Alle man till skogs
ILLUSTRATION: PIA KOSKELA

Alle man till skogs

Den senaste tidens friluftsboom, med allt fler besökare i populära områden, har väckt liv i frågan om rättigheter och skyldigheter i naturen. Vissa vill inskränka allemansrätten, men är det verkligen där skon klämmer?

TEXT: CAJSA RÄNNAR, ILLUSTRATION: PIA KOSKELA

Det var en gång ett gäng starka och relativt välbärgade män, som på den då ganska nybyggda järnvägen begav sig till de svenska fjällen. De fann att det var såväl stärkande som rogivande att vistas där, att vandra, tända en eld och plocka de bär som de fann längs vägen.

De frågade ingen om lov om de fick vara där, även om de ofta var mycket beroende av samer och annan lokalbefolkning för att hitta rätta vägen och få mat och boende.
– Man kan hävda att det var här allemansrätten föddes, som en praktik, med dessa första fjällturister – liksom i skogar och längs kusterna i slutet av 1800-talet.

Det säger Klas Sandell, som är professor emeritus i kulturgeografi vid Karlstad universitet.
– De begav sig ut i naturen och tog för givet att man fick göra så. Det handlade ju om mycket små grupper och få personer som på den tiden hade den här möjligheten, så det de gjorde var ju inte heller något större problem.

LUFTTURISTER I FJÄLLEN
Det här hände sig under industrialiseringens och urbaniseringens tidevarv, då städerna på allvar växte sig stora i Sverige och fler och fler fick arbete utanför den egna gården, i fabriker och i stadens service och infrastruktur. Det var inte dessa arbetare som hade möjlighet att ge sig iväg på strapatser i naturen, men det välstånd som växte fram i och med industrialiseringen gav successivt större grupper i samhället både tid och medel att utforska mer än den allra närmaste bygden. De allt smutsigare städerna gav också underlag till så kallade "luftturister", som sökte sig till bland annat fjälloch hav för att andas frisk luft, vilket ansågs vara bra mot det mesta.

Under 1800-talets sista decennier grundades också både Svenska Turistföreningen och Föreningen för skidåkningens främjande i Sverige, sedermera Friluftsfrämjandet, som ett svar på en tidsanda av både föreningsliv och friluftsnyfikenhet.

Begreppet allemansrätt i dagens bemärkelse hade dock ingen ännu använt, trots att det även i det förindustriella samhället funnits behov av att kunna ta sig fram i landskapet och tillfälligt vistas där, oberoende av vem som ägde marken. Praktiken fanns där alltså, men inget ord för det.

 

INTE STÖRA, INTE FÖRSTÖRA
Men på industrialiseringen följde också demokratiseringen, med bland annat kortare arbetstider, ett mer utspritt ekonomiskt välstånd och lagstadgad sommarsemester. Och det är när det systemet landat ordentligt, under 1930-talet, som friluftslivet blir något som berör fler än en liten, och främst manlig, överklassklick. Nu hittar även män ur arbetarklassen, kvinnor och barn ut i skog och mark.

Det är också nu begreppet "allemansrätt" börjar användas. Och den bygger vidare på den då redan etablerade praxis att om inget annat sägs så har allmänheten fri tillgång till skog och mark, sjö och fjäll, oavsett ägare – under förutsättning att man inte stör eller förstör.
– Urbaniseringen hade gått fort och på 30-talet lever hälften av Sveriges befolkning i städer. Det är nu staten liksom hittar friluftslivet, strandskyddsdiskussionen etableras, liksom allemansrätten som vi känner den idag, säger Klas Sandell.

Allemansrätten är egentligen ingen egen lag, även om den till och med finns med i grundlagen. Den kan istället bäst beskrivas som ett frirum mellan andra lagar, ett utrymme i lagstiftningen som liksom blev över. Det som inte förbjuds någon annanstans – som i till exempel terrängkörningslagen, brottsbalken, lagen om hemfrid eller rennäringslagen – är tillåtet. Detta i rakt nedstigande led från de där första herrarna som utan att be om lov gav sig ut på fjället.

Men Klas Sandell påpekar att det också finns anledning att prata om "den egentliga allemansrätten", som då i praktiken blir lite mindre än att allt som inte är förbjudet är tillåtet. Det är den allemansrätten – som i korthet går ut på att inte störa eller förstöra då man tillfälligt vistas på andras mark och vatten – som lyfts fram i till exempel informationsmaterial.

INGET UNIKT FÖR SVERIGE
Ibland påstås att allemansrätten är något unikt för Sverige, men riktigt så är det inte, säger Klas Sandell. – Det här mellanrummet, eller friutrymmet, som utgör allemansrätten är ovanligt stort i Sverige, det är sant. Och det är ungefär lika stort i Norge och Finland. Skottland har också ett stort sådant. Men många länder har någon form av sådant här friutrymme, det som vi i Sverige kallar allemansrätt, även om det är mindre. Så helt unikt är det inte.

