Till ytan mäter Andalusien sig med vårt största län, Lappland, men befolkas av drygt åtta miljoner – att jämföra med Lapplands ynka hundra tusen. Regionen är Spaniens varmaste och kulturen starkt präglad av nästan tusen år av muslimsk ockupation. Slutet av oktober närmar sig när Jasper och jag ger oss iväg på en femdagarsvandring. Det är i 184 000 hektar böljande vildmark i nationalparken Sierra de Aracena y Picos de Aroche som vi söker vårt bekväma äventyr. En lyxvandring längs okända stigar i ett kulturlandskap som tycks ha stått stilla i hundra år. Charmiga vita byar smyckar ett uråldrigt odlingslandskap, en uteservering finns alltid runt hörnet och ett natthärbärge på dagsavstånd. Allt vi egentligen behöver är en dagspackning.

De högsta topparna här är föga kända och når ungefär samma höjder som våra sydligaste fjäll i Grövelsjön. Här är bergen dock brantare och högre från fot till topp, där de reser sig nästan rätt ur Atlanten. Atlanten som också ger ett varmt och nederbördsrikt klimat – en förutsättning för den trädbevuxna och gröna naturen. Glador, kejsarörnar och svarta gamar svävar ovanför trädkronorna. Bland ekollon och kastanjer bökar vildsvin och här gömmer sig några skygga och starkt hotade lodjur. Det är en levande bygd, nu under hösten spenderar byborna veckor i skogen med att skörda sötkastanjer och svamp.

Här i nordvästra Andalusiens skogsmarker frodas också de iberiska svarta grisarna. Obekymrade njuter de av årstiden ”montaners” då skogarna fylls av favoritmaten – nedfallna ekollon – en kosthållning som är förutsättningen för att få klassas som exklusiv Jamon Iberico de Bellota, iberisk ekollonskinka. Efter att ha levat under två montaners, slaktats, saltats och lufttorkats i två till tre år inbringar den mest lagrade ”Gran Reserva” -skinkan ett kilopris på åtminstone tusenlappen.

Myllrande lantliv
Jag anländer från norr via Stockholm, Malaga och Sevilla, Jasper från en spansk by en flodsbredd från Portugal. Med våra överdimensionerade packningar, onödig mat, säkerhetsutrustning för nödövernattning och vinterkläder lämnar vi samhället Aracena. Luften dallrar ovanför asfalten och dammet vill inte lägga sig efter de mullrande lastbilarna längs landsvägen. Bakom en stormarknad hittar vi en passage inklämd mellan två lagerbyggnader, likt baksidan av en garderob som leder till en höstdagjämningens Narnia. Under våra fötter förvandlas asfalten till röd jord, väggarna blir till träd, och vi är på väg mot byn Fuenteheridos.

Fullmogna kastanjer faller genom luften och dunsar ner i drivorna av gyllene löv. Landskapet är nytt för mig, en sida av Spanien jag tidigare inte upplevt. – Vilka gigantiska träd! Det är som på landet förr i tiden, ropar jag och passar en taggig kastanj med en bredsida. Jasper tar emot och nickar. Här myllrar landsbygden av sävligt liv. Innanför en stenmur galopperar ystra spädgrisar genom leran mot en rynkig och tandlös man. Ett stenhus med grästak vilar i hörnet av hägnet och utanför står en nästintill uttjänt Renault. Jaspers spanska är en av nycklarna till att hitta bland de virriga stigarna, den gamle mannen ritar sin beskrivning i dammet på bilens bakruta.

När vi tvekar vid ett annat vägskäl tar ett gäng småkillar en paus i sin ta fatt-lek och pekar entusiastiskt ut rätt väg. Någon timme senare studsar ett par cross country-cyklister i tajt lycraklädsel förbi och ett par mulors rumpor guppar framför oss, den ena lastad med kastanjesäckar och den andra med kastanjeskördaren själv.

