Jag är bra på äventyr. Jag har skrivit om äventyr och faktiskt själv äventyrat en del sedan långt in på förra seklet. Jag har nästan frusit ihjäl på såväl vulkaner i Sydamerika som bakom draghundar på Nordkalotten. Jag har varit snubblande nära att sluta fylla år på en kamel i Gobiöknen och på cykel i Nordkorea. Under en topptur i midvintermörkret på Svalbard armbågade sig vilsna och utsvultna isbjörnshannar fram för att glufsa i sig både mig och mina stighudar.
Ja, är det någon som upplevt äventyr så är det jag. Och anledningen till att så många älskar mig är förmodligen min stora ödmjukhet. Men jag ska ju inte bara prata om mig själv här, utan om äventyr. Smaka på ordet. Visst ligger det bra i munnen och gnistrar skönt i hjärnan? Få ord är mer laddade. Få ord kittlar fantasin finurligare.
Men samtidigt har det väl, med handen på hjärtat, gått en del inflation i begreppet. Vad innebär det, egentligen? Allt ligger såklart i betraktarens öga, om jag nu ska vara lite demokratiskt korrekt.
Men oss emellan: är en höghöjdsbana en ”äventyrsbana”? Är bodyflight, att köra sportbil, surfa på elsurfbräda eller takvandra verkligen exempel på äventyr? Frågar du arrangörer i den så kallade äventyrs- och eventbranschen är det så, men för mig kliar det lite på underarmarna när ordet äventyr urvattnas till organiserad adrenalinupplevelse. Men vem är jag att döma?
Därför googlar jag mig fram till att substantivet äventyr betyder ”en aktivitet som innehåller något oförutsägbart, mindre eller större risk och med osäkert utfall”. Letar jag synonymer är de vanligaste eskapad, spännande aktivitet, strapats, riskabel händelse, vågspel och chansning. Verbet äventyra står för att ”utsätta för fara” eller ”riskera”.
Min slutsats är att en vanlig skogspromenad faktiskt inte är något regelrätt äventyr. Knappast för mig. Knappast för dig som läser detta. Men samtidigt: det som inte var ett äventyr på planeringsstadiet kan ju faktiskt bli det. Som när jag och min kompis skulle premiäråka Ältasjön söder om Stockholm, tidigt en skridskosäsong. Vi pikar oss försiktigt runt ett första varv, varpå vi slappnar av och åker ganska modigt nästa varv. Plötsligt plurrar min kompis ungefär tio meter framför mig. I samma ögonblick brister isen under mig. Samtliga två åkare i vattnet alltså. Vana vid plurr tar vi oss raskt upp och vänder tillbaka, nu något tyngre på grund av blöta kläder. Samma procedur upprepas. Isen brister. Vi tar oss upp. För att göra en lång historia något kortare tar vi oss till slut i land, byter till torrt – och så pratar vi inte mer om det. Äventyr upplevt. Minne skapat. Mission completed.
Jag funderar ofta på den händelsen och har med åren kommit fram till att den är en av mina starkare äventyrsupplevelser. Och inte på grund av isen, vädret eller mjölksyran. Shakespeare skrev ju ”Jag har nästan glömt bort hur fruktan smakar” (Macbeth) och menade väl att vi inte lever livet fullt ut förrän vi känner den där kittlingen, den där rädslan att ”det kanske tar slut nu”. Och ja, det blir lite futtigt att prata om ett plurr på Ältasjön i det här sammanhanget. Men samtidigt är jag glad att jag inte behöver skava uppför någon Himalayatopp för att känna äventyrsruset och uppleva pirret.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare. Han företar sig allt färre regelrätta äventyr, men en med åldern växande nonchalans i planeringen sätter ofta lite äventyrlig touch på utelivet.