Alla genomgår samma förvandling. De lysande galonställen packas upp ur kartonger och delas ut. Lånehjälmarna spänns på, lite på sned. Drömmen om det tuffa cowboylivet i boots och hatt ersätts obönhörligen av den orangea verkligheten när vi frusna halkar omkring på den leriga gårdsplanen och sadlar på de rufsiga hästarna för första gången. Jag är på nordvästra Island på en fyradagarsritt.

Den här turen är också årets händelse för hästuppfödarna här i inlandet – réttir, höstens hästinsamling – då bönderna driver ner de hundratals ston och föl som betat på höglandet hela sommaren till låglandet. Efteråt skiljs hästarna ut och återbördas till sina ägare inför vintern. Men réttir är också en fest, en chans för folk i glesbygden att träffas, svinga några bägare och att visa upp sina hästar och deras uthållighet så som man gjort i dessa trakter i generationer. Allt rundas av med en glad och blöt dans.

– Dansen är viktig! säger Haukur vår huvudguide vars familj fött upp hästar i tusen år. Många släktingar och vänner kommer hem och deltar i réttir och dansen är en chans att träffa alla de som man bara ser vid detta tillfälle varje år. Alla är lyckliga och vill fira ett väl utfört arbete: att ha drivit ner hästarna från höglandet.

UTAN ATT SPILLA EN DROPPE

Från gården Stóra-Borg på slätterna ute i ingenstans styr vi in i dimman och jag bekantar mig med islandshästens omtalade gångarter. Min första häst är det bruna lilla stoet Birna med ett kort och skumpigt steg och en ovilja att växla upp i behaglig tölt. Det är tölten som är grejen med islandshästen. Den ser kanske ut som en Volkswagen Bubbla, men den har en v8-motor under huven och har utrustats med en femväxlad automatisk växellåda. Till skillnad från andra hästar har islandshästen fem gångarter.

Den kan skritta, trava och galoppera precis som andra hästraser, men dessutom kan de gå i pass och tölt. Pass är när benen rör sig parallellt på samma sida, precis som kameler springer, och islänningarna kalllar det för skeio. Tölten kallas för »gudarnas gåva« och är en jämn fyrtaktig gångart. För att fatta tölt tar ryttaren ett tygeltag för hög huvudhållning, lutar sig tillbaka, kramar med de framsträckta ben man rider med här och skänklar på så vis långt fram. I graciös tölt bär islandshästen lätt en fullvuxen stor karl genom tuffaste terräng med imponerande fart och uthållighet. – Så mjukt att du kan hålla ett glas med champagne fyllt till bredden i handen utan att spilla en droppe i full fart, enligt islänningarna.

NATURENS FORT HJÄLPTE VIKINGAR

Dimridån lättar och vyerna gör entré. Jag inser att Tolkiens Sagan om ringen inte är resultatet av storslagen fantasi utan snarare en reseskildring från de öde delarna av Island. Som små hobbits på uppdrag rider vi över svarta lavafält där bara knallgröna mossor förmår leva. Branta och ockraröda berg sticker upp ur de gröngula hedarna på andra sidan den klarblå sjön. Friskt vatten skyndar ner i forsar från höglandet, samma väg som den stora fl ocken med betesdjurska ta ner till låglandet imorgon.

Det naturliga fortet Borgarvirki består av lodräta klippor som omger en krater där vikingarna kunde speja efter skepp åt nordväst, och efter krigare till häst eller fots åt alla andra håll. Här stannar vi och lyssnar till Haukurs berättelse om vikingatida krigare som barrikaderade sig därinne med fienden väntande på utsidan. En källa försåg dem på insidan med friskt vatten men förrådet av mat var sinande. När befälet beordrade männen att kasta ut det sista av förplägnaden ur fortet lydde de men tänkte att deras ledare förlorat förståndet. Men knepet fungerade och fienden gav upp i tron att matförrådet i fortet var överdådigt. I skymningen klappar vi om våra hästar och befriar dem från smuts under hovarna och riddon.

