Svindlande höjder i Schweiz


Svindlande höjder i Schweiz
Den som startar turen i Zermatt vänder tidigt ryggen åt alpikonen Matterhorn. Synd på sitt sätt, men det går ju alltid att vrida på huvudet.

Mitt på bron smyger den sig på, från ingenstans. En märklig känsla. Knappast svindel, eller? Jag är inte alls yr, men plötsligt tung i benen och torr i munnen. Det sjunger i vajrarna och knäpper i bultarna. Så här långt har hängbron känts ganska vågrät men nu bär det tydligt uppför. Det borde betyda att hälften återstår. 494 meter delat på två – vad blir det? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag måste ta mig till andra sidan, och det fort.

INTE BARA NJUTNING
Nyheten spreds sommaren 2017. En ny hängbro för vandrare hade byggts ovanför Randa i schweiziska Alperna – då världens längsta i sitt slag. Det var kanske inte rekordet i sig som väckte intresse, snarare den kittlande pressbilden med bron, bråddjupet och de praktfulla topparna. Vi spred den i Utemagasinets kanaler och såg läsarna delas i två läger – de som ville ta sig till platsen ögona böj och de som hellre skulle sticka ut nämnda ögon.

Charles Kuonen Hängebrücke, som bron heter, gör det möjligt att beta av sträckan Grächen till Zermatt (och vice versa) på två vandringsdagar utan att förta sig. Leden som bär det något osexiga namnet Europaweg är 31 kilometer lång, om du inte väljer bort bron för den alternativa dalstigen som lär ta 3–4 timmar extra.

Europaweg fyllde 20 i fjol och har hyllats som en av världens vackraste tvådagarsleder, mycket tack vare panoramavyerna över Weisshornmassivet, med 4506 höjdmeter som toppnotering. Men det har inte alltid varit fråga om måttfulla njutarturer längs leden. Till och från har partier stängts av på grund av farliga stenras, och man har tvingats konstruera tillfälliga skyddstak samt omvägar över berg och ner i dal. För att inte tala om det där som hände mitt i natten, i september 2010 … 

Jag och Sofie tar tåget till skid- och klättermeckat Zermatt. Genom att börja där, tvärtemot många rekommendationer, får vi avrunda med en nedstigning på några hundra branta höjdmeter innan vi når den lilla alpbyn Grächen. Alternativet vore att inleda med motsvarande klättring och det är vi inte så sugna på. Det är sent i september, säsongen närmar sig sitt slut och det ryktas att norrsidan mot Grächen redan är isbelagd.

 

Svindlande höjder i Schweiz
En dagsetapp på 6–7 timmar tar lätt 8–9 med pauser inräknade.
Svindlande höjder i Schweiz
Ovanför byn Täsch är leden omdragen tillfälligt på grund av rasrisk. Mattias och Britta från Tyskland önskar sig tydligare skyltning.

MATTERHORN FÖRTROLLAR
På bergbanan upp till Sunnegga, där leden mynnar, doftar trängseln gammal känga. Väl på toppen följer vi strömmen mot det perfekta selfiestället, med fixstjärnan Matterhorn som självklar kuliss. Det känns lite krystat, förstås. Men ikoniska berg har en osviklig förmåga att förtäta stämningar, förtrolla människor.

Matterhorn behöver väl ingen närmare presentation, känner du bara till en alptopp så är det förmodligen den. De 4478 välkarvade höjdmetrarna imponerar lite extra så här års, mot mindre snöklädda grannar och vidsträckta platåer med krypande barrväxter. Det är först när vi vänder näsan mot Grächen – och nacken mot ikonen – som vi till fullo inser vad det innebär att gå på tvärs mot rekommendationerna.

Längs den breda grusvägen som skär genom skidområdet blir vi omåkta av turister på terränggående sparkcyklar. Minuter senare glesnar det bland barrträden, leden smalnar till rejäl stig – och så ensamheten. Det var tydligen ingen annan som skulle åt det här hållet. Lätta steg på skrå längs bergssidan, en och annan enbuske bryter upp ur det torra gräset. Lärk och tall samlas i skuggiga dungar som får huden att knottras på underarmarna. Men det är t-shirtväder, något annat kan man inte säga. Och inte en droppe regn – trots illavarslande väderprognoser.

Rakt över grannbyn Täsch är leden avspärrad och en hemsnickrad skylt pekar ner i dalen: ”Umleitung Europaweg”. En annan skylt – trekantig – visar fallande stenar. Omdragningen kommer inte som någon överraskning, vi fick en aktuell karta på turistbyrån i Zermatt. Men nog hade både framåt och uppåt känts roligare, nu när vi börjat vänja oss vid förtrollande vyer med vita taggtoppar på rad.

LUNCH PÅ FÄBODVALLEN
Stigen ner mot Täsch slingrar sig i branta serpentiner genom skogen. I en av svängarna möter vi Vanessa och Nichola från Bristol, de startade i Grächen igår och tror att de ska sova i Zermatt i natt.
– Vi hade egentligen velat fortsätta ett par dagar, till Saas-Fee och vidare in i Italien. Men många hyttor stänger för säsongen så det är svårt att få ihop längre turer. Den här resan blev lite spontan men vi kommer definitivt att komma tillbaka, säger Vanessa.

