Den smala stigen snirklar fram efter Handölan. Vattnet är skymningsblått på väg ner mot Ånnsjön och havet. Längst upp på strandbankarna står fjällbjörkar på vakt.

– Vilket häftigt landskap, säger Erika.

Vi trodde båda att de lite plattare markerna mellan Helags och Sylarna bara skulle vara en transportsträcka. Men att vandra vid vatten tilltalar urmänniskan i oss. Det är ombonat grönt med blåklockor och smörblommor trots att det är i början av september.

Vi har lämnat Helags maffiga koloss och går med vinden i ryggen mot Sylarna. Med packning för både stugnätter och boende utomhus känner vi oss fria att välja nattplats. Sylmassivet ser ut som en kuliss, ett fjällslott med tinnar och torn mitt ute på den böljande kalfjällsplatån. Kvällssolen lyser upp Ekorrpasset och sju renar springer intill en liten tjärn i motljus. Vi står en stund och tittar mot passet, imorgon ska vi in där.

– Är det vindskyddet där borta, eller bara en stor sten? undrar Erika.

Vi är hungriga och bestämmer oss för att det nog är Mieskentjakke vindskydd. Vinden tilltar och det blir kyligt. Fjällmarken ligger öde, så kontrasten blir våldsam när vi slår upp dörren till huset som är belamrat av fyra glada tyskar. De lagar kvällsmat och torkar strumpor och handdukar i stugan. I en vrå får vi plats och värms upp av en yster pratstund med tyskarna som berättar om sin långa tur från Sälen på denna södra Kungsled. 17 dagar har de på sig, och snart är fjällturen över när de når Storlien. Då åker de tillbaka till Dresden i forna Östtyskland.

– Vill ni ha lite örtte, det är min mamma som skickat med? säger Christian Fickert som pratar mest, förmodligen för att han är den som är bäst på engelska.

Michael Heinze bjuder på lite rom, vilket blir en unik kombination tillsammans med kamomill-grönt jägerte. När tyskarna packat ihop inför sin tältnatt lagar vi vår mat. Det är nästan vindstilla och vi tar kaffet utomhus. Tittar på konstiga moln som kommer glidande på låg höjd, de liknar älgar och drakar. Molnen puffar plötsligt upp och upplöses sedan lika fort. Väderprognosen har hotat med hård vind och regn, och när vi vaknar ser det också mörkt ut på andra sidan Ekorrpasset. På vintern är det en farlig plats, här har fjällfarare frusit ihjäl. Det är sådant man tänker på när vinden ökar. Dagen innan vi startade vår fjälltur var det full storm i området. Upp till 30 sekundmeter med snö och hagel.

Ett riktigt illtjut
Iiiiiirrrrrhh! Ett högt mistlursljud skär genom morgonfriden i stugan. Det är nödtelefonen. Erika svarar med klappande hjärta, men det visar sig bara vara polisen som kontrollerar Fjällradion. En oväntad hälsning från civilisationen.

Ekorrpasset blir liksom Handölans dalgång en positiv upplevelse med bäckdalar och gröna ormbunkar. Vi tänker på den skeptiske 65-årige mannen i Helags som bestämt ville avråda oss från att gå in i passet.

– Men det finns ju ingen sommarled! sa han upprört och vi förstod att han inte trodde att två kvinnor utan manlig färdledare skulle klara en sådan passage.

Hans oro var i samma anda som artikeln i en gammal årsskrift från stf som vi läste på Helags. Där framgick att det är onödigt eller åtminstone olämpligt att kvinnor vandrar i fjällen. Det stod också att »eftersom kvinnor har mindre hjärnor än män, tar de lättare skada av den tunna luften«. Men det kan vi säga till alla kvinnor (och män med för den delen): vandra gärna på renstigarna genom Ekorrpasset! Terrängen är lättvandrad och utan några som helst griniga besserwissertyper. Däremot träffar vi trevliga Barbro och Mats Hammenstig i det lilla vindskyddet i passets östra del. De har ätit lunch och baxar upp sina tältpackningar för att gå vidare.

– Det är skönt att tälta, men packningen blir tung. Vi hittade en fin tältplats igår när vi gick från Stugudal, säger Barbro.

De berättar att leden är dåligt markerad, och att få vandrare verkar gå den vägen.

