Ledare: ”Carpe diem och futurum”

För ett gäng år sedan läste jag en artikel, kanske var det rentav i Utemagasinet, där skribenten med lite småvass penna beskrev ”vandrartyper” eller ”friluftstyper” från olika länder. Källa okänd alltså, och inte minns jag mycket av innehållet heller. Förutom ett litet stycke där mötet med ”Den svenske vandraren” beskrevs, vilken till skillnad från andra nationaliteter inte alls pratade om det äventyr hen befann sig mitt i, utan om nästa.

Jag kände mig nog lite träffad, för det där stycket har suttit fastnaglat i bakhuvudet sedan när-det-nu-var. Vilken extremt tråkig egenskap, att inte kunna njuta av nuet och stunden utan i tanken ständigt vara på väg till nästa tur, nästa land, nästa sällskap, nästa årstid.

Kanske var det därför jag och NN helt missade de mytomspunna Pyramiderna, som reser sig ett stenkast från leden, när vi turade i Vålådalsfjällen första gången för 15 år sedan?

Det har varit ett hårt arbete genom åren för att inte trilla dit. Avstängd mobiltelefon, fokuserad kompasskurs, kikare, fjällflora, samtalsteman och bajsbingo är några knep att ta till om du liksom jag har ”Den svenske vandraren” i dig.

Men du, känn ingen skuld. Det här med nuet kommer inte lika naturligt för oss idag som för säg 50 år sedan. Och då pratar jag inte enbart om situationen för svenska vandrare.

Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan och en av universums mer frisläppta hjärnor, skrev för tio år sedan en bok om fenomenet: Nextopia (Volante förlag). I den menar han att vi sedan 90-talet har byggt upp ett förväntningssamhälle, där vi inbillar oss att nästa vad-som-helst är bättre än det vi har just nu. Faktum är att vi är lyckligare av blotta tanken på nästa grej – och det här är vetenskapligt bevisat – än när vi senare genomför.

Två gånger om året brukar jag tänka på allt detta. På våren, och nu på hösten. När vi så tydligt befinner oss i ett årstidsskifte är det inte helt enkelt att bestämma sig för vilket friluftsben man ska stå på.

Å ena sidan är ju naturen förunderligt vacker just precis nu, med det färgsprakande lövtäcket och det mjuka ljuset som silas mellan nakna grenar. Se bara Fredrik Schlyters bilder från en sen höstpaddling i Vistasvággi, den vidsträckta dalen som är granne med Kebnekaise, på sidan 30 i nya numret. Eller Roger Borgelids värmlandsbilder på sidan 72, med tillhörande betraktelse över nuet och naturens förgänglighet.

Det vilar ett lugn över hösten som vi nog alla skulle må bra av att omfamna. Men så har vi det här med vintern. Att den liksom flörtar med en.

Trots att det bara är mitten av september när jag skriver detta har jag redan börjat googla efter sjöar med tidig isläggning, leta nyårsstuga i Grövelsjön och lusläsa begagnatsajter (tips på sidan 40) på jakt efter mina första egna topptursskidor. Kanske går det att hålla två saker i huvudet samtidigt. Nuet och framtiden. Lugnet i stunden och längtan framåt, vidare. Särskilt i pandemiprövade tider som dessa. Smygläs gärna vår vinterguide på sidan 55 i nya numret, jag ska inte berätta för någon.

/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet