Berg-och-dalbana längs Haute Route

Berg-och-dalbana längs Haute Route

Eufori, smärta och himmelska vyer. Utemagasinets stighudsblåbär tar sig an den klassiska högalpina turen från Chamonix till Zermatt – trots att Sälen vore ett rimligare val.

TEXT: MARIE KJELLNÄS, FOTO: SOFIE LANTTO

Skarjärn, står det på packlistan. Aldrig hört talas om. En bildgoogling visar taggiga plåtbitar som för tankarna till verktygslådan snarare än episka toppturer. Men jag skaffar sådana, förstås. En vill ju inte göra bort sig redan i prologen.

Stighudar, isyxa, klättersele. Ullunderställ, skalkläder, dunjacka. Det är mycket som ska packas, ryggan känns inte lättviktig direkt. Tyngst väger ändå kunskapen, brukar det heta – och så mycket sådan bär jag inte med mig på den här turen. Förmodligen är det därför fjärilarna har bjudit till pjäxdans i min mage.

INTE HÖGT, MEN JÄMNT
Chamonix känns under omständigheterna som en trygg vän att hålla i handen. Byn, topparna, liftarna – allt är bekant. Om det inte vore för den klonkande ryggsäcken och klätterselen skulle det kännas helt naturligt att kliva på bussen mot Argentière längre in i dalen, för att hoppa av vid Grands Montets och ta kabinen upp till 3 275 meters höjd. Sigurd Felde, vår norske guide, ser ut som de brukar göra. Solbränd och skäggig. Och så det där leendet som avslöjar en avundsvärd relation till berg, puder och skidåkning. Eller fjell, pudder og ski, som han säger.
– Det är extremt mycket snö i vinter, mer än på 40 år. Lavinrisken pendlar mellan tre och fyra så vissa partier kommer att vara lite vanskliga. Det kan bli ändrade planer längs vägen, det får vi vara beredda på.

Sex ögonpar möter hans, sex huvuden nickar.
– Nu när vi kommer upp till toppen får vi ett fint puderåk, sedan är det max ett par timmars stigning upp till Argentière-hyttan där vi ska bo i natt. En liten mjukstart så vi får känna på grejerna, säger han, och klappar nöjt på sina skidor.

Dimman är elefanten i kabinen. Kommer vi att se någonting alls där uppe? Blir det lodrätt utför i lårhög lössnö – med en säck mjöl över huvudet? Ingen frågar.

Ett par dagar senare, när både Kari och Jørn har tvingats lämna gruppen, berättar Sigurd att den där första puderbranten var ett test. Vi hade förstås kunnat dra på hudarna nere i dalen och knatat hela vägen upp till hyttan – men då hade han vaknat Dag 2 utan koll på våra styrkor och svagheter.
– Man behöver inte vara stålmannen för att fixa Haute Route, men den som inte vågar släppa på utför kommer att få problem. Vi behöver hålla ett jämnt tempo hela vägen för att lyckas. Inte särskilt högt, men jämnt.

En efter en klickar vi fast pjäxorna i åkläge. Stavar kortas, hjälmar knäpps. Jag letar i dimman efter en rimlig linje att följa, men ger snart upp och stakar mig ut i det okända med ett stighelmerskt "åhej".

Om stämningen i gruppen hittills varit lite avvaktande så spricker den upp ordentligt efter första åket. Torbjørn och Lars-Håkon sticker ut som de mest åkskickliga av oss, vilket inte hindrar att de också får äta snö på nedvägen.

Vad är en standardtur, egentligen? Runt 1000 höjdmeter på en dag, föreslog vi svenskar, med Åreskutan som någon sorts linjal. Våra norska vänner tyckte det dubbla. Och ja, det bjöds på en hel del norsk standard under vår Haute Route-vecka

INGET FEL PÅ HJÄRTAT
Kari har det lite väl kämpigt, hon kör fast i snödjupet gång på gång och hittar inte flytet. Men när vi växlat till stighudar och gåläge, och börjat jobba oss upp mot Argentière-glaciären, har hon inga som helst problem att hänga med.
– Jag är en längdskidåkare, helt klart. Så hjärtat är det inget fel på. Men det var svårare än jag trodde att åka utför – hoppas inte det är så här mycket puder överallt!

