Himmel på gåsen

DET GÅR INTE ATT LÅTA BLI när vädret och föret är gudomligt. Men turkompisen Tina Esbron har fått ett vikariat på fredag och vi hinner inte tillbaka från en tredagarstur med en resdag – det är redan måndag och lunchtid.

– Vi hinner om vi sticker nu, säger Tina i telefonluren. Jag kan fixa en skjuts till Storulvån. Åtta timmar senare flödar kvällsljuset över oss. Vi har skidat mer än halva sträckan mot Gåsenstugorna där vi ska övernatta, och njuter av att snabbt vara långt ute till fjälls. Det är en hyfsat lätt tur över västra Jämtlandsfjällens högplatå, omgiven av både vänligt böljande men också några hisnande branta fjäll. Bakom oss ligger Snasahögarna, till vänster Bunnerfjällen och så småningom dyker Sylarna och slutligen Helags upp. I det här vädret hade det varit en njutning att tälta men vi väljer ändå lyxen i stugor och vedeldning i kaminer.

Ryggsäckarna väger trots det alltför mycket på grund av diverse godsaker och vin.

– En kompis som jobbar i det militära säger att man ska vila var fyrtionde minut, säger Tina tidigt på turen.

Eftersom det är första gången vi går på tur tillsammans ska vi nu känna på varandras turvanor. Jag som gillar att gå utan klocka är skeptisk till tidsregeln och vill hellre stanna när min eller Tinas inbyggda ”mat-och-sovklocka” ringer. Vid den fjärde pausen kikar Tina på sitt ur och säger än en gång:

– 40 minuter sen sist.

In i ett mörker
En kungsörn glider förbi vid Tjallingens sommarviste och mängder av spelande ripor skjuter skrockande upp ur den glesa björkskogen. De lyser vita mot den i skymningen gul- och senare rosafärgade snön. Efter behaglig skejting på den platta rullstensåsen längs Handölan börjar nu stigningen upp på kalfjället mot Gåsen, med den högst belägna stugan i området på 1 100m.

Var är månen? I förrgår var den alldeles full och steg upp klockan halv nio. Nu närmar sig klockan elva och det går långsamt uppför på stighudar – vita vinterfjäll har aldrig varit så mörka. Till slut dyker ett fladdrande sken upp från Gåsenstugorna, välkomnande oss och våra hungriga magar.

Stugvärdshunden Athos är nöjd nästa morgon när fyra gäster äter frukost utanför stugan. Alla har unnat sig sovmorgon och silvret visar redan på tio plusgrader. Athos är TV-kändis från Vildmark får vi veta och han poserar glatt framför kameran och slickar husse, tillika stugvärden, Stig Björn Sundell i hela ansiktet.

– Här på Gåsen finns inga mellanting, berättar vår underhållande stugvärd. Det är himmel eller helvete. Detta är kulmen på det långvariga högtrycket, sen blir det sämre. Till helgen blir det riktigt uschligt.

Glada över att vi ska hem innan helgen får vi höra många historier om olika sällskap som undsatts här i oväder och snöstormar, om förvirrade vandrare som gått vilse i dimman och hur ena stugan placerats fel så att den snöar igen. Och om andra duktiga berättare:

– Lapparna har hur mycket historier som helst om oknytt.

Enligt sägnerna håller oknyttet till i en triangel mellan Vålåstugorna, Ljungan och Ljungris. Här händer det att folk ramlar utan anledning, att de går vilse, eller tappar saker som sedan återfinns i hemmet när de kommer tillbaka efter turen.

Kartan får liv under berättelsen och vi får också veta var Stig Björn sett järv och, förstås, var det är bäst att skida. Var fjällrävarna håller hus förblir dock en hemlighet men vi ska hålla ögonen öppna tipsar han. När vi tar på oss skidorna slokar Athos svans.

– Nu blir han ledsen när gästerna ger sig av, förklarar Stig Björn Sundell och vi lämnar stugan, kanske som vinterns sista gäster.

