Vårvinter i Vindelfjällen

Ovanför oss flyger en korp med svarta vingslag mot en klarblå himmel. Fågeln kommer närmare, kraxar till några gånger – och plötsligt flyger den upp och ned. Vänder så om och svävar obekymrat vidare. Erika och jag tittar förvånat på varandra. En halvroll! Att korpar flyger upp och ned har vi hört talas om, men aldrig sett.

En fjälltur som börjar med en flyguppvisning av den mytomspunna korpen kan inte bli annat än magisk.

Vi skidar uppför fjällsidan och hittar en perfekt fikaplats med utsikt mot norska fjäll. Njuter av solskenet och kaffet. En ripa promenerar förbi strax nedanför oss och placerar sig på en barfläck helt nära. Den äter en stund och verkar sedan sova, eller i alla fall vila. Vi blir sittande länge och studerar den.

Vindelfjällen bjuder på naturupplevelser utöver det vanliga, särskilt så här på vårvintern. Dessutom går det snabbt att ta sig upp på höjd – vår tur började lättsamt med liften upp till kalfjället, från Hemavan. Topparna reser sig som vita maränger och under förmiddagen ser vi skidbestigare på väg uppför branterna och brädåkare som svänger vackert i den fluffiga lössnön.

MED VÅFFLOR I BLICK
I en uppförsbacke möter vi ett par som kryssar över leden med en fullastad pulka med tältpackning. Det är veteranerna Mona och Bertil Magnusson från Hindås, som tillbringar mycket tid i fjällen.
– Vi har skidat och vandrat överallt, bland annat i Sarek. I somras gick vi från Hemavan till Abisko, berättar Bertil och Mona, som båda är 78 år.

Tänk att kunna ta sig fram med tung pulka på långtur på äldre dar. Inspirerade fortsätter vi turen med våra lätta ryggsäckar med packning för stugboende. Leden vindlar sig behagligt kuperat upp och ned. 

Fjällen är bäst på vintern, när man kan glida snabbt i utförsbackarna. En hel del skotrar passerar, men det är inte så störande utan ger snarare en känsla av folkliv i fjällen. De flesta – skotrar som skidåkare – är på väg till eller från Viterskalsstugan där det serveras våfflor.

Vi möter ett ungt sällskap som ger våfflorna fina betyg, vilket ger oss ny fart mot stugan. Innanför dörren möter en härlig doft – och våfflorna med grädde och hjortronsylt är precis så frasiga och goda som ryktet sagt. Vi slår till med en Sytertopp också, de hemgjorda och toppiga chokladbollarna. I våffelstugan jobbar Caroline Serrander som ser en klar trend vad gäller fjällbesökare.
– Det kommer fler unga nu upp till fjällen, även de som gillar att åka på tur nere i dalarna. Roligt med en generationsväxling även vintertid, tycker hon, som är bofast i trakten.

Vårvinter i Vindelfjällen
Stugboende är bekvämt vintertid, inte minst för att packningen kan hållas lätt. Men kläder för alla väder går inte att komma undan.

INNAN STUGORNA STÄNGER
Viterskalsstugorna är ett perfekt utflyktsmål, de är snyggt placerade med marängtoppar åt alla håll. Efter att ha installerat oss i boendestugan har vi topputsikt genom fönstret vid middagen. Vi ser tre skidåkare på väg ned i ett skönt åk. Farten är hög, snön yr och skidorna ritar fina streck i snön. Några renar springer nedanför skidåkarna, blir det en krock? Nej, allt går bra – och senare får vi höra att renar flyttats dagen innan till kalvningsmarker mot Umasjö, men några har alltså blivit kvar.

Sent på kvällen står solen fortfarande högt. Så här i april är det som bäst i fjällen, och det gäller att passa på innan stugorna stänger. Så tänker också tre herrar som startat i Ammarnäs och ska bo i Viterskalet i natt. De är brunröda av solen, en av dem oroande röd faktiskt, och Erika erbjuder solkräm inför nästa dag.

DET BORDE VARIT FULLT
Det var otippat att helgen skulle bli så solig; väderprognosen visade helgrått med snö.
– Prognoserna i Vindelfjällen stämmer sällan, konstaterar stugvärden Titti Lindgren, som jobbar här med maken Björn och den här helgen har barnen på besök.

Familjen bor i Falun, men Titti är uppvuxen i Hemavan där hennes pappa var fjällräddare och färdledare.

