Greetings from Fjällräven Classic i Colorado

Från 4 till 8 destinationer – nu växer konceptet Fjällräven Classic. Tanken är att svensk vandringskultur ska spridas i Tyskland, Kina, Storbritannien och Sydkorea under 2020. Här kan du läsa om våra upplevelser under Fjällräven Classic Colorado 2017. OBS – Idag har leden i Colorado inte riktigt samma tuffa sträckning som den hade 2017.

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Sofie Lantto

Äntligen når vi den, toppen av Wise Mountain. Sista biten vandrar vi längs en mjuk kam med vidunderlig utsikt över Klippiga bergen. Stolta och vita radar 4 000-meterstopparna upp sig mot horisonten, likt tänderna i en välblekt underkäke. Är det där Breckenridge, skidområdet? Eller är det Keystone?

Vinden river i kepsar och huvor, kväser samtal och rör upp rödbrun jord från den torra stigen. Himlen är klarblå och de luddiga molnen jagar österut, högt ovanför oss.

Vitt, blått och rödbrunt – men också ovanligt grönt. I norra Colorado växer träd, buskar och brokiga blomsterängar nästan ända upp på de högsta topparna. Statsblomman Rocky Mountain Columbine, en reslig akleja i vitt och lavendel, sticker oblygt ut ur mängden.

Det är där, mitt i grönskan, jag ligger på alla fyra och spyr. Hela förmiddagens regelbundna intag av ägg och bacon; matiga kakor; nötter och russin; energidryck och vatten – allt pumpas nu ut okontrollerat. Jag kan inte göra annat än att gapa och inrätta mig efter vindriktningen.

VANDRING PÅ SVENSKA
Fjällräven Classic USA är en spinoff på den svenska vandringsfesten med samma namn, som arrangerades första gången 2005 längs Kungsledens nordligaste stump. Sedan dess har över 20 000 personer trampat de 110 kilometrarna mellan Nikkaluokta och Abisko, peppade och understödda av friluftsjättens personal. 2013 drog man igång en lite kortare och strandnära variant på den danska ön Fyn, men det är först nu som Classic ger sig ut i världen på riktigt. Efter premiären här i Colorado väntar de dimhöljda djungelkullarna runt Hong Kong, i slutet av oktober.

Fjällräven i sig behöver väl knappast någon närmare presentation i Utemagasinet. Om vi gjorde en förrådsrazzia hemma hos er läsare skulle vi säkert få ihop ett imponerande berg av stålramssäckar från 60-talet, erfarna vandringsbrallor med rejäla fickor och solblekta Kånkenryggor. Annat är det i USA, där ”Fjallraavens” nyfrälsta fanclub ser varumärket som en frisk äkt i utelivet och pratar om den nya trenden ”swedish trekking”.

De få svenska vandrare som tagit sig hit till Colorado kan inte riktigt definiera begreppet, men de amerikanska deltagarna är bombsäkra: swedish trekking innebär att du vandrar från A till B under minst ett par dagar, med all utrustning du behöver på ryggen. Gemene amerikan, menar de, nöjer sig med kortare dagsturer till utsiktsplatser, varma källor och fiskesjöar. Landet är enormt och nog finns det undantag, men Coloradoborna får medhåll från såväl Kalifornien och Missouri som Washington och Pennsylvania.

Greetings from Fjällräven Classic i Colorado — Dag två mötte vi Sarah och Christopher som går den 500 mil långa Continental Divide Trail, från Mexiko till Kanada.

HÖJDEN FÖRE VÄDRET
Solen går ner och temperaturen faller snabbt, från t-shirt och keps till dunjacka och ullmössa. Vi befinner oss i Copper Mountain, skidorten en dryg timme från Denver som ska fungera som basläger. Totalt är vi 200 personer som ska ta oss i valfri takt från Montezuma Trail Head tidigt nästa morgon, via bland annat Wise Mountain på 3 840 meter över havet och en av topparna i kedjan Tenmile Range på ytterligare några höjdmeter, för att tre dygn senare återsamlas här i Copper.

De amerikanska vandrarna är i majoritet men vi träffar även koreaner, holländare, engelsmän och danskar i baslägret. Vissa har, precis som vi, tillbringat ett par dagar i området för att acklimatisera sig en smula. Andra kommer insladdande under kvällen, direkt från havsnivå.

