Det sades i svensk lavinupplysning från slutet av 90-talet att: ”laviner inträffar när du minst anar”. Det är inte sant.
För den som kan laviner finns tecknen på lavinfara alltid där. Det är bara en fråga om att kunna tyda dem och sedan konsekvent handla därefter. Det är en fråga om kunskap, erfarenhet och inte minst ett praktiskt beteende ute i terrängen. Laviner har inget med slump eller otur att göra, de sker på grund av en specifik orsak, på en specifik plats och vid en specifik tidpunkt. Det finns nästan alltid uppenbara varningssignaler på detta.
Vad vi inte får glömma är att laviner är farligare än de flesta av oss kan föreställa sig.
Det är en bedräglig fara. När solen skiner och snön ligger djup över ett inbjudande landskap gäller det att fortfarande vara vaken på tecknen som finns där ute, trots att lugnet verkar fullständigt.
Varje år dör 140 personer i laviner i Nordamerika och Europa. Det är många, många fler som dör i Asien och Sydamerika men därifrån saknas statistik. I Sverige är det i genomsnitt en person vartannat år, det dör dock ett antal varje år i Alperna. Siffrorna i Europa och Nordamerika är relativt oförändrade över tid trots att antalet personer som rör sig i lavinterräng ökat. Det betyder att bättre kunskap och modern utrustning spelar en avgörande roll.
Men det är trots allt tomma siffror som egentligen inte säger oss så mycket.
En schweizisk undersökning på olyckor mellan 1981 och 2001 som innefattar drygt tvåtusen tillbud pekar på mer upprörande och konkreta siffror: 22 procent, det vill säga nästan var fjärde person, som överhuvudtaget hamnar i en lavin omkommer! En självmordskandidat hade varit nöjd med sämre odds, en rysk roulettespelare hade troligen avbrutit spelet medan skidåkare i många fall fullföljer utan att reflektera. Hamnar du under snön och begravs, är sannolikheten större att du dör (51 procent) än överlever, oavsett om du har transceiver! Likväl fortsätter många att negligera farorna med förevändningar som: ”det är andra som åkt före” och ”det är farligare att åka bil”.
Kraften i en lavin är oerhörd. Snö väger i regel runt 200-400 kilo per kubikmeter. En lavin som har potential att begrava en människa med en 10 meter bred, 30 centimeter djup brottkant och en längd på 30 meter väger utan vidare 20 till 35 ton. Det motsvarar ett 20-tal bilar av kombimodell! Det är bara gravitationen som kan stoppa riktigt stora laviner.
Det finns de som menar att man aldrig ska befinna sig i lavinfarlig terräng. Det är med stor sannolikhet genomförbart för den som ägnar sig åt golf, men det är inte ett praktiskt synsätt för skidåkaren. Skidåkning kräver lutning och snö. Även om vi inte åker i brant terräng så finns nästan alltid lavinfarlig sådan närvarande, till exempel på bergssluttningar ovanför oss. Den teoretiska färdvägen för en lavin är mycket omfattande och de flesta skidorter i Alperna ligger väl inom ett teoretiskt olycksområde. År 2000 nådde en lavin i Riksgränsen hela vägen in bland bebyggelsen och en människa omkom. Laviner har även gått rakt över platta avsnitt på Kungsleden mellan Singi och Sälka, där få räknar med dem, och efterlämnat husvagnsstora block mitt på leden. Riskerna kan minimeras men inte elimineras. Med lite kunskap och rätt beteende är det enkelt att skilja på det som är generellt farligt och det som är generellt tryggt. Problemet är att vi ibland inte handlar rationellt, vi förlitar oss på känslor och ibland tar motivationen att åka en fin sluttning överhanden över uppenbara fakta.
Det är ditt beslut
Det är ditt beteende och omdöme som kan hindra dig från att befinna dig på fel plats vid fel tidpunkt.