Från början var det tänkt att Kari skulle få sällskap på turen av sina två vuxna barn, men när de fick förhinder valde hon att åka själv.
– Jag ser det som ett test, fixar jag Haute Route? Det är bara ett år sedan jag började gå toppturer hemma i Norge, jag blev helt såld och skaffade egen utrustning. Men det är skillnad på att gå någon dagstur ibland och att gå från hytta till hytta på det här viset, i en hel vecka, med all packning på ryggen.

DE FLESTA VÄLJER VERBIER
Berätta att du bokat in dig på en skidtur längs Haute Route och du kommer att mötas av "oooh" och "aaah" från dina medmänniskor. Den högalpina klassikern som kryssar från Chamonix till Zermatt, totalt runt 18 mil, har för många blivit synonymt med Det Stora Äventyret. Ett äventyr som förvisso fått en folkligare stämpel på senare år i takt med att toppturstrenden slagit allt bredare, men svårighetsgraden bedöms alltjämt som en fyra på en femgradig skala av både norska Hvitserk och andra arrangörer vi kommer i kontakt med.

Själv har jag alltid kastat lystna blickar efter stighudsglidarna som banar sin egen väg upp i orörda pass – från min standardposition mitt i pisten, i längdspåret eller på klassiska turskidor i någon dal. Varför väntade jag till efter 40 innan jag testade första gången? Kanske har skramlet från isyxor, stegjärn och klätterselar avskräckt. Eller det faktum att det mest är inbitna puderproffs och alpinklättrare som rapporterar från höglänta toppturer, ytterst sällan nerviga blåbär.

Den klassiska Haute Route-sträckningen, som lär ha skidats första gången 1911, går över Plateau du Couloir och kräver tydligen en hel del klättring med skidorna på ryggen. Idag väljer dock de flesta varianten via Verbier, som erbjuder större flexibilitet och möjlighet att fullfölja något slags tur även om vädret ställer till det.


Sista biten upp till Argentière-hyttan är riktigt brant. Ett tips är att inte glömma isyxan där uppe när du åker ned samma väg.

VASSA VAPEN I TUNNAN
Det är Verbiervägen vi ska ta. Sigurd har förbokat sängar åt oss i hyttorna Argentière, Trient, Mont Fort, Prafleuri, Dix och Vignette – så det finns en tydlig Plan A.

Argentière-hyttan balanserar högt uppe på bergväggen invid glaciären med samma namn; den ser ut att kunna tippa ned i dalen vilken sekund som helst. Sista branten tar vi i bara pjäxorna med skidorna på axeln, men fram till dess är premiäretappen ganska behaglig, den Lüzern-täta dimman till trots. Så här i början känns det viktigare att få kvittens på fysik och teknik än att suga in vyer.

Stengolvet i den stora hallen fylls snabbt med snö när vi skramlar in. Pjäxor och hjälmar till vänster, selar och stegjärn till höger. Isyxorna ska lämnas i en tunna precis innanför dörren, kanske ses de som potentiella vapen?

Strippade till bara underställen, med låne-foppa på fötterna, tassar vi upp för att installera oss i sovsalens dubbeldäckade sardinburk. Jag motstår frestelsen att inviga mitt ultralätta sidenlakan på stört och blunda i tolv timmar – det doftar trots allt minestronesoppa från köket. Och undrar om Sigurd dragit några slutsatser av väderprognosen?
– Enligt plan skulle vi ju gå till Trient-hyttan i morgon, och sedan lätta ned mot Champex och Verbier dagen därpå. Men just nu är det lavinrisk fyra på den bortre sidan, konstaterar han, och doppar det löjligt torra brödet i soppan.

Säg att vi skulle ta oss till Trient, och tvingas vända där. Då skulle vi komma i otakt med alla våra bokade hyttnätter och inte hinna fram till Zermatt i tid.
– Den risken kan vi inte ta, säger Sigurd. Det får bli en lång utförslöpa i morgon, tillbaka ned till Argentière – och därifrån tar vi taxi direkt till Verbier.


Tidig väckning betyder ofta turstart i bitande kyla. Fy för kall näsa, men kall snö är ju smått fantastisk. Och det finns ju buffar.

BLÅSLAGEN OCH BORTGLÖMD 
Kring millennieskiftet, när jag just träffat min blivande man, passade han på att trilla ned i en glaciärspricka här i krokarna. Sedan dess har vi båda haft enorm respekt för dessa förrädiska isfällor, som klär ut sig till fluffiga snöfält och slukar intet ont anande skidåkare.

Veckorna innan jag for iväg för att gå den här turen vaknade jag kallsvettig mitt i natten – blåslagen, stelnad och bortglömd efter fritt fall mellan lodräta isväggar.