Vi serveras typiskt isländsk mat: soppa med lammkött och grönsaker, bröd och smör och en yoghurtefterätt med brunt socker och grädde. Med tacksamhet tänker jag på andra traditionella inhemska rätter som vi slipper: sur val, gravad haj, fårtestiklar och lammskallar. Efter middagen bjuds vi in till Farm Daeli där en annan ridgrupp inkvarterats. Mellan sångerna, danserna och skålarna får vi höra om dramatiken som vi helt gått miste om. Under dagen hade två personer ramlat av och en sträckt sig i en nära-ramla-av upplevelse. En av dem, en amerikansk dam på 86 år med permanentat, lila hår och stora solglasögon, hade länge blivit liggande på marken och under resten av dagen åkt följebil.

HUNDRATALS FÄRGER

Nästa dag sitter den amerikanska damen och alla vi andra i sadeln igen. En fyramilaritt och hästinsamlingen väntar. Förväntningarna stiger när ryttare svävar in från alla håll. Islandshästarna flämtar snabbt, de har en högre andningsfrekvens och svettas mer än andra raser och dagens kalla vindar hjälper till att kyla av dem under uppstigningen till högplatån och den stora flocken av ston och föl.

Vädret är exemplariskt isländskt, ett meteorologiskt mischmasch av isande arktiska luftströmmar, milda vindar från Golfströmmen och heta svavelvirvlar ur självaste Vulcanus smedja. En hattprydd islänning ropar i förbifarten när vinden drar som snålast: – Om ni inte tycker om det isländska vädret så vänta bara i tio minuter så kommer det att ändras. Pessimisten bredvid fyller i: – ... till det sämre.

Zandra från Stockholm sitter säkert i sadeln. Hennes blonda hår fladdrar i takt med manen och svansen på hennes pigga och vackra Isabell, en brun häst med gul man och svans. Liksom samerna har hundra ord för snö har islänningarna fyrtio ord för färgerna på sina hästar och dessa kan sedan kombineras i hundratals varianter beroende på teckningen.

Även naturen skiftar i hundra färger – det är som om vi gjort entré i en sagovärld där vi töltar längs en oändlig älv genom det dramatiska landskapet, med kraxande korpars vingslag över våra huvuden. Svala är min häst för dagen, en vit skönhet som uppfinner en egen gångart, ett mellanting mellan galopp och tölt. Oacceptabelt för den som kräver rena gångarter, men en lättnad under dagens långa ritt i den tuffa terrängen.

EN LEVANDE STRÖM AV ISLANDSHÄSTAR

Tonerna från fyrstämmig sång och dragspel verkar som en magnet på det uppsluppna sällskapet som samlas vid den primitiva bergsstugan högst uppe på högplatån. – Ridum, ridum rekum yfi r sandin, rennur sól á bak vid Arnarfell ? Än en gång brölar männen fi nstämt ut insamlingens temasång om laglösa, fårstölder och trilskande hästar. Vi turister försöker trevande följa med. Het fårsoppa pytsas ut och till det iskall öl. Kontrasterna fortsätter att radas upp. Det råa och karga i klimat och natur mot det sjudande livet i färger, sångstämmor och samspelet mellan människa och häst.

Himlen är scen för ett skådespel med snabbseglande moln, sol, och en prunkande regnbåge som lever ett eget liv oberoende av sol och regn. Femtusen hovar trampar otåligt väntande på att få sätta fart några kilometer nedanför sopp- och sångstunden. Trummandet ökar spänningen. Sången blir allt ystrare och islänningarna rider skickligt i full fart med höjda pluntor genom klungorna av turister, ibland med ett: – Sorry, are you all right? i förbifarten. Vid hästfl ocken tar det stopp.

En ambulans ska förbi för att hämta upp en svensk kvinna som sedan tio år bor på Island och som nu fallit av och dragit på sig en öppen fraktur. Det drar ut på tiden. –Det är otroligt att hästarna står så här stilla och lugnt och väntar, säger Zandra och blickar ut över havet av islandshästar med eller utan ryttare. Vilka andra hästar som helst hade varit helnippriga vid det här laget. Ambulansen studsar över den ojämna marken och äntligen får vi röra på oss. Drygt tvåhundra ryttare driver den levande strömmen av hästar nerför fjället. Ur massan skymtas glimtar av fölens uppspärrade ögon och näsborrar, och uppsluppna uttryck i ston och valacker som är trygga i att ha varit med förr.

