Det är maj. Eva och jag lyckas pricka in något vi aldrig upplevt tidigare när vi lämnar den leriga Åredalen med nattåget söderut. Den kalla våren nere i Skåne har försenat blomningen och den ovanliga kombinationen av vitsippor och utslagna bokskogar är ett faktum. Söderåsens nationalpark, tre mil öster om Helsingborg, är vår bas för fyra dagars vandring. Här finns två torp att övernatta i med britsar, utedass och vattenpump, så allt vi behöver är sovsäck och liggunderlag. Rutten gör vi upp längs vägen.

Vår Skånevistelse börjar med en halv dags jakt på en gasbehållare, som tar oss till Ljungbyhed där vi till slut får napp på Lantmännen. Därifrån liftar vi med en fjunig kille i en Volvo 242 till Söderåsens nationalparks huvudentré i Skäralid.

– Jag har vuxit upp i de här skogarna, säger han tyst och skorrande.

Mycket mer får vi inte ur honom om trakten. Det behövs inte heller, för nu sätter vi fötterna i den skånska myllans täta matta av vitsippor. Sinnena öppnas till dofterna av solvarm jord och savande nyspruckna löv och till ljudet av porlande vatten, kvittrande fåglar och rasslande blad om fötterna. Solen strilar genom det tunna lövverket högt där uppe och i ett slag rinner vardagen av oss.

Ett Grand Canyon i miniatyr
Tvärs igenom Skåne från Åstorp i väst till Christinehov i öst går den 14 mil långa och mest dramatiska delen av Skåneleden kallad »Ås till Ås«. Där vår vandring börjar finns en av Skånes märkligaste naturtyper.

Skånes Grand Canyon är kanske en överdrift, men Skäralidsprickan är ett imponerande system av kanjondalar som bildades för 150 miljoner år sedan. Då sjönk berggrunden och bergåsen, Söderåsen, bildades. Sedan dess har fyra istider putsat till formerna. Vi känner oss pyttesmå bland de högresta bokar och ekar som växer i de gamla rasbranterna; bland träden finns Sveriges högsta av de båda trädslagen. De yngre branterna är stupande och obevuxna och släpper vid köldknäppar ifrån sig klippblock under dunder och brak.

Det bär brant utför och sedan brant uppför genom gammal blandskog med spår efter människor som levt här i ett par tusen år. Tack vare pedagogiska skyltar kan vi läsa oss till på tidigt odlad mark och brukad skog, som röjningsrösena från järnålderns fornåkrar vittnar om. Senare har det tillkommit odlingsrösen och torp. Stengärdesgårdar visar att marken haft olika ägare och att man hållit boskap av olika slag. Boskapen höll förr skogen öppen, medan den idag är mycket mer vildvuxen. Vi ser flera hägn med ung lövskog och får senare förklaringen att man återställer över 300 hektar granskog eller kalhygge till ursprunglig lövskog.

– Neej, nu räck det med natur- och kulturhistoria, säger Eva på bred norrländska. Vi kom ju hit för att stänga av vänster hjärnhalva!

Sista biten till Liagården där vi ska övernatta njuter vi av utsikten över en av kanjondalarna färgad av solnedgången. Vid torpet har ett gäng Lundastudenter skapat en liten stad av sina tält och där råder uppsluppen stämning kring en sprakande eld. Vi får en lång och god natts sömn, farhågorna om festande studenter till trots. I alla fall denna natt.

Karta som förvirrar
Naturen fortsätter att fascinera: de frodiga branterna med vårblommor, sippor i olika färger och en konstig lila blomma som vi aldrig sett förut och som visar sig vara en vätteros. Landskapet är omväxlande: från mjukt och inbjudande till kargt och ogästvänligt, med stenskravel endast bevuxet med mossor och lavar. Bäckar och åar rinner kors och tvärs genom landskapet. Plötsligt öppnar sig omgivningen i en stor sal och här träffar vi tre danskar, en far och två söner, som varje år vandrar i Skånes skogar. Vi gör dem sällskap över lunch på en fallen trädstam. Deras smörrebröd med små pastejer och korvar ser goda ut; vårt pålägg är på tub.

För oss som är vana att fjällvandra är det svårt att läsa den storskaliga kartan. Vi går ständigt för långt och får leta oss tillbaka, men vi har inga tider att passa och allt ligger nära så det gör ingenting. Det finns fem mil leder här i nationalparken, men de slingrar sig fram så fågelvägen är aldrig lång. Och även om sprickdalarna är djupa så gör vi inte många höjdmeter.

Fötterna får ett bad i en iskall bäck där en liten groda simmar iväg. Vi anländer till Kopparhatten som har ett välförtjänt rykte som fin utsiktsplats över Skäralid – härifrån ser vi milsvitt.

Längre österut lämnar vi spricklandskapet och går uppför åsen längs en serpentinväg. Återigen går vi alldeles för långt och får till slut en rejäl dagsetapp i benen i den skuggiga och lummiga blandskogen.