Vi är en del av det lokala transportsystemet baserat på cyklar, kängor, mulor och skrotbilar. Och likt skrotbilar stannar vi och tankar, fast miljövänligt bränsle: läckra och i oändlighet varierade tapas, tostadas, Rioja-viner och café con leche. Människorna är bestämda men vänliga, priserna likaså, särskilt med tanke på att maten är en upplevelse i sig. Äkta, lokal och traditionell mat til¿- lagad med omsorg.

Skapar sin dröm
Denna första natt är vi inhysta hos Hermione och Nick Tudor som bott, ridit och vandrat här i nästan 20 år. Deras gård Finca el Moro tycks ge dem ett drömliv, jag tänker att de är lyckligt lottade. Men deras lycka är resultatet av hårt arbete som aldrig tycks ta slut med de vidsträckta grishägnen, korkekskogarna och trädgårdslanden där grönsaker och blommor odlas för husbehov, vilket inkluderar deras vandrings- och ridgästers behov. Hermione och Nick arrangerar veckovandringar och -ridturer i Sierra de Aracena.

Innan Nick kunde skicka ut sina gäster med kartor vandrade han hundratals kilometer och nu får vi kartan till hans fyradagars smugglar-rutt, längs samma vägar som ”säck-männen” tog när de med stor risk smugglade kaffe över bergen från närliggande Portugal. Det är vår skattkarta. Men innan vi ger oss av njuter vi av gårdens kött och grönsaker. Plus lyckan av en dagsritt på andalusiska hästar som Hermione själv fött upp och ridit in. Mitt vackra sto Bella är blind på ena ögat efter en olycka men det påverkar inte hennes säkerhet på hoven i stenskravel och lerhalkiga slänter. Innan vi vandrar iväg tipsar Nick om alternativ och sina favoriter bland de hundratals kilometer stig som flätas samman med hans smugglarled. – Det är mycket lätt. Ni kan inte gå fel, upprepar han.

Orts namnen visar vägen
En halv dagsvandring senare är vi vilse. Stigarna tycks gå i fel riktning. Ortsnamnen avslöjar en hednisk vördnad för den fysiska världen, men är tack vare sin beskrivande karaktär till hjälp. Namnet på byn som vi just lämnat, Castaño de Robledo, betyder Kastanj i ekskog, och byn vi är på väg till, Los Romeros, översätts till Rosmarin via en tredje by som heter Kalla vattnet. Men just nu önskar vi oss byn Telefon, Antenn eller Stora Silon eller något annat landmärke som vi kan identifieras på kartan. – Ni kan inte gå fel, muttrar Jasper som ett mantra allteftersom vi lufsar uppför en brant ringlande lerstig.

Timmar senare ser vi ut över skogar och slätter från en topp, och kanske är månlandskapet de övergivna gruvorna vi hört talas om, och där i söder Atlanten, och i väster kan det vara Portugal. Tack och lov får vi till slut syn på Los Romeros bara några kilometer bort. Välförtjänta riggar vi en hängmatta under ett träd och dukar upp våra smörgåspapperspaket med bröd, ost, ekollonskinka och chorizos på ett liggunderlag. Innan vi når Los Romeros faller skymningen och vi hittar inget ställe att övernatta på. – Det här är en männens bar, viskar Jasper och jag undrar vad han menar medan vi gör entré.

Här tillbringar byns maskulina befolkning kvällarna med att titta på fotboll, dricka sherry och diskutera lokal politik. Jag känner mig totalt malplacé och förslaget om att sova under bar himmel blir riktigt lockande. Det är tillåtet inom nationalparkens gränser om vi frågar markägaren om lov. – Vi går i ett par timmar och sen kan vi lägga oss och sova, instämmer Jasper och vi går trallande och trevande uppför stigen längs bergssidan. Båda har under resan lyckats förlägga pannlamporna men kamerans lilla lampa och en nyckelringsdiod lyser upp vägen i takt med att mörkerseende och andra sinnen skärps.

