Klockan är sju och det är mörkt. Stockholm city glittrar med miljontals lampor och brusar uppsluppet inför nöjen denna fredagskväll i slutet av oktober. Vattnet i Djurgårdsbrunnsviken är svart och det doftar av ruttnande löv när vi bär kajakerna till bryggan – försiktigt, försiktigt för att behålla greppet i vindbyarna.

En kvällstur utan slussningar väntar. Vi ska hålla oss till det bräckta vattnet och paddla från Sjöhistoriska museet, upp till Slottet, bort till Slussen och kanske Djurgården runt. Det enda hindret är den tilltagande vinden, men i början är det lä och lugnt. Det svarta vattnet har liksom en alldeles egen nyans, en mjuk och behaglig.

Framför mig i en K2 sitter vår guide Magnus Fischer som en stark, trygg och pålitlig motor. Paddeltekniken är densamma som hos tävlingspaddlare eftersom vi använder vingpaddlar. Magnus har paddlat 529 mil runt Skandinavien plus diverse vinter- och skärgårdspaddlingar och maratontävlingar. Dessutom driver han en egen kajakskola och klubb här i Stockholm. Några av medlemmarna gör oss sällskap, David och Mikael i varsin K1 och Tor och Jasper i ännu en K2a.

Vinden ökar och lugnt vatten omvandlas till krabbt när vågor studsar från kajer och flera håll samtidigt. Men jag är lugn med min LED-pannlampa, flera lager kläder och neongul reflexförsedd jacka överst. Till och med händerna är varma innanför poogies – tumvantar med fleecefoder trädda över paddeln.

– Kul att du äntligen kommer och paddlar mina ”konstiga” kajaker, skämtar Magnus om sina VKV-kajaker och det faktum att vi snackat om detta i fem år.

Jag instämmer tyst och försöker paddla som han. Vrida hela överkroppen. Sätta i det skålade vingpaddelbladet långt fram. Låta det följa sin naturliga bana genom vattnet och sedan lyfta upp det i höjd med höften. Ben, rumpa, rygg, skuldror och armar arbetar. Mina armar blir snabbt trötta, ett bevis på att jag gör fel, jag fokuserar och tittar på Magnus välslipade teknik. Tittar på skådespelet Stockholm i by night. I kajak – i styv kuling.

Det är vackert, ångbåtar med flaggspel, kungliga slottet, ljuset – sammanbiten paddling så väsenskilt det snabba citylivet. En sagovärld där den lurande draken är den ökande vinden eller snabba passagerarbåtar. På väg mot Strömbron är det viktigt att lysa framåt och bakåt med våra pannlampor och hålla oss undan trafiken. Sådana är reglerna, den som inte visar sin båts storlek och färdriktning med lanternor i mörkret måste väja för alla andra. Det är trångt i kanalen intill Riksdagshuset, med de välvda broarna i förgrunden och Grand hotell och Operan i bakgrunden. Ett tomrum gapar efter vandrarhemmet och fullriggaren af Chapman som tillfälligt bogserats bort för renovering inför tävlingen Tall Ships Race som besöker Stockholm i juli.

Magin finns på flera ställen. Slussens karaktäristiska linje med allt större båtar ju längre ut längs kajen de landat, och Katarinahissen På överfarten till Kastellholmen finns gott om tid att slipa på paddeltekniken och kika på hur det går för de andra. Alla kämpar fokuserat på i det stökiga vattnet. Kastellet är vackert upplyst i mörkret och mot Beckholmen får vi stark medvind, lyckas surfa på en våg och hissnar av farten. Vid Beckholmens varv reser sig girafferna, fläckigt målade lyftkranar. Efter bron måste vi ut på mer utsatt vatten för att runda Djurgården. Alla säger sitt och Magnus beslutar:

– Vi vänder!

Gruppen håller ihop mot vågor som sköljer över sittbrunnen. Magnus lysande oranga keps flyger över vattnet och blir lämnad åt sitt öde. I skydd av Kastellholmen kan vi vila med utsikten över spökstaden Gröna Lund och Vasamuseets och Junibackens bekanta skepnader.

De sista hundra meterna är alla uppsluppna och pratar i mun på varandra. Det blir kyligt eftersom vi är blöta och bästa sättet att få upp värmen igen är en tvekamp mellan K2orna. Mina armar blir inte trötta - tekniken sitter - när vi drar ifrån den andra duon på upploppet in mot bryggan!