Kugges krönika: Kanotens tid är kommen

En gång, i en inte alltför fjärran forntid, skulle alla paddla kanot – och med detta avsågs kanadensare. Den hade introducerats av Harry MacFie, en bohuslänning som varit pälsjägare i Kanada, skrivit äventyrsböcker och tillverkat öppna kanoter i duk. Senare kanadensare skulle tillverkas i billigare och avsevärt stryktåligare aluminium, innan den massproducerades i glasfiber.

Ända långt in på 1980-talet tycktes var och varannan turistanläggning ha kanotuthyrning. Om det nu inte var gratis att låna den utrustning som med åren blev allt mer nött, trasig och aldrig förnyad.

Sedan sköljde kajakvågen in och få friluftsaktiviteter tycktes töntigare än att paddla kanadensare. Åtminstone bland oss svenskar. Danskar, tyskar och holländare märkte ingen skillnad, utan fortsatte att resa till Sverige för att paddla kanadensare. Och gör så än idag. Sydsvenska vattendrag som Emån, Tidan och halva Dalsland är antagligen mer kända bland friluftsfolk utanför Sverige. Hur blev det så?

En enkel förklaring är att vår modemetropol tillika huvudstad ligger vid havet, inte vid någon slingrig å – därför blev det kajak. Samma gäller Göteborg, som snabbt känner hur vinden blåser i Stockholm och kommersialiserar till något mycket bättre. Friluftsfolket ute i landsorten kände förvisso till en mängd paddelvatten med kapacitet att förvandla vem som helst till Humphrey Bogart i Afrikas drottning, men om ortsnamnet är obekant bland den stora stadens trendsurfare saknas skrytfaktor. Nittälven var chanslös mot Möja eller Koster.

Framför allt skyller jag detta på vår skeva självbild. Den som gör gällande att svenskar lever ett naturnära liv, när de flesta av oss endast i undantagsfall lämnar asfalten. Precis som med allt annat friluftsliv räcker det inte att skryta om allemansrätten, ty även kanadensaren kräver ett visst mått av rutin, teknik och planering. Du ska behärska J-draget, kunna läsa vatten och dra nytta av dess inneboende kraft genom landskap i ständig förändring. Först framåt eftermiddagen får du börja spana efter lägerplats bortom bäverdammar och sandgrund.

Jag inväntar kanadensarens återkomst. Dess tid är kommen. Kajaker är dyra, ömtåliga, utrymmeskrävande, bilberoende – och asociala. Kajakhjälten är en solitär som paddlat längst och varit ensammast i världen. Kanadensarens besättning är däremot ett sammansvetsat gäng av fysisk kraft och problemlösning.

Enda hindret är vårt eget medvetna självbedrägeri i den stund vi låtsas att orörd natur ännu existerar, fastän vi de facto rör oss i ett brukat kulturlandskap. Saken blir övertydlig i kanadensaren, eftersom våra strömmande vattendrag representerar så mycket svensk kulturhistoria som tänkas kan. I stort sett alla vattendrag har påverkats till mänsklig nytta. Vi har dämt, rensat, muddrat, kanaliserat och stensatt i ett årtusende. Och här utvinns ännu den energi som gör oss rika nog att paddla för blotta nöjets skull.

Paddla inlandsvatten är i sig ett kulturhistoriskt friluftsäventyr. Allt du behöver göra är att acceptera verkligheten. För äventyret börjar, som alltid, runt hörnet där du bor. 

Gunnar ”Kugge” Andersson

Självutnämnde fjällmuppen Gunnar ”Kugge” Andersson skrev sina första rader i Utemagasinet 1991. I fjol tog han kängorna och flyttade till Singapore, redo för nya äventyr.  Han skriver krönikor i Utemagasinet varannan månad.