Hängbron då? Vad tyckte de om hänbron? De måste ha passerat den i morse.
– Jo, den var häftig. Men faktiskt inte så läskig som jag förväntade mig, säger Nichola.

Det är hög tid för lunch, men sådan ska ju helst intagas med utsikt. Att plocka fram matsäcken här nere i skogen känns inte aktuellt. När vi äntligen vänder uppåt är underlaget asfalt och skyltarna pekar mot Täschalp – ett slags fäbod där korna lämnas på vall över sommaren, vilket ger mjölken den örtiga karaktär som är den lokala ostens signum. Så här års är korna tillbaka i sina hemlador i dalen och vi äter våra smörgåsar med Weisshorn och kompani som enda vittnen. Men än doftar örterna.

90 MINUTER AV LIVET
Hittills har leden varit lätt att följa. Rödvitmålade stenar visar vägen och i varje korsning tydliga pilar med destinationer och tidsangivelser. Europahütte: 3h 30 min. Men kan det verkligen stämma att vi ska dyka ner i dalen – igen? Kartan håller med pilen; vi tar dalstigen och byter örtesängar mot lärkskog. Efter en kvart möter vi tyskarna Mattias och Britta som bestämt hävdar att vi är på fel spår.
– Ska ni till Europahütte? Då är det inte den här vägen, den går ner till Täsch. Vi gick i 30 minuter innan vi insåg misstaget, säger Mattias, med illa dold irritation.

Tillsammans går vi tillbaka upp till skyltkorset, halar fram allt vi har i kartväg och försöker tänka klart. Efter omdragningen vid raset stämmer inte tidsangivelserna längre och vi är oense om vilken korsning vi befinner oss i. En lokalbo i löparskor kommer till undsättning; hon ringer en bevandrad kompis och försäkrar sedan att stigen vi redan testat faktiskt går till Europahütte.
– Ner, upp – och så ner igen. 90 minuter av mitt liv till spillo, stönar Mattias.

Han menar att det inte ska behövas kartor för att vandra i Schweiz, lederna brukar vara enkla att följa och skyltningen föredömlig. Vi andra enas om att det trots allt finns värre ställen att spilla sitt liv på. Kontoret, till exempel. Tunnelbanan. Akuten. Häktet. Hofors.
– Autobahn, säger Britta. 

Svindlande höjder i Schweiz
Lunchrast vid Täschalp. Klassikern fralla, festis, äpple, chokladbit.

DEN DÄR SEPTEMBERNATTEN
När leden återigen vänder uppåt ändrar den snabbt karaktär. Den blir brantare, kargare och kantas av stora klippblock. På ett huserar en hel familj stengetter, gems, som tyvärr inte är så intresserade av att vara med på bild.

Vi går på skrå längs lodräta klippor, alltid säkrade med repräcken och tillrättalagda stenar. På vänster sida blottar sig Weisshornmassivet mellan mjuka dimstråk. Men det gäller att hålla koll på var man sätter fötterna – särskilt som det utlovade regnet kommit över oss, sent omsider.

Med en knapp timme kvar till Europahütte ser vi den. Hängbron. Inte lika mäktig från den här vinkeln som vi minns den från pressbilderna, men helt klart lång. Och hög. Och smal. Det är 85 meter ner till marken från dess högsta punkt, berättar informationstavlan.

Jag kliver på. Vanlig vandringstakt fungerar fint de första 100 metrarna. Stannar och tar en bild på mina regnvåta kängor mot det tunna golvgallret, men det är svårt att fånga djupet. Räcket består av metallnät och nätta vajrar, hela konstruktionen känns rätt simpel – men ändå solid, pålitlig. På höger sida branta bergväggar, på vänster störtar Grabenguferravinen ner mot dalen.

Då går någon på bakom mig, och strax ytterligare en. Vi går i lite olika takt och bron rycker lätt i sidled. Det rör sig förmodligen bara om någon centimeter, men jag sträcker reflexmässigt armarna åt sidorna och låter pekfingrarna följa den översta vajern ända in i mål. Med fast mark under fötterna sjunker pulsen och synfältet vidgas. Tungan lossnar från gommen. Jag trodde att jag hade koll på det här med höjder och broar, men Charles Kuonen kryper under skinnet på mig. Angenämt, ändå.

Efter en riktigt brant, slingrig, blöt och dimmig halvtimme välkomnas vi äntligen av Kati Brantschen, som drivit Europahütte sedan uppförandet 1999.

Hon kommer ursprungligen från Finland men har bott i Schweiz ett kvarts sekel. Kati berättar att den nya hängbron betyder mycket för hennes affärer. Det fanns en bro på platsen tidigare, men sedan september 2010 har leden haft en permanent omdragning genom dalen. Istället för 6–7 timmar har det då tagit 9–10 timmar att vandra från Zermatt till hennes hytta – vilket förstås har avskräckt en del.
– Jag kommer ihåg den där natten, det var riktigt oväder och jag vaknade av fruktansvärd åska flera gånger. På morgonen var det strömavbrott. När de första gästerna kom ner till hängbron var den bortspolad – av en sten lika stor som hyttan.