Den milda natten är stjärnklar när vi närmar oss vår sovplats. På vägen studerar vi Nicks karta och konstaterar att man kan nå byn Las Canalejas genom att gå upp på San Cristóbals tusen meterstopp på slingriga stigar. Här finns också en anteckning om att man ”lätt kan föreställa sig de unga /¿/ (smugglarnas) klättring här om natten – men försök göra det med en sextioliters säck kaffe över ryggen”. Fundersamt väger vi våra anatomiska dagpackningar och gör oss en bild.

Smådroppar blir gurgel
Snart somnar vi på en platt gräsplätt intill en stenmur. Det svarta himlavalvets lysande fräknar tindrar tryggt ovanför oss, luften är frisk att andas och alldeles stilla. Några grisar bökar dämpat bakom muren nyfikna på våra för dem okända ljud och lukter. Ett par timmar senare väcks jag av ett ljud som jag förtränger. När det inte längre handlar om försynta dripp-dropp, utan om att vatten porlar i en rännil utmed liggunderlaget utbrister jag: – Jag är genomblöt, måste gå mig varm!

Stigen förvandlas i en gurgling till en ström under våra fötter. I beckmörker snubblar vi ner genom den mörka byn Canalejas. Som tur är kan vi enkelt följa den väldränerade järnvägsvallen tills vi når en väntkur lagom stor att skyla två blöta sovsäckar och ge oss möjlighet att dåsa till gryningen. Istället för att bestiga det fantastiska berget i smugglarspår, traskar vi på landsvägen under de dimhöljda bergen till byn Almonaster la Real. Vi får i oss livgivande hett kaffe, kryddad skinka på rostat bröd och en liten konjak.

Huvudnyheten på TVs morgonsändning är de skyfall och stormar som drabbat hela Andalusien och den tidigaste snöstorm man haft i Sierra Nevada strax nordost om oss på 100 år. Jasper skannar mig diskret efter tecken på lunginflammation eller, etter värre, dåligt humör. Men jag är varm och glad. Regnet envisas under den branta dagsvandringen längs åsnestigar till den vita byn Alájar. Det går lätt eftersom vi har varmt bad, riktiga sängar och en gourmetfrukost att se fram emot på La Posada, ett renoverat 1700-talspensionat. Under natten torkar våra sovsäckar och kläder för att nästa dag fylla våra ryggsäckar eftersom vädret kräver shorts och t-shirt.

Det är åter så varmt som södra Spanien förväntas vara. Ännu en gång får vi naturliga vägmärken att orientera oss efter. – Lägg märke till palmen, där tar ni höger, säger hotellets trevliga värdpar. Och sedan grisarna! Instruktionerna verkar oanvändbara i ett landskap nedlusat av träd och svin. Men när vi väl lyfter blickarna upptäcker vi att stigen bland ekar och kastanjeträd faktiskt går under en högtflygande palm. Sedan följer ett grisparadis, komplett med ståtliga galtar som möter upp utanför raserade murar, djuren ockuperar ett övergivet gårdshus precis som i George Orwells bok Djurens gård.

Pärlorna på turen
– Maten gör nog starkast intryck, säger Jasper när vi summerar vandringen. Vi tävlar i att komma ihåg namnen på de sju lokala olivoljorna vi provade på frukosten. Han stoppar en bit skinka i munnen och mumlar något, halvt på spanska, halvt på engelska, om membrillo och quince gelé och hävdar bestämt att grisarna är ekologiska.

Att frigående grisar ger ekokött precis som de nollmärkta äggen från frigående höns i våra svenska butikshyllor. Det ger lyckliga djur och det håller landskapet öppet samtidigt som de vackra och uråldriga skogarna bevaras. Naturturism lockar också besökare, sådana som vi, är också en viktig och växande inkomstkälla i bygden. Bäst av allt - Sierra de Aracena är precis som vårt första intryck: som det var på landet förr.

Mer fakta om Andalusien?
KLICKA HÄR