Tempot trissas upp men allt går sansat till väga, detta har trots allt skett tusentals gånger förut. Hästskiljningen sker på réttirs tredje dag vid Vididalstungurétt där djuren slussas in i en blomformad manege och blombladen utgör fållor för olika ägare. Ägarna för hästarna in i rätt fålla genom att hålla sig fast vid djuren och åka på hälarna eller vifta med armarna och ropa. Läget blir ofta pressat och det är nu det tålmodiga isländska temperamentet hos både människor och djur kommer till sin fördel. Hur mycket det än trilskas blir ingen upprörd, förutom en och annan fölunge som hittills varit besparad människans inblandning i livet.

TÖLTA PÅ VATTNET

Ljuvliga Ljúfl ingur är en dröm att rida på under den sista ridturen som bär över Islands femte största sjö Hóp. Det bär genom vildare marker nu och den lösa flocken får större utrymme till att skingras så alla måste driva mer. Sjön verkar oändligt stor och omöjlig att korsa till häst men när vi rider med vattenytan som referens är det som att sväva. Solen går ner bakom våra ryggar och hästarna blir busiga i det kyliga vattnet.

– Skjóda försökte kliva över vattnet och plaska med hovarna, skrattar Zandra om sin svarta favorithäst. Tempot ökar när vattnet blir grundare och slutligen galopperar vi över en fuktig sandbotten som från stranden sett ut som vattenyta. De dova rosa, lila och turkosa tonerna på himlen reflekteras i ytan och påminner om midvinterns skridskoisar hemma i Sverige. Vid de svarta sanddynerna på andra sidan sjön kommer Haukurs häst galopperande – utan Haukur. – HOOOOO! ropar guiden Joel myndigt för att bromsa ner flocken.

Haukur har gått omkull och tappat sin häst men sitter snart i sadeln och viftar flinande bort alla gliringar om honom; guiden med stort G som den enda i gruppen som fallit av hästen. – Appappappapp! manar Joel på hästarna. Ett enkelt språk som kombineras med djärva svängningar i sadeln och tyglarna i ena handen. – Det var helt klart det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv, strålar Zandra om dagen. Hästarna och deras ägare har bjudit på det bästa i livet. På kvällen dansar vi och festar ihop på hästinsamlingsdansen, en stor tilldragelse dit folk rest från huvudstaden.

Där ska ungmöer från trakten hitta sin partner och farfar än en gång skruva historierna om tider när hästinsamlingen var på riktigt. Brännvinet flödar och svettas ut i vild styrdans till levande musik, och minerna är stabilt lyckliga trots ständiga krockar och vingliga steg. Folk tycks sakna självhävdelsebehov. – Det räcker med att vara född på Island, då är man cool punkt slut, säger en svensk kvinna som bott på Island. Detsamma verkar gälla för hästarna. Det är inga problem att ställa sig i kö och vänta på sin plats. Så här efteråt vet jag inte om jag är mest förälskad i naturen eller islänningarna, och till de senare räknar jag både hästarna och människorna.

Hästinsamlingen

Arrangör: Ishestar

När: Början av oktober, andra turer hela sommarsäsongen.

Var: Nordvästra Island, tre timmars bussresa från Reykjavik.

Hur länge: Sex dagar varav fyra riddagar.

Pris: Cirka 10 000 kronor.

Vad ingår: Inhemska transporter, mat och boende, hästar och utrustning, guide.

Vad tillkommer: Flygresa och drycker.

Förkunskaper: Tillräcklig ridvana för att kunna kontrollera hästen och orka sitta åtta timmar i sadeln.

Alternativ: Allt från dagsturer, till tvåveckorsturer i tält.

Mer information

www.ishestar.se

Res till island nu

• Sedan 2006 finns lågprisflyg till Island från cirka 1 000 svenska kronor.

• Bolag som flyger är Iceland Air, Iceland Express, SAS och Snowfl ake.

• Prisnivån på Island är inte längre skyhög jämfört med övriga Europa. En Big Mac kostar 47 svenska kronor och en islandströja i ull ca 1 000 svenska kronor.

• Utbudet på turistaktiviteter är brett. Det fi nns något för alla: äventyr, mat, och fest och kulturen fi nns i vardagslivet.