Vi köar för att få våra trekkingpass, som ska stämplas vid varje checkpoint under turen, och plockar på oss frystorkade rätter för den första dagsetappen. Om vädret är det vanligaste samtalsämnet hemma i Sverige så är det höjden som gäller här. Höjdsjuka låter otrevligt, hur kan man klara sig från det? Och vad är bästa boten om man skulle drabbas? Utan att ha tagit ett enda vandringssteg befinner vi oss på 2 960 meter över havet och vissa känner redan ett lätt tryck över pannan. Jag tar ett par Ipren till natten, för säkerhets skull.

Det är under klang och jubel vi bussas till starten efter frukost, hänger på oss ryggsäckarna, samlas för ett par sista pre-hike-selfies – och till sist trampar iväg med riktning uppåt. Termometern visar inte många plusgrader den här morgonen, men den långärmade tröjan gör sig omöjlig nästan direkt. Små steg, täta vätskepauser.

Vi följer Deer Creek Road, en bred grusväg som klyver den täta skogen och snabbt tar höjd mot Radical Hill. Den här delen av leden är anpassad och öppen för fyrhjulsdrivna fordon. Fjällrävens sjukvårdsteam, med rutinerade Kevin Kelble från Copper Mountain Ski Patrol i spetsen, passerar oss i en öppen jeep. Mår alla bra? Har vi preppat med skavsårsplåster?

Efter någon timme glesnar det bland granarna och vi får en liten försmak av de vyer som väntar: vitt, blått, grönt och rödbrunt. Långt nere i dalen flyter Deer Creek, skuggad av kaxiga toppar.

Klippiga bergen sträcker sig från Rio Grande i New Mexico till Liard River i Kanada, men det är här i Colorado de högsta topparna finns – över 100 stycken når 4 000 meter eller mer. Fast i USA pratar man hellre om ”fourteeners”, toppar på minst 14 000 feet (cirka 4 267 meter). Totalt finns 96 stycken sådana i landet, varav hela 53 i Colorado. Att de heter saker som Snowmass Mountain, Sunshine Peak och Mount of the Holy Cross gör dem inte mindre lockande för svennevandrare som normalt inte tar sig över 2 000 höjdmeter.

BOTTEN PÅ TOPPEN
Men huvudet. Och lungorna. Hur kan det vara så jobbigt? Jag känner mig som hundraåringen som klev av bussen och trodde sig kunna gå upp på ett berg. Min kollega Sofie verkar inte lika medtagen, men jag hittar en själsfrände i yogaläraren Angie från Denver som vandrar med sin man Robert:
– Det är höjdsjuka, pustar hon fram. Ibland känner jag av det, ibland inte. Men det är bara att kämpa på. Just här har vi aldrig vandrat förut, men vi åker upp i bergen så ofta vi bara kan.

Den första stämpeln i mitt trekkingpass har ironiskt nog formen av en smiley, men hur den hamnade där minns jag inte. Troligen var det Sofie som bar mig över Wise Mountain, via checkpoint 1, och såg till att våra pass stämplades ordentligt. Hon fyllde också upp våra flaskor med färskvatten, vilket jag var särskilt tacksam för när jag lite senare donerat mitt maginnehåll till de coloradiska blomsterängarna.

Att vandra med start, checkpoints och mål tillsammans med 200 andra skiljer sig förstås från soloturer i egen regi. En klar uppsida är all omtanke som strömmar emot en när det tjorvar till sig på turen. Någon har en våtservett, en annan bjuder på ingefärsgodis som sägs vara bra för matsmältningen och en tredje räcker fram smärtlindring i form av små gröna kapslar (ja, jag tog allt). Starka armar erbjöd sig också att bära min ryggsäck ner till camp 1 – men där gick fanimej gränsen.

Efter ytterligare en bred kam smalnar leden av och faller ner i en frodig dalgång, för att sedan orma sig in i skogen. Solen är stark och pressar sig genom både bladverk och barr. Illamåendet försvinner förvånansvärt fort och huvudvärken lättar för varje höjdmeter vi tappar.

