Det droppar från taket på Rifugio Cavazza al Pisciadù. Våra skidspår letar sig ner genom dalen till hyttan, inga andra spår är synliga i området. Det är tyst och orört. Ändå är det bara två kilometer ner till Sellaronda och Dolomiti Superski med sina 1 200 kilometer pistade backar och skramlande liftar.
En bit mat mot husväggen, hyttan är stängd. Det är ännu bara januari så vi får klara oss utan rykande espresso eller macchiato. Livet är hårt och solen strålar alldeles förskräckligt mycket, tänker jag ironiskt.
Någon halvtimme och några hundra meter senare visar bergen upp ett mer allvarsamt ansikte. För att komma ner i rännan och vidare ner i dalen måste vi passera en suspekt konvex snösluttning. Det bästa alternativet visar sig vara att treva sig fram på skidorna just på kanten, eftersom där sticker fram stenar som binder snön.
Det är inte fråga om en nära döden-upplevelse, men det är ändå tio meter ner. Valmöjligheterna i bergen är begränsade, man kan alltid gå tillbaka och man ska alltid ha en alternativ väg i beredskap. Men hur gör man när det bara finns en väg ner genom femhundra meter höga klippor, en ränna som klyver berget?
En och en passerar vi den lilla sluttningen, en kalkylerad risk som alltid i bergen. Det är just det som är tjusningen. Här är dessutom kontrasterna en del av denna tjusning.
Därnere, under skidspetsarna i slutet av rännan, åker italienare i guld- och silverfärgade skidställ med solglasögon från Dolce & Gabbana. Här uppe pumpar adrenalinet under slitna Gore-texplagg. Endorfinerna får oss att le åt de två världarna.
Lockande dramatik
Det var en fransk forskare med det något omständliga namnet Déodat Guy Sylvain Tancrède de Dolomieu som för över 200 år sedan gav området dess namn. Hans upptäckt gällde bergarten, kalkstenen här reagerade nämligen inte som brukligt med saltsyra och måste därför ha en unik sammansättning. Bergarten fick namn efter sin upptäckare – Dolomit.
Dolomiterna bildades för 250 miljoner år sedan ur de gigantiska korallreven i urhavet. Istider, glaciärer och erosion har förvandlat det en gång levande revet till död sten. Ett närmast bisarrt bergslandskap, något liknande finns inte i Alperna. Det är det som gör området så speciellt att det nyligen togs upp på Unescos världsarvslista.
För skidåkaren är bergen unika, oavsett bergart eller världsarv. Topparna i området är inte i närheten av att vara bland de högsta i Europa. Det är istället formerna som är grejen. Kalkstensväggarna är inte sällan lodräta. Toppar och kammar är spetsiga och vassa, för att inte säga elaka.
Dalgångarna är smala och närkontakt med bergen har man hela tiden. Mellan toppar och dalgångar letar sig branta, smala rännor ner. Det är dessa äventyr, rännor och toppar som lockar skidåkare till Italiens nordöstra hörn. För italienarna själva hittar inte långt bort från pister och backrestauranger.
För dem är skidåkning synonymt med pist och smala racingskidor. Här finns världens kanske bästa liftburna topptursäventyr – åtminstone vart fjärde eller Italienska alpina klubben, CAI , driver många av hyttorna i Dolomiterna. vart femte år.
Det är snön som är problemet, eller snarare bristen på snö i kombination med vassa klippor. Denna av Alperna får snö när vädersystemen rullar in från söder. Då kommer den i mängder, som vintern 2009. Men i regel kommer ovädren in över Alperna från väster och då blir Dolomiterna utan snö, vilket innebär att mycket av den finaste åkningen blir ogörlig.
Det var i dessa berg som världsbekante Reinhold Messner tog sina första målmedvetna kliv som klättrare. Här har ledande alpinister som Dülfer, Cassin, Kinshofer, Kammerlander och många fler satt sina avtryck. Klättrare som stått för nytänkande och som genom sina bestigningar världen runt, inte minst i de högsta bergen, för alltid är inskrivna i historieböckerna.