Ett problem med lavinutbildning och lavinkunskap är att den traditionellt varit kunskapsbaserad och inte praktisk. Det har mest handlat om att lära ut fakta och kunskaper om till exempel lutningar, nederbörd, vind och temperaturer, istället för att lära ut ett praktiskt beteende i terrängen. Hit hör rätt vägval och förmågan att kunna läsa de tecken som finns där ute. Laviner är de enda naturligt förekommande faror som utlöses av skidåkaren själv.
Några grundläggande tecken på lavinfara är tillgången på snö, lutning, vind, i vissa fall temperaturförändringar och en utlösande faktor som till exempel en skidåkare. Dessa faktorer är ständigt närvarande.
– Vi ska lägga grundläggande kunskap på minnet, inte glömma bort att laviner förekommer i sluttningar som är brantare är 25 grader och att snöfall på två centimeter i timmen eller tjugo centimeter på två dygn är givna tecken på lavinfara. Tillsammans med vind kan situationen förvärras ytterligare på läsluttningar. Men det är ännu viktigare att vi lär oss tolka terrängen, se tecknen och välja rätt färdväg.
Så säger Mårten Johansson som driver Åre Lavincenter och leder utbildningar för yrkesverksamma inom snö- och lavinsäkerhet, instruktörer och allmänhet.
Det är helt enkelt en fråga om att titta upp istället för ned. Informationen finns där runtomkring oss, det gäller bara att ställa rätt frågor och titta efter rätt saker. Information gömmer sig naturligtvis även i snölagren, det är ju där lavinen kommer att utlösas, men snölagren säger bara något om den specifika plats vi studerar. Variationerna är stora i terrängen och eftersom ett tursällskap är i rörelse, ofta över stora ytor, är det i regel lättare att söka information från omgivningen istället för snölagren.
Tecknen finns där
Ett lavinsäkert beteende kan sammanfattas i fyra punkter.
– När vi är på väg ut och när vi befinner oss i terrängen ska vi hela tiden ställa oss själva en rad frågor och hela tiden ifrågasätta våra egna svar, menar Mårten Johansson.
1 Mänskliga faktorer
Är vi redo att ge oss ut på fjället? Har vi rätt utrustning, har vi rätt kunskaper? Är vi i rätt sinnesmod, tänker vi fortfarande på jobb istället för snö, laviner och väder? Här är det lätt att överskatta sig själv.
2 Terräng
Kan det överhuvudtaget gå laviner här, ja eller nej? Finns det tecken på att laviner kan gå? Avsaknaden av träd i ett område kan vara en tydlig indikation på regelbunden lavinaktivitet. Finns andra spår såsom böjda eller misshandlade träd och buskar? Om det kan gå laviner finns det några saker som förvärrar situationen, till exempel läsluttningar som samlat snö och konvexa ytor med spänningar i snötäcket.
3 Snöstabilitet
Informationen om snöns stabilitet kan delas in i tre klasser, där klass I är viktigare än klass II som är viktigare än klass III.
Laviner, klass I-information
Vilka förhållanden råder? Sök information, gärna genom att fråga någon som känner till området och vet hur förhållandena är. Är terrängen tillräckligt brant för att skapa förutsättningar för laviner. Det tydligaste tecknet på lavinfara är att laviner går eller har gått i en viss typ av sluttningar. Är detta representativt för alla sluttningar i väderstrecket? Kan vi fortsätta turen efter en alternativ färdväg som inte inbegriper dessa sluttningar?
Snötäcket, klass II-information
Förekommer andra indikationer i omgivningen som sprickbildningar, sättningar i snön eller ljud som kan kopplas samman med lavinfara, såsom ihåliga och icke-homogena snölager. Släpper snön när jag skråar över en ofarlig mindre sluttning?
Väder, klass III-information
Vad säger rådande snö- och vindförhållanden om lavinfaran i allmänhet? Har det snöat eller blåst på den senaste tiden och i så fall från vilket håll, vilka mängder och vilken typ av snö? Förväntas förhållandena ändras under turen och påverka vårt val av färdväg?