Solen värmer upp luften som står blick stilla i en stor bubbla mellan fjällen. Skarsnön är blank och bärande som en gigantisk marängbotten. Eftersom vattendragen fortfarande är täckta väljer vi en mer ostlig väg, mellan Stora Härjångsstöten och Härjångsåsen, istället för att följa vinterleden. Stora järvspår och små fjällrävsspår korsar vägen flera gånger, men varken människa eller oknytt syns till. Däremot har en lämmel fullt upp med något outgrundligt jobb på en barfläck och hon tar ingen notis om att vi äter lunch alldeles intill.

Efter en utdragen njutningsdag med många pauser kommer vi fram till Helags fjällstation. Det är full rörelse i huvudbyggnaden och vi bjuds på varm saft av värdparet Anna och Bengt Hansson.

Under middagen ute i sovstugan Västan gör vi många trevliga bekantskaper. Agneta Krylberg och Kjell Uhlin som vi även mötte på Gåsen är här. Ingemar Nilsson har stuga nere vid Storsjön några mil härifrån och gör under sitt frihalvår från jobbet nu sin tredje tur på två månader. Urban Lodin är nybörjare och har gått sin första skidtur. Efter de inledande dagarna satte han sin sambo på tåget hem till väntande jobb och tog själv några extra dagar ledigt för att förlänga sin skidtur.

– Det här är något av det bästa jag gjort, säger Urban.

Det är en uppsluppen och surrig stämning till långt in på kvällen.

Till topps
Efter en stadig frukostbuffé ger vi oss av upp mot toppen av Helags. Ingemar Nilsson, som tittat på toppen från sin stuga i 30 år, och Urban Lodin har också bestämt sig för att ge sig upp. Bestigningen är lätt, förutom ett kortare brant parti där det är isigt. Den sista biten lämnar vi skidorna och går. Det är vidunderligt att se in över den norska sidan och dess fjäll som är okända för oss, men lika härligt är att skåda den svenska som vi känner väl och haru studerat på kartan oräkneliga gåner. PÅ vägen ner tar vi en flackare väg och innan snön ruttnat i skolen hinner vi lägga både mer och mindre härliga telemarkssvängar.

Efter våfflor och mys vid Helagsstugan tvingar vi oss iväg mot slutet i Ljungdalen. Vi glider skönt utför den lätt lutande leden som turligt nog har skoterpackad snö. Några renar strövar omkring på leden. Nere vid trädgränsen dyker det upp nya flockar av ripor som verkar oförtrutet ha spelat vidare sedan vi senast såg dem i förrgår, och i dalen möter några besvärligheter när snöbroar över porlande jokkar nästan smultit bort. Det gäller att ta sats, göra sig lätt och ta små utjämnande steg för komma över.

Vid Kläppen finns en bilväg men vi vill fortsätta bara lite till. Snön håller ytterligare ett par kilometer men sedan är det dags att ringa efter taxi.

Klockan har hunnit bli nio på kvällen innan vi kommer fram till vandrarhemmet i Ljungdalen. Härifrån går den ökända skolbussen endast klockan sex på vardagsmorgnar under terminerna. Turister som önskar busstransport vid andra tidpunkter tas det ingen hänsyn till. Synd på en naturlig knutpunkt för ett fjällsområde som förtjänar många besökare! På bussen och tåget hem nästa dag konstaterar Tina att vi blir fikasugna exakt var fyrtionde minut.

Så gick vi

Dag 1 Storulvån 720 meter över havet, Gåsenstugorna 1 100 meter, 20 kilometer Dag 2 Gåsenstugorna-Helags fjällstation 1 040 meter, 18 kilometer Dag 3 Helags fjällstation-Helags topp 1 786 meter-Ljungdalen 650 meter, 23 kilometer Fjällkarta Z6

Av: Erika Willners Foto Erika Willners och Tina Esbron