I en glänta tar vi paus och jag plockar fram lunchrätten som Sofie tillredde åt mig uppe på toppen. Macaroni and cheese. Inte gott, men nu får jag i mig nästan hälften.

När vi efter vandringen sitter med varsin öl på Trekkers Inn i Copper Mountain och summerar våra upplevelser, menar många att den första dagens sista etapp var turens gäspning. Platta kilometrar på vältrampade stigar, mot slutet genom campingområden och bebyggelse. Men jag – som där och då blivit uppväckt från de döda – minns istället färgsprakande sluttningar, kryddig pinjedoft, villkorslös trailkärlek. Och den där svarta älgen som plötsligt korsade vår väg, med huvudet högt.

Camp 1 är förlagt till en stor, grusad yta intill Swan River. Grillröken ligger tät; ett par kockar från Boulder serverar heta korvar, majs och salsa (att sväljas ner med iskall öl, men jag väljer vatten för att hålla höjdsjukan stången – allt enligt sjukvårdsteamets rekommendationer).

Fjällrävens kompisar Primus och Morakniv har svensk personal på plats som pratar friluftsliv och utrustning med de deltagare som fortfarande orkar stå på benen. Det har onekligen varit en lång dag, Sofie och jag har tillbringat mer än tio timmar på den knappt 16 kilometer långa etappen. Och än är inte alla i mål.

Vi hittar en bra plats precis vid floden, slår upp tältet och kokar vatten till kvällsmaten. Lägereldarna tänds mitt i lägret och ett lokalt band spelar stämningsfull musik – en perfekt slutscen innan drömmarna tar vid.

Morgonen kommer som en käftsmäll, snabbt och helt utan förvarning. Vi hälsar på yrvakna grannar, utbyter de vanliga hälsofrågorna och konstaterar att vi alla mår förträffligt och knappt kan hålla oss från att skutta ut på leden igen. Eller börjar vi bara komma in i den amerikanska jargongen?

Dagens etapp är en hel mil längre än gårdagens – 25,3 kilometer – men inga toppar över 3500 meter står i vägen. Passar mig utmärkt, som kan knata på i evighet men helt har tappat självförtroendet när det gäller höga höjder.

SPÅR AV GULDGRUVOR
Strax efter start svänger vi in på Colorado Trail, den 80 mil långa leden som korsar hela staten från Durango i sydväst till strax söder om Denver i nordost. Den smala singelleden är lättvandrad och tar höjd i behaglig takt. Det kvittrar och surrar i skogen, någon har sett en rovfågel och vi diskuterar rimliga arter. Det var kanske ingen Golden Eagle, men någon sorts örn iallafall? Några björnar ser vi inte, men kanske ser de oss.

På flera håll syns spår av gruvdrift, från mitten av 1800-talet har man brutit stora mängder guld, silver, koppar och mineraler i området. Solen steker frenetiskt och jag fantiserar om att spatsera in i en dammig gruvstad mitt under guldrushen, sätta mig på första bästa saloon och svepa en iskall öl. Men det var väl inget kvinnor gjorde på den tiden, antar jag. Och hur var det nu med höjdsjuka och alkohol?

När stigen planar ut och så småningom tappar höjd öppnar sig vyerna igen. Där är de, 4 000-meterstopparna. Vi vandrar genom blommande ängar; jag räknar till åtta stånd av min nya favoritblomma Rocky Mountain Columbine.

Under dagen passerar vi flera gånger vad som ser ut som brandhärjad urskog; ett plockepinn av torra och ibland förkolnade trädstammar. När vi slår följe med Armando Cisneros och hans morbror Fabian får vi förklaringen:
– Det är ”beetle kill”, skalbaggar som sprider sig okontrollerat och dödar träden. Sedan behövs det bara en gnista för att hela skogen ska ta fyr. Förr kunde inte barkborrar och liknande klara sig på den här höjden, larverna frös ihjäl, men vintrarna har blivit mildare. Det är klimatförändringarna som ställer till det, konstaterar de.

Armando berättar att deras släkt är apache- och comanche-indianer, de har bott i Colorado sedan 1500-talet och han kan inte tänka sig ett liv utan ”The Rockies” på armlängds avstånd.
– Vi fiskar och jagar – älg, hjort, kanine, vild-kalkoner. Under sommaren går vi i bergen och rekar inför hösten, kollar var djuren håller till och hur många de är. Vi kallar det scouting.

