allt, konstaterar vi som inte är höjdrädda. Trots att klättringen är luftig och inte helt lätt kommer alla upp till sist, ivrigt leende. På toppen möter vi två rundlagda schweizare i övre sextioårsåldern – de hälsar glatt och skuttar snabbt ned där vi just klättrat upp. Några branta svängar och en firning senare når vi ett enormt ospårat snöfält som förflyttar oss alla in i en euforisk värld av lössnö och viktlösa svängar. Vi åker som i trance och vaknar upp först när åket planar ut.
– Bra jobbat. Nu har vi avverkat halva dagen och ska bara upp för den här glaciären. Sedan får vi ett långt åk på andra sidan, säger Daniel, och pekar mot en jättelik uppförslutande snöyta.

 

Medan mörkret faller går vi igenom morgondagens strapatser

SPRUCKNA GLACIÄRER
Precis som igår steker solen, och inte ett moln i sikte. Aprilsol på hög höjd i Alperna är inte att leka med, så vi försöker skydda oss så gott det går med kepsar, buffar och ytterligare ett lager solfaktor 50. Svetten rinner i ansiktet och vid varje steg faller ett par droppar från min näsa. Sista biten innan vi får slita av stighudarna och vända skidorna nedåt mot Trifthyttan känns oändlig.

Så vänder det, äntligen. De nästan 2000 fallhöjdsmetrarna av efterlängtat utförsåk blir en underbar cocktail av fluffigt kallpuder och vågformad skare – den senare är skrattretande svår att åka i, bara Johan får det att se lätt ut. Vi korsar uppspruckna glaciärer, glider genom sprickor.

När vi når den lilla hyttan välkomnas vi med en bricka uppfriskande Aperoldrinkar av stugvärdarna Nicole Müller och Artur Nane med barnen Leo, 2 och Til, 1. Nicole och Artur valde för några år sedan att lämna storstadslivet och sina framgångsrika karriärer som arkitekt respektive IT-ingenjör, för att från mars till oktober bo i och driva Trifthyttan.
– Att bo här är lite som att flytta tillbaka i tiden, säger Nicole. Allt måste göras för hand för vi har bara el från solfångarna. Det är ett enkelt liv som inte passar alla, men vi älskar det.

PUSSA EN SNÖBOLL
– Linus, kom och kolla!

Det är Johan som tjoar från köket. Utanför fönstret står till min förvåning en räv och tuggar lugnt och nöjt i sig gårdagens matrester som Nicole lagt ut.
– Det är bara områdets lilla maskot, Fisti, säger hon.

Fisti går tydligen mellan Tirberglihyttan, Windegghyttan, Gelmerhyttan och den här – han brukar stanna en eller två dagar för att sedan gå vidare till nästa hytta. Imponerande då det är långt och kuperat mellan hyttorna. Han har sin plats här utanför fönstret och om det blåser för mycket gräver han ned sig i snön. Som nu, då sämre väder är på väg in.

Det viner runt knutarna och dörrarna knakar i den gamla berghyttan med anor från 1864. Ute virvlar snön över Triftglaciären. Väderprognosen för morgondagen ser inte heller särskilt lovande ut.
– Jag går ut och säkrar alla skidor och stavar så de inte blåser bort i natt, hör jag Johan säga, innan jag somnar till vindens visslande.

Nästa morgon ser jag mig i spegeln – och möts av en lätt makaber syn. Mina läppar är alldeles uppsvällda, som på en bedagad Hollywoodskådis med för mycket läppförstoring. Missade jag att smörja solskydd runt munnen? Förgäves försöker jag få ned svullnaden genom att pussa en stor snöboll, helt verkningslöst, pulsen fortsätter att bulta mitt i ansiktet. Jag får helt enkelt gilla läget och se mina läppar som de kommande dygnens glädjespridare.