Unik eller ej, allemansrätten och hur den möjliggör friluftslivet är väldigt viktig för väldigt många som bor i Sverige.

En stor friluftsvaneundersökning från 2018, beställd av Naturvårdsverket, visar att i stort sett alla svenskar ägnar sig åt friluftsliv i någon form. Hela 80 procent säger sig vara ute i naturen ganska eller mycket ofta på längre ledigheter. För vardagar är motsvarande siffra ungefär 50 procent. Och via färska undersökningar från Mittuniversitetet vet vi att den siffran dessutom har ökat en hel del under coronapandemin. De som ökat sin vistelse i naturen mest under det gångna året är de som tidigare vistades där minst.

ETT FRIRUM MELLAN LAGAR
Just den här folkvandringen till främst stadsnära friluftsområden har drivit upp allemansrättsfrågan på myndigheters, tyckares och beslutsfattares agendor igen. Fungerar allemansrätten fortfarande, när vi blir så många som vistas i naturen?
– I den diskussionen måste man först och främst komma ihåg att ganska mycket av de problem som uppstått – som nedskräpning, skadegörelse och eldande på otillåtna platser – det är ju brott mot allemansrätten, säger Klas Sandell.

Det är alltså inte allemansrätten i sig som är problemet där, utan att den inte efterlevs eller att man saknar kunskap om den. Men många anläggningar, till exempel kring den populära och lättillgängliga Jämtlandstriangeln och Tyresta nationalpark nära Stockholm, har rapporterat om problem som uppstår även då allemansrätten följs.

Ingela Hiltula, chef för samhällsavdelningen på Naturvårdsverket, känner igen problematiken.
– Vi får ett slitage på naturen som blir märkbart, och till viss del även problematiskt, när vi blir så många personer som vill besöka samma platser, konstaterar hon.

Ingela Hiltula betonar i samma andetag det glädjande i att så många hittat ut i naturen under den prövande tid som pandemin varit för många.
– Vi på Naturvårdsverket kan göra vårt allra bästa för att informera om vad som gäller när man rör sig i naturen, att allemansrätten inte bara medför rättigheter utan också skyldigheter. Men det handlar också om att få chans att lära sig när man är ny. Vi som vistas ute mycket kan tycka att vissa saker är självklarheter, men det är inte det för alla.

Klas Sandell pekar på hur stor del av inlärningen kring allemansrätten som handlar om att lära sig det hela i praktiken, ute i landskapet. Att få vara med andra som kan mycket och lära sig av dem. Och att detta är något som till viss del gått förlorat i och med en så utpräglad urbanisering.
– Och då menar jag inte bara urbanisering som i att väldigt många bor i stora städer. Jag menar att även den befolkning som bor på landsbygden i väldigt hög grad är urbaniserad idag, alltså att de lever ett urbant liv utan daglig kontakt med skog och jord, som man hade för en eller två generationer sedan. Det finns färre personer idag som kan stå för den här insocialiseringen i hur man ska bete sig i naturen – och då blir vi beroende av skola, föreningar och naturguider.

NATUREN ÄR INTE FULL
Friluftsfrämjandet, som alltså varit med sedan allemansrätten skapades i slutet av 1800-talet, är än idag en av våra största och mest framträdande aktörer i att lära ut hur den ska användas. Generalsekreterare Lars Lundström ser med ödmjukhet på den uppgift som han anser blir allt viktigare: att få nybörjare att känna sig både bekväma och kunniga i det basala friluftslivet.
– Det har skett en förändring över tid, visst är det så. Färre har med sig ett naturligt förhållningssätt till naturen och friluftslivet idag än för 30–40 år sedan. Det gör att det vi i Friluftsfrämjandet gör, att skapa trygga och roliga äventyr i sällskap med utbildade ideella ledare, blir allt viktigare.

Lars Lundström noterar att efterfrågan på organisationens verksamhet, som innefattar allt från Skogsmulle och förskoleverksamhet till skidinstruktörer och långfärdsskridskoåkning, har ökat mycket de senaste 5–7 åren – liksom medlemsantalet. Under pandemin har man rentav haft svårt att möta den stora efterfrågan som uppkommit, både när det gäller barnverksamhet och vuxenturer.