Svindlande höjder i Schweiz
Det är lätt att känna sig liten bland stora berg. Och långa broar.

HET SOPPA, STORA ÖLGLAS
Efter broraset stängdes hela leden i två år, berättar Kati. Sedan dess har geologer och ingenjörer lagt mycket tid på att förbättra säkerheten med hjälp av tunnlar och skyddande tak över extra utsatta partier.
– Den gamla bron satt 200 meter högre upp, det var inte rätt ställe. Den nya är så hög att eventuella ras ska kunna passera under, säger hon.

Inne i hyttan är det varmt och stimmigt. Rödmosiga ansikten utbyter erfarenheter och ölglasen är stora. Några startade i Chamonix för någon vecka sedan och har en sista dagsetapp kvar på klassikern Haute Route; andra vandrar Tour de Monte Rosa genom Schweiz och Italien – också den med Zermatt som ändhållplats.

Vid grannbordet sitter ett sällskap som pratar svenska. Johan, Fredrik, Johannes, Daniel och Dominik tog ett spontant beslut att lägga en hösthelg på Europaweg.
– Vi såg bilden på bron, var det kanske i Utemagasinet? Det kändes som ett kul mål för en helgvandring, säger Johan.

Det är Dominik som har bestämt rutten, med start i Grächen.
– Nästan alla referenser jag läste tipsade om den riktningen, för att man ska ha Matterhorn i blickfånget. Men än har vi inte sett berget – och nu är det ju dimma …

Mattias och Britta blåser på sina soppskedar. Hon känner sig lite mör i kroppen men är nöjd med sitt livs första vandringsdag.
– Det var tufft, särskilt den sista halvtimmen från bron och hit. Men nu känns det härligt att vara en del av den här gemenskapen – folk från hela världen som äter tillsammans och pratar om dagen.

I morgon bitti ska de gå tillbaka till Zermatt och därifrån vidare mot berget Trockener Steg, berättar Mattias. – Det är riktigt fint på andra sidan om Zermatt, kring Matterhorn. Och lederna är bättre än den här.

Nästa morgon tar vi både påtår och tretår i väntan på att dimman ska lätta. Det gör den inte. En grupp hårdnackade gör morgonyoga ute på terassen i strilande regn, en annan försvinner i riktning mot den förmodat osynliga hängbron.

Svindlande höjder i Schweiz
Ett klarblått fönster visar den pryamidformade toppen.

MAX FYRA PERSONER
Leden mot Grächen skär vidare genom det allt stenigare landskapet. Siluetter av blånande bergskammar vid horisonten, i lager på lager. Ingen önskar väl oväder på turen, men det känns genuint och spännande att nå bortom den pittoreska alpreklamen.

Efter ett blockstensfält kommer vi fram till ytterligare en hängbro – betydligt kortare men också skraltigare än gårdagens. Max fyra personer samtidigt, varnar en skylt. Och gunga inte!

Mer blocksten. Fler branter. På ett ställe bryter ett stort stenblock leden men ett toppsäkrat rep garanterar trygghet och balans. Först när det är dags för lunch inser vi att dimman faktiskt har lättat och himlen är blåspräcklig. I ett klarblått fönster visar sig Weisshorns pyramidfärgade topp, för att i nästa ögonblick försvinna. Man skulle kunna tro att äventyrslustan stillnar dag två, när bron som fått agera vandringsmål är passerad. Men sanningen är att etappen mellan Europahütte och Grächen är mer dramatisk och omväxlande än gårdagens – bakom varje krök väntar något nytt.

FÅREN HÄLSAR VÄLKOMMEN
En böljande gräsplatå breder ut sig framför oss, med naturliga fikabord i form av utslängda klippblock. Här har många fötter trampat, byn ligger mindre än en timme bort i närapå lodrät riktning. På en klippavsats står en bastant stenstaty, rest till Europawegs ära, och pekar ut den rätta vägen. Det bränner i lårens framsidor under nedstigningen men vi konstaterar att knäna känns förvånansvärt fräscha. De finbetade hagarna runt Grächen är grönare än något annat vi sett under de här dagarna, med en och annan orangefärgad trädkrona som skarp kontrast.

När leden övergår i grusväg hörs Schweiz signaturmelodi – de klonkande skällorna – och mot oss trippar en flock bländvita får med svarta huvuden och hängande öron. Än blommar det i rabatterna, än står fönstren öppna för att bjuda in den klara luften. Än hörs sorlet från de små ölhaken och kaféerna. Hade vi inte haft ett tåg att passa i morgon bitti skulle vi gärna hängt kvar här i byn några dagar. Eller så hade vi helt enkelt vänt om och vandrat samma väg tillbaka till Zermatt, för att säkert kunna säga vilken riktning som är den bästa.