Men det är varken glaciärsprickor eller laviner som utgör det största hotet, här i verkligheten. Guide-Sigurd är tryggheten själv och surrar pedagogiskt om sin riskbedömning inför varje passage, varje krux.

Hotet är istället packningen. Prylarna. Hur ska en kunna hålla reda på allt metallskrot som måste med från hytta till hytta, om det inte ens får ligga kvar i ryggsäcken över natten? Hela morgonen foppar jag upp och ned för trapporna, letandes efter packremmen/buffen/skarjärnen/ solbrillorna.

Och när vi äntligen kommit ut genom dörren och hasat oss utför hela den långa branten som vi gick uppför dagen innan – ja, då står isyxfanskapet kvar uppe i tunnan.

Dimman lättar, några solstrålar slipper igenom. Nu är det tydligt att vi glider över en mäktig, nypudrad glaciär. Sigurd pekar ut passet Col du Chardonnet som vi skulle gått upp i för att komma vidare till Trient-hyttan – det är misstänkt likt en lodrät klippvägg. Istället blir det alltså taxi till Verbier, pälskragarnas eget alpmecka, efter ett riktigt fint åk ända ned till asfalten.

Kari, vars fot svullnade upp kvällen innan, har redan berättat att hon bestämt sig för att avbryta turen och ta sig hem till Oslo. Nu visar det sig att Jørn gör henne sällskap; det är tydligen något med det gamla knät.

 

Ingen Haute Route utan lavinövning. Guide-Sigurd kollar så att vi kan sända, söka, sonda och gräva om vi skulle hamna i nöd.

FARVÄL, FÄRSKA CROISSANTER
Efter en natt i den mysiga Mont Fort-hyttan, som ligger på 2 457 meters höjd ovanför byn, är vi bara fem åkare inklusive guide som smetar på hudarna och tar sikte på passen Col de la Chaux och Col du Momin. Det känns lite som en omstart – nu börjar turen på riktigt. Och med lite flyt ska vi kunna slippa fler nedslag i civilisationen (farväl, färska croissanter och café au lait) innan vi når Zermatt.

Dimma och snörök döljer allt som är värt att se men vi är vid gott mod. Skrotet ligger på plats i ryggan, kläderna sitter där de ska, pjäxorna är riktigt sköna i gåläge. Och redan efter det första passet väntar sol och blå himmel, det har meteorologerna lovat.

GRISEFLAX MED VÄDRET
Men varför har de så bråttom där framme? Sigurd i topp, tätt följd av Torbjørn och Lars-Håkon, och min egen vapendragare Sofie inte långt efter. Hon gick en hel del på hudar för 20 år sedan men känner sig lite rostig.

Tempot är betydligt högre nu när både Kari och Jørn har lämnat oss. Jag gnetar på uppför branten, steg för steg, fast besluten att täppa till luckan som bildats. Men den växer. Efter två rejäla stigningar, med avbrott för en serie kullerbyttor i midjedjupt fluff, känns mina lungor som två valnötter. Det är inget större fel på dem, jag fick se fina röntgenplåtar för bara ett par veckor sedan – men den här vintern inleddes med en lunginflammation och det tar uppenbarligen en stund att repa sig.

Att klättra ytterligare 300 höjdmeter och checka av bonustoppen Rosablanche på 3 336 över havet känns inte aktuellt för min del.

Lösningen blir att vi går myrsteg så högt vi kan på skidor, och medan resten av gänget spänner på stegjärnen och tar den sista branten vaktar jag skidor, kaffetermosar och chokladbitar i en uppstampad solgrop. Klockan visar tidig eftermiddag när vi når Prafleuri-hyttan, efter att ha traverserat Grand Desert-glaciären och fått till ett åk så magiskt att jag nästan förfrös tänderna i överkäken.

Det må gå segt uppför, men benen känns skapligt fräscha och varje utförslöpa är ren eufori.
– Vi har haft griseflax med vädret idag, utbrister Sigurd. Jag såg att dimman låg kvar som ett lock över Mont Fort, den hade ju lika gärna kunnat följa med oss. Vem är med på en bonustur innan middagen?

Lars-Håkon hakar på Sigurd; Sofie och Torbjørn dricker öl och snackar skit. Jag tar två resorb, stoppar i öronpropparna och bäddar ned mig i sovsalen. Alla lika nöjda.


