– Vad sa du att klockan var?

Jag sätter mig tvärt upp och försöker hålla tillbaka paniken.

– 16 och 36, svarar Erika lugnt.

Hon ligger kvar halvt tillbakalutad i en skön solställning, längst bort på längdspåret där vi mycket osvenskt hittat en restaurang och framförallt en skön rastplats. Vi har åkt i välpreparerade spår, tillryggalagt kilometer efter kilometer med sköna, långa staktag och med Mont Blanc-massivet i blickfånget. Upp och ner i mjuka vågdalar. Helt ensamma, förutom några förvånade fransmän som glatt hejat på oss, har vi glidit fram ömsom mellan höga granar och ömsom på hisnande alpsluttningar. Nu tittar Erika förvånat på min reaktion när jag flyger upp från den bekväma semestertillvaron.

– Sista kabinen går 16 och 50!

Jag flaxar omkring likt en fågel som av misstag flugit in genom ett fönster. Plockar en flaska vatten här, ett bananskal där och river i ryggsäcken och sliter på mig handskarna. Knyter skorna och försöker lirka in armarna i jackan.

– Missar vi den får vi åka på röven ner!

Tyst kämpande

Erika får äntligen också fart och på två minuter har vi packat ihop och nu joggar vi uppför en liten backe med skidorna i händerna. Exakt 16.40 spänner vi fast bindningarna och nu har vi tio minuter till sista kabinbanevagnen. Vi vågar inte prata om hur långt det är, men det handlar om minst tre kilometer, så det är bara att staka.

Spåren är hårda och nu inser vi varför det gick så lätt hit. Det var utför. Nu är det allt annat än lätt, uppför så långt ögat når och inget mysigt småprat som när vi åkte hit och bara ojade oss över den storslagna utsikten, det vackra glittret på träden, de mysiga husen med den metertjocka snön på taken och de välordnade spåren. Nej, nu handlar det om seriöst tävlingstempo på vallningsfria hyrskidor med fjäll under trampet och hyfsat mjuka skor. Det känns som skidtävlingarna på mellanstadiet i Hedens skola i Norrbotten, på skidor som pappa omsorgsfullt tjärat och hängt över elementet i hallen för att böja till spetsen (undra varför han gjorde det?). Krampen i bröstet och klappret av skidorna mot isen är desamma. Men jag försöker behålla lugnet och tänker att det går ju att åka på rumpan nedför backarna med skidorna i händerna. Ja, man blir ju lite varm därbak efter några hundra meter och det är svårt att styra, men det är inte omöjligt.

Sista sekunden

Våra kamrater ligger på spa i byn Les Gets just nu och låter antagligen massören lägga ut snygga varma stenar på deras ryggar för total avslappning. Men vi skulle inte med, nej vi ville ut och motionera lite extra minsann. Typiskt, tänker jag och avundas deras sköna tillvaro.

En pistör kommer farande på skoter i motsatt riktning och frågar om vi är på väg dit hon tror.

– Oui, svarar vi lätt ansträngt utan att låta skidorna sakta av och pistören ropar efter oss:

– Depeche vous, skynda er!

Som om vi inte visste det. Jag försöker inte ens bromsa i den sista branta backen ned mot pisten och kabinbanan. Vurpar jag så gör jag, tänker jag och står på i bästa störtloppsstil, fast inte på långa vägar kontrollerat. Hade jag åkt slalomskidor hade jag haft hjälm och ryggskydd. Men vi parerar isiga spår, små kullar utan att falla och till sist ser vi liftanläggningen. Inte en människa i sikte, men vi älgar på fram till liftkillarna. De ska just till att slå igen men när de ser oss två andfådda, svettiga damer låter de oss vänligt nog krypa in under vändkorset. Euforiska, rödkindade och adrenalinstinna ramlar vi in i kabinvagnen på väg utför.

– Vi klarade det! Kom igen Charlotte Kalla!

På kvällen äter vi middag på en av byns restauranger ¬¬– det här är äkta alplyx. Risotto med gambaräkor, rött vin från trakten, och vi kan inte sluta bubbla om dagens hetsiga skidtur. Vår norske kamrat Erik kommer bäst till sin rätt på restaurang. Han väljer vant ur menyn och ser till att vi inte behöver sakna något. Vi planerar morgondagens snöskovandring för fullt medan Erik mest fördjupar sig i de franska vindruvornas olika karaktärer.

Skor för snö

Vi åker bil till Le vallon de la Crotte där snöskovandringen börjar i ett terrängspår. Vi ställer in stavarna på rätt höjd och snart är hela gänget på väg i skön takt. Erik, som ändå är från Norge och enligt alla fördomar borde ha någon hum om hur man klär sig på tur, dyker upp i jeans och stadsjacka. Det blir dagens samtalsämne när vi andra ventilerar ut kroppsvärmen i blixtlåsöppningarna på skalbyxorna. Men Erik själv är helt obekymrad, klagar inte en enda gång utan lunkar på i bra tempo trots att hans byxor är blöta upp till knäna. Snart har vi kommit upp på kalfjället och solen värmer. Vi ser några bergsgetter och vår guide tycker att det är för mycket tö i snön för att bara vara i februari och flera månader kvar till den riktiga våren. Uppför hela tiden och snöskorna tar oss fram överallt. Det blir en ljuvligt varm tur med Mont Blanc-massivet värdigt hukande över oss och när vi dukar upp lunchen med skinkor, ostar, bröd, oliver och kallt rött, nästan lite blaskigt, vin är det svårt att sluta le. Himlen är så blå som den bara kan vara när snön är kritvit och glittrar som ett makrillstim.

På söndag innan hemresan sitter gänget samlat på altanen i den stora lägenhet vi delat. Ingen säger något, vi suger bara de sista energidropparna ur Alpernas vårsol innan vi ska tillbaka till skandinavisk februarigrånad. Snart kommer ljuset till oss också.

Les Gets på nätet

www.franceguide.com/se

www.lesgets.com

www.skifrance.se