Ledare: Sätt det på hinklistan

Bestiga Mount Everest. Klappa en pingvin. Åka Vasaloppet. Permanenta håret. Vinna Dalecarlia Cup. Bada i Döda havet. Kyssa Dave Gahan i Depeche Mode.

Mitt 12-åriga jag hade ett knippe väldigt konkreta livsmål, blev jag varse efter en vindstädning i våras. På baksidan av ett kollegieblock hade jag skrivit sju punkter i min snirkligaste handstil, med den enkla överskriften ”Saker jag vill”.

Så här i backspegeln kan man konstatera mycket snack och lite verkstad. På de 33 år som passerat har jag lyckats bocka av två av sju punkter, vilket alltså ger i snitt 16,5 år per punkt. Fortsätter jag i denna beklämmande takt kommer det att dröja till 2102 innan samtliga punkter bockats av – det vill säga året jag fyller 128.

Hade den här listan skrivits idag, skulle jag sannolikt valt överskriften ”Min bucketlist” (och möjligen skippat det där med permanent). Begreppet som få svenskar kände till för bara några år sedan ger idag 189 000 000 googleträffar, och frågan ”Vad har du på din bucketlist?” har blivit en klassisk isbrytare – kanske särskilt bland oss som går igång på friluftsliv och äventyr.

Är det känslan att livet rusar i rekordfart som får oss att sätta ihop de här listorna? I ett försök att ta kontroll över tiden, som annars riskerar att ätas upp av Netflix, Facebook, Youtube? Eller är det den gamla vanliga drömmen om ära och bekräftelse som driver oss mot den högsta toppen, den längsta leden, den största fisken?

Jag vet inte säkert, men anar att antalet vuxna som på riktigt vill bestiga Mount Everest är ganska få. Kilimanjaro däremot, som med sina 5 895 höjdmeter är Afrikas tak och Världens högsta fristående berg, ligger just inom Svenssons rimlighetsgräns. Flera researrangörer vittnar om att Kilimanjaro på senare år har blivit ett ”bucketlist-berg” som lockar allt fler – och inte bara utpräglade äventyrare. På sidan 56 i nya numret rapporterar Utemagasinets Linus Meyer från turen som många drömmer om att göra, och vissa bara vill ha gjort.

Begreppet bucketlist lär vara sprunget ur det brittiska uttrycket ”kick the bucket”, som är en omskrivning för döden i stil med ”ta ner skylten” eller ”trilla av pinn”. Listan skulle då vara ett försök att skapa mening medan tid är – och då borde ju även livets små och vardagliga glädjeämnen kunna kvala in. Jag vet inte säkert, men anar att ganska få på sin dödsbädd förbannar det faktum att de inte besteg Mount Everest.

Om vi kan enas om att min gamla bucketlist är preskriberad, så har jag ingen. Men jag skulle lätt kunna sätta ihop en riktigt bra enbart utifrån innehållet i det nya numret av Utemagasinet. Tälta på en pytteliten kobbe i Lurö skärgård, det skulle stå överst (sidan 26). Hyra en egen finländare (14). Yoga vid ett vat- tenfall (87). Ta med en packraft på vandring (100). Kolla in handelsboden i Adolfström (40). Cykla Sydkustleden (17). Fylla en termos med iskall hallon- och timjanlemonad (122).

Allt detta kommer inte att hända under min livstid, jag säger det redan nu. Kanske är det inte heller poängen, det kan väl vara lika viktigt att drömma? Men om du konfronterar mig om 33 år, ska jag väl ändå ha fixat fler än två av sju.