Så många flerdagarsturer på led med storpackning har det inte blivit genom åren, men Armando menar att omväxling förnöjer:
– Ja, det här är annorlunda – men riktigt kul. Att få träffa alla de här människorna och visa upp Colorado. Jag är stamkund i Fjällrävens butik i Boulder och hakade på direkt när jag hörde talas om Classic, säger han.

Innan de går vidare skakar Armando fram ett par till gröna värktabletter till mig, ”ifall att”.

ETT BRA DAGSVERKE
Nu skulle det verkligen sitta fint med lunch. Men se det går inte alls, för vattnet är nästan slut och det skulle behövas en extra liter för matlagning. Värmen och höjden gör att vi dricker mer än vanligt och rör oss långsammare än planerat. Lungorna krymper igen, det gör ont att andas. En gång bröt jag ett revben, det kändes ungefär så här. Eller är det min gamla låsning i bröstryggen som spökar?

Vi tar täta mikropauser, går i några minuter, pausar igen. Andra gör likadant, vi passerar varandra om och om igen.
– Hi folks, how are you doing?
– Awesome! And you?
– Great! What a day!

Först sex timmar efter start ser vi checkpoint 2 och dagens första vattendrag nere i dalen.

19-åriga Nellie Backteman från Västerås har haft en riktigt tuff förmiddag. Ett snedsteg under gårdagen väckte upp en gammal knäskada som till slut inte gick att ignorera.
– Det gick ju brant utför här på slutet, då kändes det som att knät skulle hoppa ur led. Nu väntar jag på skjuts till camp 2, sedan är det bara att vila och hoppas på det bästa.

Nellie hade tänkt gå Fjällräven Classic i Sverige den här sommaren, men när hon skulle anmäla sig var eventet fulltecknat.
– Då läste jag om Colorado på sajten och tänkte ”Varför inte? Klarar jag det här så klarar jag allt!” Det är första gången jag reser ensam så här långt hemifrån, och faktiskt första gången jag vandrar flera dagar i sträck.

När Nellies skjuts anländer frestas fler att åka med, jeepen lastar ett helt gäng trötta vandrare av olika nationaliteter. Och ännu fler ryggsäckar. Klockan har passerat 14 och många har redan gått i sju timmar – ett bra dagsverke.

Men kartan säger att vi har en mindre stigning, en lång utförslöpa och slutligen en ordentlig brant kvar innan vi når camp 2. Så jag och Sofie petar i oss vår torrlunch, fyller vattenflaskorna och tar sikte på den avsomnade gruvbyn Gold Hill.

500 MIL ATT VANDRA
Det skarpa dagsljuset gör det svårt att fånga vårt äventyr på bild. Skuggorna faller hårda över landskap och ansikten. Istället för att öka tempot, som känts önskvärt under förmiddagen, bestämmer vi oss för att ta det lugnare och invänta det fina kvällsljuset.

Trots de spektaktulära topparna påminner Colorado Trail mer om Sörmlandsleden än om Kungsleden, åtminstone bitvis. Urskog, djurliv och porlande vatten kan när som helst övergå i fullt utvecklad civilisation – som nu, när vi kliver över ett krön och ser motorvägen Highway 9 rusa fram nere i dalen.

Medan vi begrundar detta faktum får vi möte, en man och en kvinna med breda leenden och klipp i steget. Det syns direkt att de är ”thru-hikers”, vandrare som lägger flera månader på att gå en hel mastodontled från start till mål. Den 80 mil långa Colorado Trail är i sig en sådan utmaning, men den ingår också som en del i den 500 mil långa Continental Divide Trail.
– Vi började vid mexikanska gränsen i april och är väl framme i Kanada någon gång i höst, säger Sarah. I fjol gick vi Pacific Crest Trail, den är 80 mil kortare och går närmare västkusten.
– Sen blir det Appalachian Trail uppe i norr, flinar Christopher nöjt, och ringar därmed in de tre längsta och mest mytomspunna amerikanska långlederna.

Närmast kommer de från Tenmile Range, bergsmassivet vi ska besegra nästa dag.
– Det får ni inte missa, utsikten där uppe är helt makalös! Och det ska ju vara kanonväder i morgon också, säger Sarah.