4. Konsekvenser
Vad händer om det går en lavin? Hur stor kan lavinen bli? Finns det folk, hus eller vägar under? Går lavinen ner i en ravin, där du riskerar att begravas djupare ner i snötäcket? Finns det stup som du kan dras med utför och skadas?
Den dynamiska gruppen
Det bästa sättet att undvika att hamna i en lavin är att använda terrängen till sin fördel, det gäller uppför såväl som utför. Naturen erbjuder naturliga skydd mot laviner. Klippor, utsprång, tät grovstammig skog och bergsryggar ger under nästan alla förutsättningar säker färdväg och säkra platser för rast. Använd kartan flitigt och planera färdvägen, memorera säkra platser inför nedfärden.
Ibland måste ett område med högre risk passeras, det går helt enkelt inte att undvika det. Det kan till exempel vara en sluttning högre upp som har potential att spärra av dalgången där ni färdas. Färdas då en i taget och håll varandra under uppsikt hela tiden. Tiden som vi exponerar oss för fara ska hållas så kort som möjligt. Med andra ord är det bättre att snabbt glida utför över ett område än att långsamt passera det på väg uppför. Passera aldrig ovanför någon annan och stanna bara på säkra platser.
I en väl fungerande, liten och kunnig grupp fungerar detta konsekvent, på rutin. Gruppen går isär och håller avstånd när terrängen så kräver, håller gemensamt uppsikt och utsätter inte varandra för onödiga faror. Det omvända gäller för ovana och större grupper som ofta har svårt att fungera på ett bra sätt i lavinterräng. Opålitliga och okunniga risktagare är det sämsta ressällskap du kan ha. Gruppmedlemmarnas kondition och skidvana är också avgörande för gruppens säkerhet. Även gruppens sammansättning måste övervägas, det är direkt olämpligt att ge sig ut i komplex terräng med en stor och ovan grupp.
Om olyckan är framme
Nästan alla laviner utlöses av offret själv eller någon i dennes grupp. Offpistskidåkning och toppturer står för hela 62 procent av alla dödsfall i laviner, 16 procent är klättrare och 10 procent är snöskoteråkare. Skoteråkare är en grupp som ökat kraftigt de senaste tio åren. En klar majoritet av olyckorna sker långt från organiserad hjälp. Det innebär att gruppen måste organisera ett räddningsarbete på egen hand med tillgänglig utrustning. Kamraträddning lär du dig förslagsvis på en kurs och genom träning, när olyckan är framme är det för sent.
Tiden är den enskilt mest avgörande faktorn för en lyckad räddning. Redan när lavinen har stannat är en av tio begravda döda. Resterande 90 procent har goda chanser att återfinnas levande, förutsatt att sällskapet agerar snabbt och rätt. Efter 18 minuter sjunker överlevnadsfrekvensen drastiskt och efter runt en halvtimme lever bara en av tre. Efter det planar överlevnadskurvan ut eftersom tillgången på syre avtar. En luftficka framför näsa och mun förlänger möjligheterna att överleva under snön avsevärt.
I själva sökarbetet är det viktigt att hantera spade och sond rätt. Sonden ska användas vinkelrätt mot underlaget, alltså inte vertikalt. Genom att använda sonden på detta sätt minimeras grävavståndet från yta till offer. När kroppen hittats, lämnas sonden på plats och grävningen sker längs med sonden. Att gräva fram en person på en meters djup tar 10 till 15 minuter med rätt utrustning. Andningsvägarna måste frigöras så snabbt det är möjligt. Inled hjärt- och lungräddning omedelbart om andning och puls saknas.
Tre fjärdedelar omkommer på grund av syrebrist, den resterande delen dör av trauma, det vill säga skador. Endast två procent dör av hypotermi, nedkylning. Men nedkylda offer måste behandlas varsamt under räddningsarbetet så att inte kallt blod i armar och ben strömmar till hjärtat och orsakar störningar på hjärtfrekvensen.
