Ledare: Det löser sig, eller?

Mitt minne är väldigt selektivt. Tråkiga och potentiellt farliga upplevelser rinner av mig som vatten på en gås, och mynnar på sin höjd ut i små anekdoter att dra på fester. Roliga och lyckade upplevelser sätter sig däremot i ryggmärgen, oh yes – och får mig att jaga efter mer.

Ibland är det här en bra egenskap. Jag oroar mig sällan, sover gott om nätterna, tänker att det löser sig. På jobbet, hemma, i friluftslivet. Vad är det bästa som kan hända?

Men så har vi de där gångerna då det faktiskt inte löser sig. Det bästa händer inte! Någon riktig nära-döden-upplevelse har jag inte varit med om, men sett i backspegeln hade många missöden kunnat undvikas om jag bara varit lite bättre på riskanalys. Jag pratar om tveksamma vad i fjällen. Toppturer i dimma. Stukade fötter. Tappad eller glömd väsentlig utrustning. Saker som inte bara påverkat mig, utan också mitt sällskap. Det handlar sällan om brist på kunskap, snarare om mer eller mindre medvetet slarv. Jag har brått iväg, vet vart jag ska, har gjort det förr, det går säkert bra.

Att lägga en massa tid på att spekulera i alternativa scenarier har aldrig legat för mig. Och då har jag ändå en egen överlevnadsinstruktör hemma i dubbelsängen.

Nu är det tack och lov inte min livsinställning som är på modet, utan en betydligt klokare. Preppingens ”att hoppas på det bästa men förbereda för det värsta” lockar allt större följarskaror – här har pandemin gett en extra skjuts till det som redan var en trend – och landets överlevnadskurser fylls upp snabbare än någon hinner säga grab-bag*. Utemagasinets Erika Enequist och Linda Romppala lyckades knipa två platser på just en sådan kurs, med fokus på överlevnad i kustmiljö. På sidan 74 i nyaste numret berättar de om sina upplevelser och passar också på att lära oss några viktiga baskunskaper att hala fram i nöd: Rena vatten, hitta ätliga växter, signalera efter hjälp, tillverka fiskeredskap av skräp, göra upp eld med eldstål. 

När det gäller reportageresor är det säkerheten främst som gäller, och huvudregeln är alltid don’t push it. Men ibland händer det förstås att terrängen eller vädret tar ton – som när Mats Wigardt och Roger Borgelid paddlade kring öarna vid Skuleskogens nationalpark i Höga kusten (sidan 38 i nya numret). Sol och stiltje vändes på ett ögonblick till vilda vågor och hjärtklappning, men det ordnade upp sig utan nödraketer.

Jag känner fortfarande ett instinktivt motstånd mot att lägga in en reservdag i vandringsplanen, bära runt på en extra gastub, låsa cykeln, betala en massa försäkringar. Även om jag så här i medelåldern förstår precis hur naivt detta är (extra så i skrift, ser jag nu).

Men på senare år har jag hittat en strategi som funkar: jag låtsas helt enkelt att jag planerar och packar åt någon annan. Man vill ju inte att någon man verkligen gillar ska gå vilse i dimman, bli sönderbiten av mygg, frysa röven av sig eller tvingas knapra på okokt torrmat i en vecka.

/ Marie Kjellnäs, chefredaktör