Arkitekten och formgivaren Le Corbusier kallade Dolomiterna för ”Den vackraste arkitektur världen skådat”. James Bond var här, Döden i Venedig spelades delvis in här, Polanski var här och filmade och till och med Sylvester Stallone har varit här. Cliffhanger heter hans film med spektakulära klätterscener som uteslutande gjordes av en stand in – superklättraren Wolfgang Güllich.
Ty machomannen Stallone lider av höjdskräck. Sommar som vinter är Dolomiterna naturligtvis en turistmagnet, som precis som alla jordens vackra hörn lockar horder av besökare.
Ski touring en dörröppnare
Ändå går det att nå bortom horderna. Vi utgår från Canazei som är en av orterna som ligger på ett pärlband i det som kallas Sellaronda, en drygt fyra mil lång skidfärd som via ett tjugotal liftar och pister tar dig runt hela Sella-massivet.
Det är hjärtat av Dolomiti Superski som består av tolv skidområden och 1 200 kilometer pist. Det är lite motsägelsefullt att det här gömmer sig riktigt fina turmöjligheter. Offpistskidåkning är faktiskt ett okänt begrepp, lokalt talar man om ”Freeride”, ofta med avsky i rösten då man i somliga byar anser att det är dessa ”Freeriders” som skapar olyckor i bergen.
Personligen väljer jag att tro, utan att kunna luta mig mot några andra bevis än mina egna erfarenheter, att det snarare är grappastinna överåriga herrar på Tombaskidor som står för olyckorna. I många byar är det hur som helst totalförbjudet att åka offpist. Beslutet att tillåta offpiståkning eller inte tas av varje enskild bys borgmästare. Detta är mycket förvirrande för besökaren, eftersom ibland bara en lift skiljer en by från en annan.
Pratar man i stället om ”ski touring” blir det annat ljud i skällan och den bästa källan till information är som alltid de lokala bergsguidekontoren. Här får man bra tips på turer, vägval och uppdatering om lavinfara. Skidturandet i Dolomiterna är inte lika utvecklat som i Schweiz, Österrike och Frankrike men har inte mindre potential. Det handlar om liftknutna toppturer, något som egentligen inte existerar i Sverige. Man tar helt enkelt liften upp till lämplig startplats, går en tur under dagen och tar sedan liften och kanske ett par pister, om det är nödvändigt, hem igen.
Rakt genom hjärtat
Av en liten man med svällande underarmar och buskiga ögonbryn på det lokala bergsguidekontoret i Canazei blir vi, när han förstått att vi faktiskt vet vad vi pratar om, rekommenderade Dolomiternas pärla, Val de Tita. Turen går från ena änden av Sellaronda till den andra, cirka en mil rakt genom hjärtat av Sella-massivet.
Fyra liftar tar oss upp på Sass Pordoi, 2 952 meter över havet. Här lämnar vi liftarnas trygghet och snart också de flesta människorna bakom oss. Vi tar höjd upp mot Piz Boe i riktning norrut. Med lite förvåning ser vi att ett helt gäng följer i våra stighudsspår, till fots med skidorna över axeln.
Vid Rifugio Boe lämnar de oss. Gruppen har inte, som vi först trodde, bara ¿hakat på¿, utan försvinner i sällskap med sin guide utför Val de Mesdi, ett annat och lite mer välfrekventerat turalternativ genom massivet. I samma stund inser vi att vi är ensamma och att det inte finns ett enda spår att förlita sig på för oss som ska en annan väg.
Karta, kompass och höjdmätare kommer fram. Sommartid hade det varit omöjligt att uppleva någon form av ensamhet i skandinavisk mening i Dolomiterna. På vintern är saken en annan, topparna är spetsiga och otillgängliga. Alla de rifugios, bergshyttor, som sommartid ger trygghet, varm mat och tak över huvudet är nu stängda. Även om man inte befinner sig långt från civilisationen i kilometer mätt får man sköta sig själv här.