De lämnar en pust av välanvänd vandringsskjorta efter sig och fortsätter med riktning Kanada. Vi korsar motorvägen och påbörjar den sista svettiga stigningen mot nattlägret. Nu är det inte långt kvar. Som tur är, för den vackra kvällssolen lär slukas av bergen vilken minut som helst.

INGET ALTERNATIV
Camp 2 är lösare i konturerna än sin föregångare, det är fritt fram att slå upp sitt tält var som helst i en stor sluttning omgärdad av skogspartier. Den sista luften i minilungorna använder vi till att stega förbi alla tälten och en bra bit till, för att muta in den bästa tältplatsen längst uppe på krönet. Nu: kaffe.

Känslan är läggdags, men sjukvårdsansvarige Kevin Kelble har kallat till möte om morgondagens vandring. Många har haft det tufft de första två dagarna, kanske fått skjuts eller bärhjälp för att komma i hamn, och han vill betona att några sådana möjligheter inte finns under den sista etappen.
– Ni ska känna er stolta över allt ni har åstadkommit hittills, det här är en riktigt utmanande vandring. I morgon finns två alternativ utöver toppturen och jag vill att ni tänker till ordentligt innan ni väljer väg. Vi pratar om nästan 4000 meters höjd och det är mycket snö kvar där uppe, säger han.

Jag velar lite, minnet från den första topp-upplevelsen bränner i halsen. Men i realiteten finns inget alternativ – det är ju den här etappen vi sett fram emot mest. Vi skriver upp oss på alternativ 1 och ställer väckarklockan på 04:30.

Våra ryggsäckar är lite lättare den här sista dagen, vi fick nämligen möjlighet att skicka tält och sovsäckar med gänget som bussades direkt till Copper Mountain. Efter en lätt och lite kylslagen skogspromenad – solen skymtar bakom trädtopparna – når vi checkpoint 3 vid Miners Creek Trailhead efter bara tre kilometer. Härifrån är det brant stigning som gäller, ända upp till toppen.

SICK-SACK I SNÖN
Marken känns annorlunda idag, fuktig med hala rötter och stenar. Bäckar med smältvatten korsar leden med jämna mellanrum; vi dricker upp och fyller på flaskorna, dricker och fyller igen.

I Sverige är vi ju bortskämda med drickbart vatten i stort sett överallt i naturen, men som på många andra håll rekommenderar man filtrering eller annan typ av vattenrening i Klippiga bergen. Vi mötte lokala vandrare som drack direkt ur bäckarna, men vem vill chansa på en tredagarstur? Filter askan som vi fick vid incheckningen tjänade oss väl under turen, hela processen tog max en minut.

När skogen glesnar och snöfältet tar vid får många problem. Tunna vandringsskor som fungerat utmärkt på torra och lättrampade stigar blir dyngsura och hala på ett ögonblick. Trots maklig takt trampar vi oss förbi den ena frusna vandraren efter den andra i våra präktiga svenska kängor.

Vi sick-sackar i den slaskiga snöbranten, några steg och sedan ståvila. Känslan av brutna revben och rygglåsningar är tillbaka, men nu vet jag att det bara är höjdspratt. Det kommer att göra ont, förmodligen värre än så här, men så snart vi vänder ner igen kommer symptomen att försvinna.

På en klippavsats tar vi en lite längre rast, äter nötter och upptäcker att fantastiska vyer har målats upp bakom våra ryggar. En ganska stor sjö långt där nere, frodiga skogar och en mäktig ring av berg.

Jeremy Goldsmith får en näve nötter, han är kartograf och har bott i Colorado i två år. Det är han som har konstruerat etappkartorna i våra trekkingpass, berättar han.
– Där, på andra sidan reservoaren, ligger Rocky Mountain National Park. Ta er dit om ni har tid, det är helt fantastiskt. Man kan tälta med tillstånd i parken, eller fritt i skogen runt omkring.