När den blå timmen äntligen omfamnar stugan längtar vi efter nästa dags tur – genom Syterskalet, som på kartan lämnar vågiga och bruna höjdkurvor, tätt, tätt intill varandra. Det blir också en mäktig upplevelse att skida genom det dryga halvmilen långa U-formade passet, kantat av brutala bergväggar. Dalbotten är bred, liksom leden där en hel del skotrar passerar på väg till fiske i Tärnasjön. Norr om oss tronar högsta Sytertoppen på 1 768 meter. Men vyn mot den sydliga Sytertoppen känns än mer hissnande – på dess sluttningar trotsar gigantiska hängdrivor alla fysikaliska lagar. Kanske är de av maräng, ändå?

Här i slutet av passet möter också en varningsskylt: Riskområde för snöskred. Det händer att laviner drar tvärs över skid- och skoterleden här, men turligt nog har det varken snöat eller varit stora väderomslag nyligen.

Alldeles utanför passet tar vi en skön och lång fika vid renvaktarstugan och vindskyddet utan att tröttna på U-dalens vyer. I den långa uppförsbacken som följer till dagens högsta punkt tappar Erika en truga och får leta fram reserven ur ryggsäcken. Plagg efter plagg åker av i solgasset och luften riktigt dallrar när det till slut är dags för den sista långa utförslöpan till Syterstugan. Även denna stugplats har ett storslaget läge med utsikt mot Norra Sytertoppen.

Det är skönt i solen på stugans altan, där vi serveras traditionsenlig varm välkommen-fram-saft och skålar med stugvärden. När skymningen faller hörs ripor som skrattar i björkskogen. Vitt vingfladder i det kvällsgrå. Där ute i kvällningen är det vilsamt och genom stugfönstren syns våra tända ljus. Förutom stugvärden är det bara vi som bor här inatt – ofattbart att det inte är fullt av turåkare.

 

Vårvinter i Vindelfjällen
Vårvinterturer till fjälls kan bli rena solsemestern. Tänk på att dricka mycket vatten och smörja tjockt med solkrämen.

YR AV VIND OCH FLATLJUS
Beroende på väder och vindriktning kan vi välja olika vägar den sista dagen. Leden mot Umasjö är fin, men det ska blåsa upp framåt eftermiddagen så vi satsar istället på medvind ned till Solberg. Här ska det finnas goda chanser att se järv, eller i alla fall spår. I djurrika Vindelfjällen finns även lo och fjällräv, som dock för en osäker tillvaro.

Vår sista skiddag börjar i slösande sol. Vi undviker ledens uppförsbacke och skidar istället på skrå runt fjället Vuekienaesie. Skönt att åka i ospårad terräng som omväxling. Några renar rör sig nära oss och det tar inte lång tid innan järvspår syns i snön. Vi spanar hela tiden efter rovdjuret med den karakteristiskt hoppande stilen, men får nöja oss med spåren.

Väl ute på leden mot Solberg börjar det blåsa rejält, men vi har vinden i ryggen och kan ta lunch i vindskyddet. Himlen och landskapet grånar när det börjar snöa och konturerna försvinner i terrängen. Det bär utför nu och jag vurpar i nysjön, yr av vinden och flatljuset.

RÄDDADE AV FJÄLLSKOGEN
Vi testar att gå med skidorna i händerna – det är lättare, men lite tråkigt. Erika sätter sig på sina skidor som alternativ, det går sådär. När vinden tar liggunderlaget reagerar hon blixtsnabbt, fångar in det och fäster rullen på staven, som hon säger sig ha sett folk göra ibland. Men det är tungt och dumt, precis som hon misstänkt. Så far stavens truga av igen – och nej, ta liggunderlaget!

Sista biten går det att slalomploga på fin skarsnö i den glesa fjällbjörkskogen. Vi myser över att äntligen vara nere i lä, och åt att vi lyckats pricka in ett väderfönster med strålande sol. Nu kan det få storma bäst det vill. Fjällskogen är en ombonad värld med tåliga fjällbjörkar som klarar alla väder och skyddar skidåkare, djur och fåglar. Solberg ligger nere vid bilvägen och här är det mer barmark än snö. Våren håller på att ta över.

På kvällen firar vi med god mat på Nannas Kök & Bar i Hemavan – och här slutar turen lika märkligt som den började. Genom fönstret ser Erika en alldeles snövit skata. En fjällskata. Och nog blinkar den till henne?

Vårvinter i Vindelfjällen
Syterstugan är nästan folktom, så här strax före säsongsstängning.