Turen går upp och ner och från den högsta punkten på knappt 3 000 meter. Ner mot Rifugio Cavazza al Pisciadù är det fin skidåkning hela vägen fram till verandan med utsikt över dalgången.
Vi ser flera spår av gamla laviner, det här är högalpin terräng och vi måste tänka oss för. Kanske har det svala lokala intresset för vad som finns bortom pister och backrestauranger med krigen att göra. Då pågick hårda strider i regionen. Trots det var det få som dog av kulor, de flesta dog i laviner.
När båda sidor kommit underfund med detta faktum började de istället avlossa sina kanoner mot bergssidorna för att slå ut fienden med laviner. Spaningen för att se var fienden befann sig gjordes från de spetsiga topparna. För att ta sig till dessa otillgängliga platser byggdes en stor uppsättning via ferratas, klätterstigar.
Dessa leder gör det än idag möjligt att med bara grundläggande klätterkunskaper ta sig upp på topparna. Via ferrata är utöver vandringen en av huvudattraktionerna i bergen sommartid.
Sällsynt skidkänsla
Det går vägen för oss, vi tar oss säkert förbi det lilla snöfältet. Att åka någon av Dolomiternas alla rännor är essensen av själva upplevelsen. Ett vitt golv som letar sig neråt mellan höga kalkstensväggar ger en helt annan känsla än att åka över ett öppet fält. Här tillåter väggarna bara två val: upp eller ner. Bergssidorna ger fartkänsla. Att leta sig ner en åkare i taget och sedan söka skydd bakom en utskjutande klippa för att ropa ner kompisen som följer ger en känsla av klättring och replagsarbete.
Ett stycke i taget, fast nedåt istället för uppåt. Efteråt, om allt gått bra, känns det som om vi gjort en gemensam bedrift, ett lagarbete. Det är en känsla som man sällan får uppleva med skidor under fötterna. Aldrig i ett skidsystem, ibland på en topptur och nästan alltid i just en ränna.
Kontrasterna är där. Några svängar har transporterat oss från ensamhet och eget ansvar till silver, guld och Dolce & Gabbana och den relativa ordningen i ett italienskt skidsystem. Vi åker hemåt via Val Gardena och Val di Fassa. Här är det vi som är freakshowen, som får folk att undrande vända sig om. ”Röda och blå jackor? Stora ryggsäckar? Vilka breda skidor!” tycks de tänka. Här nere är det vi som avviker.
Det är stunden vid Rifugio Cavazza al Pisciadù som jag tar med mig hem. Mitt i bergen, mitt i solen med en bit korv och ost utanför hyttan. Snö, skidåkning, mat och goda vänner. Det här är verkligen det ljuva livet.
La dolce vita.
I
Dolomiterna finns massor av fin skidåkning. Välj någon av orterna i Dolomiti Superski och gå turer när väder och snöförhållanden tillåter. Arabba har den bästa offpisten och här är det tillåtet att åka överallt, så länge du har lavinsäkerhetsutrustning med dig. På andra orter kan det vara totalförbud mot offpist. Fråga polisen i backen vad som gäller. Marmolada är den högsta toppen i området. Här sker åkningen på glaciär och guide och/eller kunskap är nödvändigt. Ett fantastiskt skidområde med fina turmöjligheter. Från Sass Pordoi ovanför Canazei går en berömd ränna som heter Canale Holzer, ett riktigt äventyrsåk på runt 45 grader med en kort repfirning i mitten. För att kunna röra sig i området och nå prisvärt boende i utkanten av samhällena rekommenderas bil, egen eller hyrd. Ryan Air flyger till Milano/Bergamo och Treviso. Easy Jet till Milano. SAS till Milano. Lågprisbolagen tar 500 kronor för skidtransport. Bäst information om turer, snöförhållanden med mera på de lokala guidekontoren. Övergripande turistinformation på dolomitisuperski.com
Av: Kalle Grahn