Ultratidig start från Dix-hyttan, för att hinna hela vägen upp till Pigne d'Arolla och därefter fluffigt nedstiga till Vignettes-hyttan.

FORTSÄTTER PÅ SKRÅ
Doften av långkok på lamm manar till samling i matsalen framåt kvällen. Det slamras, skrattas och skålas i alla hörn. Kartan åker fram och ett väderbitet finger pekar ut morgondagens rutt, som ska inledas med fakirväckning klockan 05:00. Det får bli 04:45 för mig, så jag garanterat hinner jaga rätt på all utrustning och brotta ned den i ryggsäcken.
– Sätt på hudarna redan från början, vi har en tuff stigning upp till Col des Roux. Sedan letar vi rätt på en fin utförslöpa ned till sjön, Lac des Dix, och följer den på platten, säger Sigurd, och slevar upp det sista av lammet medan Torbjørn vinklar grytan.

Vid andra änden av sjön väntar 600 branta höjdmeter upp till Dix-hyttan, granne med populära pudertopparna Mont Blanc de Cheilon, Pigne d'Arolla och La Luette. Även här lär det bli chans till fina bonusturer framåt kvällningen för dem med dugliga lungor.

Turens femte dag går till historien som en känslomässig berg-och-dalbana. Tempot i den första branten känns fullt rimligt, men min puls rusar och det är svårt att få andetagen att lira med fötterna. Jag går 50 steg, räknar på franska för att skingra domedagstankarna. Stannar och djupandas i en minut, sedan 50 till.

Un, deux, trois … Vad trodde jag, egentligen? Att Haute Route skulle vara för blåbär med valnötslungor, som knappt vet vad som är fram och bak på en isyxa? Normala människor lär sig simma innan de dyker från tian. Sälen, det hade varit en lagom strapats för mig och min fräcka ryggsäck med låneprylar.
– Vad är det roligaste du har gjort i livet, med skidor på?

Lars-Håkon är en riktig människokännare, han vet precis vad som behövs för att ljusa upp svarta ögon. Jag är kanske inte den bästa skidåkaren, men ska vi snacka roliga grejer så finns det ju ett cv.


Skidor, stavar, stegjärn, skarjärn, isyxa, sele, pjäxor, stighudar. Allt har sin plats på hyttan, det gäller bara att känna igen sina grejer ...

SOLEN SMEKER BERGSSIDAN
Men det är för jobbigt att klättra och prata samtidigt, Lars-Håkon får hålla låda. Han berättar om Lærdal, den lilla byn i fylket Sogn og Fjordane där hans släkt har bott i generationer. Själv flyttade han därifrån när han började på läkarlinjen, men det är inte omöjligt att han dyker upp på den lokala sjukstugan framöver.
– Lærdal är väldigt litet, bara runt 2000 invånare, men det är det bästa stället om du är intresserad av friluftsliv. Bergen och fjorden just utanför dörren, med superfina områden för toppturer och vandring, säger han.

Så är vi uppe, hux flux. Hudar av, hjälm på och sköna svängar ned mot Lac des Dix. Men hallå, skare? Var är pudret? Vi har redan blivit bortskämda.
– Det blir nog bättre längre bort, säger Sigurd, och pekar österut med staven mot toppar och åter toppar med tjocka, gräddiga snötäcken.

Vi fortsätter på skrå och håller höjd. Timmarna då vi traverserar i grädden högt ovanför Lac des Dix är lön för all tänkbar möda. Vilken ynnest att få vara just här, just nu. Solen steker den böljande bergssidan och om bara ett par timmar kommer lavinrisken att öka rejält – men då har vi redan passerat och påbörjat stigningen upp mot Dix-hyttan.

Snart lär vi se den, hyttan. Vilken minut som helst nu. Un, deux, troix … Men var är hyttfan? Sigurd har varnat för den allra sista biten, som tydligen ska vara "grisebrant", och ju fler krökar vi passerar utan minsta hyttskymt desto hårdare kokar mitt blod. Nej, jag tänker inte lägga på hudarna en gång till idag. Det kommer inte att hända – då lägger jag mig hellre och sover här i snön. Kolla, nu gör jag det! Gutterna har dragit i förväg, de vill hinna med ett par bonusturer idag också, så jag passar på att klämma fram några krokodiltårar som pricken över i. Sofie himlar med ögonen och halar fram en snickers.

 

Nej, Haute Route är ingen nybörjartur. Men med lite skidvana, envishet och en bra guide kan du nog ta dig från Chamonix till Zermatt.