Individen som söker sig till Friluftsfrämjandet är förstås ute efter att lära sig något hen inte kan i dagsläget, som att klättra eller åka skidor, eller att hitta likasinnade att äventyra tillsammans med. Men Lars Lundström ser också en samhällelig vinst i att många börjar sitt friluftsliv i organiserad verksamhet. Och hans poäng är densamma som Klas Sandells, nämligen insocialiseringen.
– Vi lär oss väldigt mycket genom att härma andra. Att få vistas i naturen tillsammans med en kunnig och inspirerande ledare, som kan allemansrätten och kan lära ut den, gör såklart att fler vet hur man ska bete sig i och ta hand om naturen. En kunnig ledare kan också ta med sig sin grupp bort från de mest vandrade, och därmed mest slitna, stigarna och på så sätt bidra till att slitaget minskar.
– För naturen är inte full, men den är överutnyttjad på vissa platser och underutnyttjad på andra, konstaterar Lars Lundström. 

EN TYDLIG SPORTIFIERING
Pandemin har utmanat friluftslivet och friluftsorganisationerna i Sverige, bland annat ekonomiskt. Svenska Turistföreningen har ett mycket ansträngt ekonomiskt läge på grund av färre boende i stugor och fjällstationer. Scouterna och Friluftsfrämjandet har behövt anpassa både verksamhet och utbildningar och förlorat intäkter. Och staten har inte, som fallet varit med till exempel idrotten och kulturen, erbjudit något extra coronastöd.
– Det känns faktiskt väldigt märkligt, med tanke på det stora intresse för och behov av friluftsliv och naturvistelse som vi sett under det senaste året, och de utmaningar på allemansrätten som det medfört, säger Lars Lundström.

Pandemin har förändrat vårt sätt att vistas i naturen, vilket kanske på sikt också får effekter på allemansrätten. Men Klas Sandell påminner om att friluftslivet är i ständig förändring och ställer nya frågor kring vad som är tillåtet eller inte enligt allemansrätten.
– Den tydliga sportifiering vi sett det senaste decenniet eller två är en tydligt sådan förändring, där vi rör oss på ett annat sätt i naturen och också fler på samma ställe samtidigt, i och med stora motionslopp till exempel. Utrustningen har också förändrats mycket över tid, vilket gör nya saker möjliga.
– Vi kan idag ta oss längre bort och vara ute längre för att vi har tält, ryggsäckar och kläder som håller för det.

TRE SÄTT ATT STYRA FLÖDET
Cyklar som håller för att cykla på stigar med är ett annat exempel på utrustning som förändrat förutsättningarna för allemansrätten, och ett område där vi ser mycket diskussioner idag. Ska man verkligen få cykla överallt? Sliter inte det för mycket på stigarna? Och är det inte farligt med så höga hastigheter – det kan ju bli krockar med vandrare!

Cyklisterna tycker att det hela är dumheter, cykling är lika tillåtet som vandring enligt allemansrätten, medan bland andra markägare och samebyar höjer rösten för att begränsa cyklingen i naturen.

Vilka styrningsmöjligeter finns det då för att komma runt de utmaningar som redan uppstått, och de som kan uppstå i framtiden, kring allemansrätten? Det är trots allt en fråga som engagerar väldigt många.

Klas Sandell pekar på tre huvudsakliga sätt. För det första finns möjlighet att bilda naturreservat. Inom reservat kan man inskränka allemansrätten så att det till exempel inte är tillåtet att tälta eller elda. Sverige har idag över 5 000 naturreservat, varav ungefär hälften har friluftsliv som minst ett av sina syften.
– Det här är en hård form av styrning som kan ha olika syften, både att skydda natur och ge förutsättningar för friluftsliv, och vara olika effektivt. Men det finns också mjukare styrmedel.
– Man pratar om kanalisering. Då menar man att myndigheter och kommuner till exempel tillhandahåller leder, kartor, informationsmaterial och så vidare. Då dras människor dit och man styr på så sätt flödet till de platser man av olika skäl kan anse lämpliga. Kanske för att undvika slitage på en annan populär plats.

Och så finns också den både effektiva och viktiga pedagogiska vägledningen. Det vill säga det jobb Naturvårdsverket, länsstyrelser, skolor och ideella organisationer gör.
– Och där ska man inte glömma vänner, bekanta och familjen. Det sociala sammanhanget står också för en stor del av den pedagogiska vägledningen.

LETA UPP NÅGOT NYTT
Vad är då det viktigaste vi, du och jag, kan bidra med för att värna lite extra om allemansrätten?
– Börja med att ta med allt skräp hem, och då menar jag verkligen allt – även sådant du hittar som inte är ditt. Ta reda på vilka bestämmelser som gäller i det område där du ska vistas och lär dig hur man eldar och går på toa på ett bra sätt i naturen, säger Lars Lundström på Friluftsfrämjandet.

Ingela Hiltula på Naturvårdsverket vill till den listan också lägga att vi i högre utsträckning kan se till att sprida ut oss.
– Det finns massor av fina naturområden i Sverige. Ta dig lite extra tid och leta upp något nytt, något där du inte varit förut och som inte alla du känner också besöker. Då gör du naturen, och i förlängningen också allemansrätten, en stor tjänst. 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!