– Men närmare Stugudal var det många svenskar som plockade mängder av kantareller för att sedan sälja, berättar Mats innan de fortsätter på leden in i Sylmassivet.

Hösten sätter färg på marken som går i brandgula toner, en lysade kontrast till Ekorrpassets kolsvarta väggar och blåvita glaciär. På andra sidan passet är marken blötare, här har Atlantmolnen regnat av sig denna våta sommar. Vi går omvägar förbi de värsta lerträsken. Vid gränsröset mot Norge leder ett renstängsel hela vägen in mot Sylmassivet. Ingen hög mur, inga vakter och ingen som kollar smuggelgods. Bara ett renstängsel. Trakten är gränslös, och befolkningen på bägge sidor har ibland tillhört Norge, ibland Sverige. Jämtland har växlat mellan att vara svenskt och norskt hela 18 gånger! Inte undra på att det räcker med ett renstängsel.

Några steg ner i dalen på väg mot stora blå Nesjøen hör vi en hund som skäller. I nästa ögonblick dyker en same med hund upp från ingenstans. Efter en kort pratstund om väder och vind och renstängsel försvinner mannen lika fort som han kom. Han rinner nerför fjällstigen och vi undrar tyst hur han bär sig åt. Samelunk är ett ord som är bekant, men detta var en sorts stillsam raketfärd.

Hög mysfaktor på norska
Först när vi når ner till Nedalshytta börjar det regna. Värdparet Elsa och Hans Smith pusslar bland rummen, och vi får bo tillsammans med fyra andra kvinnor.

Elsa och Hans har arbetat vid Nedalshytta i sex år och trivs bra. Hyttan låg tidigare nere vid Nesjøen, men när den dämdes upp 1971 revs den gamla hyttan och denna nya byggdes högre upp. Nedalshytta är en bra startpunkt för vandringar eftersom det går bilväg hit.

– Hälften av besökarna går på dagstur, resten gör längre turer. Det vanligaste är att vandra Sylarna runt, berättar Hans.

På kvällen blir det middag med vin för den som vill. På menyn står köttkakor och grön ärtestuvning, typisk norsk mat. Vid bordet sitter fl era hurtiga familjer med tonårsbarn som ser fram emot morgondagens bestigning av Syltoppen.

Att vara på tur i Norge är roligt, tycker vi. Men roligt betyder lugnt på norska och en hyttekväll är allt annat än lugn. Till kaffet blir det en spontan allsång eftersom det finns en gitarr och en norrman som kan spela. Allsång kan kännas påtvingat, men inte den här gången. Helt otippat sitter vi vid brasan på torvtaksförsedda Nedalshytta i norska fjällmarken och sjunger Sjösala vals. En grupp tjejer från en gymnasielinje med friluftsinriktning i Avesta sjunger med. Mellan sångerna berättar de om sin dramatiska fjälltur då de överraskades av stormen.

– Det haglade och blåste så att en av lärarna ramlade omkull, säger en av tjejerna.

Så här efteråt känns det lite häftigt att ha varit med om ovädret, erkänner de, men de berättar att det var obehagligt och svårt att ta sig fram. Det gick inte att sätta upp tält och gruppen gick en mil i snöstorm för att söka skydd på Sylarnas fjällstation. Halv tio på kvällen kom de fram i mörkret.

Vandringen efter Nesjøen är solig men ändå blöt. I början hoppar vi mellan tuvorna, men sedan kliver vi på rakt fram i sank mark tack vare högskaftade kängor. Från det här hållet ser Sylmassivet mer brutalt och tredimensionellt ut med en mörk dal som går rätt in mot Syltjärnen. Det är väl typiskt att den högsta Storsylen på 1 762 meter över havet ligger i Norge. Alltid ska de vara »värst«, skämtar vi och konstaterar att »inte så värst« på norska betyder att något är jättebra.

Sylarna ligger där som ett gigantiskt gränsröse, och vi funderar över alla som

tagit sig över gränsen – både i mörkertid och med lätta steg. Pilgrimer har vandrat på stigarna söder om Helags över Stugudal på sin långa väg mot S:t Olavs grav i Nidaros, nuvarande Trondheim. Armfeldts karoliner gick över gränsen 1718 och skaffade sig mat genom att plundra fjällgårdarna. Karolinernas återtåg var på nyårsafton i full snöstorm. Norr om Essandsjøen slog de läger och försökte förtvivlat göra upp eld med gevärskolvar, skidor och allt annat brännbart. Eldarna flammade upp en kort stund för att sedan slockna, liksom själarna påföljande natt skulle slockna på flera hundra man när de sakta frös ihjäl, bland dem den norske vägvisaren. Totalt beräknas 3 700 man ha omkommit under karolinermarschen.