INGA FLER BONUSTURER
På plats i Dix-hyttan är lyckan återigen total; det riktigt bubblar i kroppen och mungiporna har fastnat i uppdraget läge. Är jag månne bipolär? Sofie hittar en finsk guide att dricka öl och snacka skit med – jag tar som vanligt två resorb, stoppar i öronpropparna och bäddar ned mig i sovsalen.

Fem dagar har vi varit på tur, två återstår. De två tyngsta, sägs det, men det hindrar inte att jag vaknar med ett helt nytt lugn i magen den sjätte morgonen. Fjärilarna har sjappat, pjäxdansen är över. Det här kommer faktiskt att gå vägen.

Torbjørn drar på strumporna med ett ljudligt stön; lårmusklerna känns som två gamla baguetter.
– Nu blir det inga fler bonusturer för mig, den saken är klar.

Sigurd beordrar sele på och både skar- och stegjärn överst i ryggsäcken. Vi ska börja med fyra timmars klättring till Col de Brenay, 3 639 meter över havet – men dagens riktiga stänkare är passet och helst också toppen Pigne d'Arolla. Med sina 3 796 höjdmeter är den turens högsta punkt, snyggt placerad mitt i smeten med håll-käftenvyer i alla vädersträck.

Solen har ännu inte gått upp när vi kör störtlopp från Dix-hyttan och försöker få med oss så mycket fart som möjligt genom dalen mot det första passet. Ryggan känns lätt idag, dels för att alla värmekläderna sitter på kroppen och dels för att nödgodispåsen är tömd. Men nöd blir det alltjämt, efter bara ett par timmar.

Alla fryser i någon mån men de andra känner åtminstone att de har tår. Situationen blir snabbt ohållbar och Sigurd trampar upp en plätt i djupsnön där jag kan sätta mig och ta av pjäxorna. Lars-Håkon erbjuder chevalereskt en varm mage att tina fötterna på, till nöje för förbipasserande grupper. Hittills har vi varit ganska ensamma både bland bergen och på hyttorna, men våra två sista dagsetapper går via en rad populära turtoppar.
– Du skulle kunna göra bra business här LarsHåkon, flinar Sigurd: "Varm mage, 100 franc".

PIGNE D'AROLLA, CHECK
Vi behåller dunjackorna på hela vägen upp till Pigne d'Arolla. 50 små steg på franska, en minut djupandning, 50 steg till. Glömmer bort franskan, växlar till engelska – och snart kan jag inte det språket heller. Ett, två, tre …

Mot slutet är det skarjärn på. Vi kryssar uppför en vindpinad bergssida, motarbetade av svinkalla vindbyar och drevande nysnö. Det känns som en seger att nå den där toppen. Jag hör ju hit, till bergen och himlen. Tänk om jag hade bokat av den här drömturen, skyllt på lungpaj eller valt barnbacken därhemma.

Mont Blanc ståtar i väster, italienska Gran Paradiso i söder och vidare österut Matterhorn och Weisshorn. Man ska sluta på topp, sägs det. Det var nog där, på Pigne d'Arolla.

Den sista dagsetappen, från Vignettes-hyttan till Zermatt, är en veritabel kamp redan på pappret med sina 30 kilometer och inte mindre än tre höga pass. 10 timmar står det i ruttschemat, Sigurd gissar på 12.
– Vi kommer i alla fall att få använda stegjärnen och isyxorna, annars hade vi burit med dem hela vägen i onödan, peppar Sofie.

Men någon cool klätterbild på mig med skidorna fästa på ryggsäcken, det blir det aldrig. Lars-Håkon bär både sitt och mitt par i stegjärnspartierna. Och när stormen river som värst i det allra sista passet tar Sigurd min ryggsäck och kopplar en dragrem till mitt bälte.

Lättnad, det är känslan framför andra när Matterhorn – Tobleronetoppen – dyker upp helt nära. Torbjørn halar fram ett exemplar av chokladen ifråga, den smular i kylan och smakar ingenting. Men vad gör det en dag som denna? All heder till dessa tre lagspelare, som lärt mig i stort sett allt jag kan om toppturslivet och varit det bästa sällskap jag och Sofie kunnat tänka oss. Men nästa gång jag bränner av Haute Route ska jag se till att få med några riktiga stolpskott också, för att själv framstå i bättre dager. 

Pigne d'Arolla, check! En mäktig stund för Team Sigurd Felde.

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!