RYMDMOTIV MED KATTER
Efter tusen små steg och lika många andetag skådar vi förtoppen. Jared Byer från San Francisco kommer ifatt, han har tidigare frågat ut mig om mina kängor och nu är det byxorna han lovordar. Jag går i de nya vandringstajtsen från Fjällräven och berättar att det faktiskt är herrmodellen, eftersom jag ville ha gylf och fler fickor.
– Ser riktigt smarta ut, säger han.
– Dina är inte heller så dumma, kontrar jag. Jared går i ett par tajta, blanka spandexbrallor, galet mönstrade med rymdmotiv och katter.

Det är bara en förtopp men känns som en seger. Jag kommer att fixa det här, utan spyor. Ett tiotal vandrare delar snacks och pratar uppsluppet om allt som gått bra och snett; vi har det helt awesome.

– Duu … ska vi byta?
Jag förstår direkt vad Jared menar.
– Absolut, vi gör det!

Det är som att tajtsen med rymdkatterna ger mig en dos ny energi. Nu får stortoppen passa sig. Vi traverserar över ett brett snöfält och når till sist den smala stigen som går på skrå längs bergsmassivet. Härifrån syns Rocky Mountain National Park och de vitklädda topparna ännu tydligare, men det gäller att hålla koll på fötterna för att inte snubbla och rulla utför hela härligheten.

Någon som vet pekar ut toppen vi söker, Peak 6. Det är bara den där sista branten och över krönet så är vi framme. Stigen vänder tvärt uppåt och slingrar sig systematiskt; i varje sväng sitter någon och pustar. Sofie säger att hennes lungor också känns små, men de piper inte som mina.

MEDALJ PÅ BRÖSTET
När vi väl nått toppen vill jag inte lämna den. Jag vet att jag kommer att må bättre en halv kilometer längre ner – men kan vi inte bara gå runt här uppe en stund, ha ont i huvudet och suga in vyerna? Vi följer ännu en bred kam och hittar ögongodis i alla riktningar; det går inte att se sig mätt på berg och himlar. Klippiga bergen, liksom. Sofie vill bygga en stuga här uppe, jag ska komma och hälsa på.

När vi några timmar senare passerar genom målbågen i Copper Mountain, solsvettiga och med molande knän efter den långa nedstigningen, är det med stolthet. En ovan och lite oväntad känsla efter en vandring – men det här var inte vilken vandring som helst. Knappt hälften av de startande tog sig igenom alla etapper, får vi höra.

Vi drar på oss våra finisher-tröjor och fäster medaljerna på skjortbröstet. Nu: öl.

Armando Cisneros har inte plågats av höjden under turen, men har full respekt för bergen.
– Rocky Mountains testar dig, din kunskap, din fysik. Det gäller att vara väl förberedd. Jag tror alla som sitter här idag har lärt sig något om sig själva, säger han.

För Nellie Backteman tog äventyret slut redan på morgonen; knät trilskades och hon såg inget annat alternativ än att ta bussen runt berget till checkpoint 4. Men de sista kilometrarna gick hon, med målmedvetna steg.
– Det var helt underbart att komma i mål och mötas av applåder och medaljer. Vandringen var tuffare än jag trodde, och allt blev ju inte som jag hade tänkt mig – men jag är riktigt nöjd ändå. Vilka dagar vi har haft, det är ju inte riktigt klokt.

COLORADO

Skidorter som Aspen, Boulder och Vail har länge frestat svenska utförsåkare, men delstaten Colorado och Klippiga bergen har en hel del att erbjuda även under vår, sommar och höst. Ett riktigt drömresmål för vandrare, stigcyklis- ter, terränglöpare och klättrare. Vi deltog i den arrangerade turen Fjällräven Classic USA; håll utkik på classic.fjallraven.com för kommande datum. Eller ta dig till Colorado på egen hand.
Resa hit: Flyg till huvudstaden Denver och hyr en bil. Staten är 45 mil på höjden och 60 på bredden, klart lämplig för roadtrips.
Boende: Hotell, motell, vandrarhem och cam- pingplatser finns det gott om. Det går bra att tälta längs vandringslederna i Colorado, dock ej på privat mark. Läs på om tältning, djurliv och ordningsregler i naturen. Vi såg varken björnar eller pumor, men de lever i området.
Mer info: colorado.com

Greetings from Fjällräven Classic i Colorado

Följ oss

Nyhetsbrev

Kontakt

Börja skriva och tryck enter för att söka