Dahlbergs är nästa torp vi övernattar i. Lundastudenternas lilla tältby är redan uppställd ett gärde bort dit tältare hänvisas. Torpet är charmigt med gamla tapeter och öppna spisar. Det är stort med ett fyrtiotal britsar i två plan; tur är väl det, nu när vi får dela bostad med ett stort gäng festprissar. Jag sover hyfsat tack vare öronproppar, medan Eva har det tuffare. Morgonen därpå betraktar jag förödelsen utanför, kvarlämnade svettiga fl intastekar, ölburkar, chipspåsar, engångstallrikar, plastmuggar, solglasögon, mobiltelefoner och en kamera.

Eva vaknar till framdukad frukost i förmiddagssolen på en mysig veranda. När de bleka ungdomarna en efter en kryper ur sina kojar och börjar röja upp går vi vidare.

Mytomspunnen sjö
Längre österut förvandlas vildmark till stadspark.

Plötsligt kryllar det av flanerande söndagsbesökare: familjer, gamlingar, hundägare och cyklister. Själva känner vi oss malplacerade med våra ryggsäckar och vandringskängor. Vid Odensjön visar det sig ändå vara befogat med kängor. 30 meter höga branter stupar ner i den turkosfärgade, runda sjön som formats av återkommande glaciärer mellan och under istiderna. Djupet är 19 meter och här finns regnbåge, öring, gädda, abborre och mört inplanterade. Vi kan se små abborrar från bryggan där vi sträcker ut oss och lapar sol. Jag berättar sägnen jag läst om sjön för Eva. Här ska i forna tider ha funnits ett jaktslott och en juldag drog ägaren ut på jakt med sitt jaktlag. På kvällen hölls ett vilt dryckeslag och när glädjen var som störst öppnade sig marken och slottet, med människor och allt, slukades. Allt som syntes dagen därpå var den lilla klara sjön. Vid klart väder kan man fortfarande se slottets tinnar och torn långt där nere i sjöns djup. Helt sant är dock att det varje år, en onsdag i mitten av augusti, hålls en konsert på en flotte mitt i sjön.

På kvällen handlar vi sallad, tomater, ägg, lax och chokladmousse i butiken i Röstånga. Vi tar in på Söderåsens vandrarhem som drivs i privat regi av Liselotte Dukler Nilsson. Hon berättar hur hon flyttade ifrån livet som anställd i Stockholm för att göra det hon verkligen ville. Först letade hon efter ett ställe på Österlen, men när sedan Söderåsens vandrarhem annonserades ut nappade hon och är nu förälskad i bygden.

Efter en dusch, trerätters middag och en natt i säng bäddad med lakan, lämnar vi Söderåsens nationalpark och besöker naturreservatet Jällabjär som har en utslocknad vulkan. Det låter spännande, men vulkanen är en oansenlig 60 meter hög kulle. Det som fångar ögat är basaltpelarna som sticker upp som rester av kratern. Nedanför ligger den än mer iögonfallande eneskogen med hundraåriga träd som växer i de pittoreska, av stengärdesgårdar omgivna, fårhagarna. Ansträngda klättrar vi över taggtrådar och gärdesgårdar för att kunna fotografera ur rätt vinkel. Även här blommar ömsom vitsippor, ömsom en och annan gulsippa och högtrycket håller i sig. På tillbakavägen slingrar sig den igenvuxna grusvägen med miljontals vitsippor som bildar en vit intilliggande matta som försvinner bort i skogen. Sist går vi igenom en hästhage med vackra bruna varmblod som bara måste fotograferas, eftersom himlen bildar en flott bakgrund. Eva, som känner sig lite osäker omkring hästar, säger:

– Det är sååå vackert, men nu ska vi med bussen!

Efter fyra dagar till fots i Skåne är vi nöjda med att ta buss och tåg hem till Åredalen igen. Högtrycket har dominerat över hela landet och det är en skön syn som möter oss: Det leriga grå landskapet har omvandlats till en isfri sjö som reflekterar en krispigt blå himmel med sicksackformade snötäckta fjälltoppar i kanterna. Det är sååå vackert.

Söderåsens nationalpark
Parken ligger tre mil öster om Helsingborg i Skåne, är 1 625 hektar stor och har fem mil vandringsleder, lummiga lövskogar, mäktiga rasbranter, höga klippor och strömmande vattendrag. Läs mer på www.nationalpark-soderasen.lst.se .

Missa inte Skäralids kanjonlandskap, Odensjön i Nackarpsdalen, utsikten vid Kopparhatten, Hjortsprånget och Jällabjärs vulkan och jätteenar.

Resa hit www.sj.se .

Resor lokalt www.skanetrafiken.skane.se .

Söderåsens nationalpark bör besökas i maj

• Nu blommar vitsipporna

• Nu grönskar det

• Nu är det varmt

• Nu besöker få parken, särskilt vardagar

• Nu är det få mygg och fästingar

• Ett alternativ är en höstvandring med höstfärger