Fast mark till slut
Men denna höstdag lyser det stora flaket med Essandsjøen bekymmersfritt blått. Ingen snöstorm, bara ett stilla septemberljus som lyser upp ett par vita renar på språng. Det känns tryggt – vita renar är enligt samisk folktro ett tecken på »god renlycka«. Den som har många vita renar i sin hjord anses vara en bra renskötare. En vit renkalv har nämligen svårt att överleva eftersom den syns så bra och är ett lätt byte för rov-fåglar och rovdjur. Renarna försvinner ur blickfånget bakom ett krön, och istället dyker Storerikvollens hytta upp på en gammal fäbodvall. De sista kilometerna ger äntligen fast mark i form av en mjuk sandstig under våra fötter, fötter som sedan vilar ut på en av Norges absolut mysigaste fjällstationer. Storerikvollen är ett anrikt fjällboende från 1896 där generationer av trötta vandrare hämtat ny kraft. Hyttan är helt rätt utrustad för fjällmys: panoramautsikt över sjön och Sylmassivet, torvtak, grovt timmer och stora eldstäder. Det blir en lång kväll vid brasan.

——————————————————————————————————————————

NEDALSHYTTA
Det tar 2,5 timmar att köra hit från Trondheim, och en timme från Røros. Boka boende i tid, +47 73 81 46 23. Öppet med matservering 23 juni till 24 september. När hyttan är stängd finns självhushåll, då får man »hyra« en nyckel via Trondheims turistförening, +47 73 92 42 00.

STORERIKVOLLEN
Norges mest genuina fjällhytta! Boka boende på +47 73 81 53 46. Öppet med matservering 23 juni till 24 september. Självhushåll under lågsäsong. Bara två lite större vad på sträckan mellan Nedalshytta och Storerikvollen, över Norra och Södra Fiskåa.

TOPPTUR PÅ STORSYLEN
Från Nedalshytta tar det nio timmar plus raster. Ryggen är 20 till 30 meter bred och på svenska sidan går den över i ett stup med Sylglaciären längre ner. En luftig upplevelse!

SYLARNA RUNT
En klassiker som gärna kan startas från Nedalshytta. Vandringen med övernattningar i Storerikvollen, Sylarna och tillbaka är cirka 58 kilometer. Den som vill utgå från svenska sidan startar i Storulvån och har då först 16 kilometer till Sylarna.

BONUS
Varför inte rida i gränsfjällen? Dyrhaug ridecenter i Tydal ordnar turer med övernattningar i hyttor. Information +47 73 81 54 72, www.dyrhaug.no.

——————————————————————————————————————————

Gränsfjällen

VANDRINGSTUREN
Startpunkt var i Ljungdalen i Härjedalen – vi anlände på kvällen och sov över på vandrarhemmet. Dagen efter tog vi taxi till Kläppen och gick tolv kilometer mot Helags fjällstuga. Avstånden mellan fjällstugorna är 25 kilometer mellan Helags och Nedalshytta, och 21 kilometer mellan Nedalshytta och Storerikvollen. Vandringen avslutades med fyra kilometer till Sjursvollen. Därifrån liftade vi till tåget, tillbaka in i Sverige. Det går också att fortsätta från Storerikvollen 16 kilometer till Blåhammaren, vidare tolv kilometer till Storulvån och taxi till tåget i Enafors.

KOMMUNIKATIONER
För buss till Ljungdalen från Östersund eller tågtider för Enafors/Storulvån, www.lanstrafiken-z.se . Tåg från Trondheim mot Östersund, www.nabotaget.nu.

HELAGS FJÄLLSTUGA
Boende i gamla Östan rekommenderas. Det är en välbevarad timmerstuga med högt i tak och vedkamin. Bastun i Helags har fantastisk utsikt över massivet. Frukost och middagsrätter som souvas finns. Information 0687201 50.