Det är stort att besöka självaste Besseggen i norska Jotunheimen. Toppen är Norges mest eftertraktade och besökta tack vare det dramatiska högalpina sceneriet med två tätt liggande sjöar i olika färger, en turkos och en annan blå. Kanske är känslan speciell inte bara för att miljön är spektakulär, utan också för att alla 35 000 som kämpar sig upp till toppen varje år lämnar kvar något av sin lidelse. Några av höjdrädsla och vånda, de flesta av övervinnande och triumf efter erövrandet av toppröset, uppför den vassa bergskammen, eller eggen som norrmännen säger.

Det är i slutet av säsongen som vi tar bussen en halvtimme från alpina centret Beitostølen till gården Gjendesheim. Härifrån går båten till Memurubu där vandringen börjar, liksom känslan av skolutflykt. Först sansad väntan på stranden bland hundratals andra, varav flera skolklasser. Sedan en obekväm resa nere i ruffen på en båt där avgaserna blåser in och utsikten begränsas till en grå bergvägg rakt mot nordost. Väl framme andas vi äntligen frisk luft, värmer huden i solen och går upp, upp, upp ...
– Någon har ramlat.

Toppröset på Bessfjället. Bestigningen klassas av norrmännen som krevende.

Ordet vandrar längs raden av besökare. En engelsk fotograf har stått på huvudet efter bara tjugo minuter i den torra värmen och ligger nu ymnigt blödande från ett sår i pannan. Benen är upphissade på ett av stenblocken invid den grusiga stigen. Han mumlar något om ”no fuss, I’m allright&” men förmår inte resa sig. Vi lämnar utrymme för lugn och ro medan han tas omhand. Mer turkost vatten blottas mellan bergsjättar allt eftersom slingrande stigar för oss mot skyn. Men stigen planar ut på en platå där en liten tjärn glittrar och västerut sträcker spetsiga glasyrtäckta fjälltoppar sig mot himlen.
– Nu måste jag få äta annars svimmar jag, ropar holländska Janneke och sätter sig på sin tömda ryggsäck. Smörgåspacken öppnas och innehållet smakar läckert till hett kaffe som kokats över öppen eld. Det drar snålt här på höjden och vindjackor och tunna mössor åker på.

Med ny energi går stegen upp mot den tuffaste biten av bestigningen, den beryktade kammen upp till den slutgiltiga toppen. Här får vi ta hjälp av armarna när vi gå-klättrar uppåt, det som ofta kallas scrambling. Belöningen är en klassisk vy, den mest fotograferade i Norge, över de två olikfärgade sjöarna alldeles intill varandra. Smaragden Gjende, grön av glaciärvatten och den högre belägna Bessvatnet, mörkt blå som en safir. Men alla njuter inte av utsikten. En ung kvinna gråter sig upp längs kammen och blir än mer upprörd när en norsk familj med barn i lägre skolåldern säkert tar sig förbi. Hennes pojkvän håller sig hela tiden mellan henne och branten som vetter ner mot sjön.

Men det är inte farligt, det går inte att falla ner. Trots att Henrik Ibsens hjälte Per Gynt gjorde en vild ritt på en ren över kammen, en färd som slutade i ett fall, eller snarare en flygtur, ner i gröna sjön Gjende. Ingen har till dags dato fallit ner från kammen hur skräckinjagande den än är för höjdrädda.

Vid toppröset pustar alla ut. Uppsluppna skratt befriar ansikten från sammanbitna miner vilket håller i sig på vägen ner som är stenig men flackare. Förbannat också, mitt andra objektiv saknas, tänker jag för mig själv när jag ska byta från vidvinkel till tele. Jag ser framför mig hur objektivet rullat ur min ryggsäck som är ny och ännu ej ”inkörd”. Med tacksamhet säger jag ja till sällskap tillbaka upp på toppen där jag senast öppnade ryggsäcken, tacksamt tänker jag också på alla mil av löpning jag har i benen efter nästan fullbordad träning inför Lidingöloppet. Dagens bestigning av Besseggen är inte bara ett effektivt träningspass, utan i första hand intrycken av alla "skolkamrater" jag mött. Naturupplevelsen kommer faktiskt långt efter. Inte för att den är obetydlig, utan bara för att intrycken av alla människor är mycket starkare.