Chansen att dö i en lavin stiger från drygt 4 procent om du håller dig på ytan till 22 procent om du blir fullständigt begravd. Siffrorna talar för sig själv – det gäller att hålla sig på ytan. Initialt ska man försöka åka ur käglan. Misslyckas det är det viktigt att försöka hålla sig ovanpå. Ju närmare ytan man hamnar desto kortare blir grävtiden och chansen att överleva ökar. Hamnar du mitt i lavinkäglan gäller det att krypa ihop så att risken för att träffa träd och stenar blir så liten som möjligt. Sedan gäller det att försöka skapa en luftficka framför mun och näsa med hjälp av armar och händer, det är den enskilt viktigaste faktorn för överlevnad.
Ett kraftigt nedkylt lavinoffer som haft tillgång till en luftficka får inte förklaras död innan kroppen är återuppvärmd på sjukhus. Därför är det viktigt att utröna om lavinoffret har tillgång till en luftficka under utgrävningen och sedan fortsätta med hjärt- och lungräddning till dess att sjukvårdspersonal kommer till platsen.
Nytt på utrustningsfronten
Samtliga i gruppen ska ha transceiver, det är det enda hjälpmedlet på marknaden med vilket en självförsörjande grupp kan finna en begravd person under rimlig tid. För den som ska köpa en ny transceiver är det den digitala varianten med tre antenner som har bäst prestanda.
Samtliga i gruppen bör ha sond och spade i metall.
– Snön var stenhård. Vi knäckte 30 till 40 sonder. Det var som att gräva i frusen jord, säger lavininstruktören Sverre Hjelmeland om en olycka i Sunnfjord till tidningen Friflyt.
Uttalandet understryker nödvändigheten av stark och hållbar utrustning. En spade i plast duger inte när det verkligen gäller.
En ABS-ryggsäck, Avalanche Airbag System, är den enda utrustning som faktiskt reducerar risken för att bli begravd. ABS fungerar genom att två ballonger som är fastmonterade i ryggsäcken blåses upp när åkaren drar i utlösarhandtaget. Offret håller sig tack vare en större volym ”flytande” ovanpå snön. Statistik framtagen av den internationella bergsräddningsorganisationen ICAR talar för sig själv: vid 77 lavinincidenter där ABS användes omkom endast en person. I samma laviner var också 25 personer utan ABS inblandade, av dessa dog 9. Detta är anmärkningsvärt och ABS borde vara vanligare än vad det är idag.
Ännu en intressant utrustningsdetalj är Avalung, som med hjälp av ett munstycke skiljer på ut- och inandningsluft. Avsikten är att ett offer ska överleva längre under snön och att chansen att räddas därmed ska öka. Det finns tre kända fall där personer överlevt med Avalung, men det statistiska underlaget är fortfarande tunt för att säga något definitivt om fördelarna med systemet. Recco är fortsatt ett rekommenderat och billigt hjälpmedel i framförallt skidområden.
Ett väl tilltaget första hjälpen-kit är den utrustning som ofta glöms bort. Eftersom en av tio som begravs i en lavin dör omedelbart på grund av allvarliga skador är det inte ovanligt att räddade som grävs fram har livshotande skador. Första hjälpen är därför en självklarhet på turen.
| Ställ rätt frågor!
Mänskliga faktorer Terräng Snöstabilitet Konsekvenser I lavinen |
Testa dina kunskaper!
Åre lavincenter har Sveriges enda permanenta träningsanläggning för transceiversökning, placerad mitt i skidområdet. Här kan du träna lavinsökning på egen hand. Ta med transceiver och sond. Mer information på Arelavincenter.se . Flera hemsidor har interaktiva lavintester där du kan gå på en simulerad tur där det gäller att fatta rätt beslut. |
Av: Kalle Grahn