NU ÄR DET ALLVAR
Precis som väderprognosen förutspådde har både vinden och snöfallet tilltagit under natten. Siktmässigt bjuds det på vad schweizarna kallar "milchsuppe", eller flatljus som vi säger på svenska. Kanske är det tur för de höjdrädda att sikten är så dålig, för vi ägnar en stor del av dagen åt att klättra längs en exponerad snökam med branta avgrunder på vardera sida. För oss andra blir den dåliga sikten och det hårda vädret istället en extra krydda. Vi ser inte, men hör dånet från den nyfallna snön som rasar utför klippväggarna runt oss.
– Det är ingen fara, det låter mer än vad det änew-module-37r. Och rasen kan inte nå oss, påpekar Daniel lugnt.

Jag blir otroligt imponerad av hans förmåga att hitta i den mjölkvita labyrint av kammar, klippor och glaciärer som vi färdas i. Bara ett fåtal gånger sneglar han på klockans höjdmätare för att se att vi är på rätt väg och höjd.

Från Tierbergsattel ned mot Tierberglihyttan åker Daniel, Johan och jag inknutna med rep. Vi sicksackar över den uppspruckna glaciären.
– Åk innanför vårt sicksackspår, uppmanar Daniel. Ingen åker utanför spåret, hur fin och ospårad snön än är utanför. Det här är allvar, det är svårt att se glaciärsprickorna!

Det är något av en konst att åka inknuten. Tanken är att kompisarna ska kunna begränsa olyckan om en i gruppen faller ned i en glaciärspricka. Repet måste hela tiden hållas någorlunda sträckt och din fart anpassas till de andra åkarna. Inte helt lätt när lössnön räcker en upp till midjan.

Rejält genomblåsta och med istappar i skägget stapplar vi in på Tierberglihyttan. Trifthyttan och Tierberglihyttan är de schweiziska hyttsystemets ytterligheter. Om den förra är mysig, personlig och genuin, där du kan höra vädrets makter genom väggarna, är den senare stor, effektiv och modern. Här kan du lugnt dricka din öl utan att ha en aning om att det blåser orkan utanför fönstret.

 

Daniel Perret spårar ned för Steingletcher innan solen gått upp.

Triftshyttans egen maskot, den tama räven Fisti.

EN BÄDD AV KROKUS
Väckarklockan ringer argt redan 04:30 vår fjärde morgon. Ute är det klart och vindstilla, kylan nyper i fingertoppar och kinder. En fantastisk stjärnhimmel breder ut sig ovanför våra mössor, när vi i det svaga morgonljuset åker de första 900 fallhöjdsmetrarna utför Steingletcher i perfekt puder.

Idag är den sista, men också den längsta, dagen på vår tur. 1 400 fallhöjdsmeter uppåt och 2 500 meter ned. Visst går det trögt uppför ibland, men få saker i livet är så belönande som att åka ned för de höjdmetrar man jobbat ihop med eget hårt jobb och sin egen svett.

Det slår mig att vi aldrig under hela den här turen har behövt åka i någon annans spår. Vi har aldrig behövt stressa för att nå åken först – och vi har bara mött två personer, trots att det är mitt i högsäsongen. Det kan bero på att vädret har varit lite nyckfullt den senaste tiden, med stora snöfall och starka vindar, men att Daniel är en av de bästa bergsguiderna i området och vågar tänka bortom de vanliga och kända turerna, spelar nog också in.

Om åkningen tidigare har varit underbar så är den nu himmelsk. Precis lagom brant och med fantastiskt mycket snö, som gång på gång sköljer över ansiktet. Snön ändrar karaktär i takt med att vi tappar höjdmetrar, från fluffig till surfig vårsnö – för att till slut övergå i grönskande gräsäng.

Den taxi som lämnade oss i ett vintervitt landskap för fyra dagar sedan, plockar nu upp oss bland blommande krokus.

Johan Jonsson visar varför Urnertraversen
i folkmun kallas Skidåkarnas Haute Route

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!