Ryggsäcken är packad, kängorna insmorda och kartan ligger tryggt i benfickan. Framför dig ligger leden tom och lockande; runt omkring syns mäktiga fjäll och tysta, vida vidder. Men vad är det där vita som fladdrar som ett flaggspel i fjällbjörken? Kan det vara … näe … jo, det är ju faktiskt toalettpapper!
– Jag ser det hela tiden. Man går en meter från leden och sätter sig och skiter, torkar sig och lämnar toapapperet där ovanpå högen. Det tar ju inte lång stund så har det papperet blåst iväg och hänger i något träd. Ofräscht är väl bara förnamnet.
Orden kommer från Stefan Hamréus, tillsynsman på länsstyrelsen i Dalarna, som tillbringar många veckor per år i Grövelsjöområdet. Han ser fler och fler besökare i fjällen – och en sjunkande kunskapsnivå hos dem som kommer.
– När det kommer till bajsandet tror jag det beror på ovana. För det här såg man faktiskt inte för 20 år sedan. Man känner sig trygg på leden och vill hålla sig nära den, och har ingen riktig koll på hur man egentligen ska göra när man bajsar på fjället.
PINSAMT ATT SNACKA BAJS
Att antalet besökare ökar i de svenska fjällen är alla aktörer eniga om. Svenska Turistföreningen kan inte mäta exakt hur många människor som rör sig på lederna, men de för statistik över antalet besökare på sina fjällstationer och kan konstatera en ökning på runt 20 procent de senaste åren.
Daniel Skog är hållbarhetsansvarig på STF och konstaterar att ett ökat, och till viss del förändrat, besöksmönster skapar nya utmaningar.
– Vi möter många som inte tidigare varit i fjällen. Alla är ju inte uppvuxna i ett par vandringkängor och har inte erfarenheten med sig.
Stefan Hamréus utvecklar resonemanget.
– Jag har pratat med många de senaste åren som lockats av vackra bilder och vida vidder, och drömmer om den där storslagna upplevelsen i fjällen. De har däremot inte koll på hur pass utlämnad man är till sin egen förmåga och sin egen kunskap. Man tänker att det ska finnas samma servicenivå i en fjällstuga som hemma i stan.
När STF gjorde en film om hur man ska sköta sina toabestyr när man fjällvandrar, blev det en av organisationens mest sedda och spridda inlägg på sociala medier. Samma sak hände med Friluftsfrämjandets webbartikel på temat.
– Det verkar helt klart vara någonting många undrar över, säger Daniel Skog. Men det kan kanske kännas lite pinsamt att fråga vänner och bekanta hur man ska bete sig när man blir bajsnödig längs leden.
Men spelar det egentligen så stor roll var och hur man gör nummer två på fjällturen? Vi pratar ju om enorma naturområden, och bajs bryts ju ned i sinom tid – eller?
– Jo, avföring i sig återgår ju till naturen, det håller Daniel Skog med om.
– Problemet är att det finns områden i fjällen, bland annat kring Kungsleden och runt stationerna och stugorna i Jämtland, där väldigt många rör sig. Där blir det både ofräscht och ohygieniskt om alla sätter sig i anslutning till leden och gör sina toabesök och dessutom lämnar papperet.
BAKTERIER I BÄCKARNA
Risken finns också att bakterier från avföringen letar sig ned i vattendrag som någon annan sedan hämtar sitt dricksvatten ur – något som kan få stora konsekvenser i en utsatt miljö.
– Att bli riktigt magsjuk när man fjällvandrar är ett reellt problem, konstaterar Daniel Skog. Det är en av alla anledningar till att man inte vill få e-kolibakterier i vattnet.
Kebnekaise fjällstation är en av de platser som sett en stor ökning av besökare de senaste fem åren.Marit Sarri är uppvuxen i dalgången och har varit platschef på Kebnekaise sedan 2016. Hon berättar att man 2013 hade 16 000 besökare på anläggningen. Förra året, fem år senare, kom 21 000.
– Och det är bara de som bor hos oss på fjällstationen eller betalar serviceavgift. Sedan vet vi ju att tältarna också ökat mycket. Att försöka räkna antalet tält här utanför en julikväll är ett digert jobb numera.
Hon menar att ingen riktigt varit beredd på den stora ökningen, och sop- och toaletthanteringen har inte riktigt utvecklats i den takt som varit nödvändig.
– När 5 000 fler personer ska kissa och bajsa längs leden så märks det, det är klart. Vi kanske måste ställa ut tillfälliga toaletter på strategiska ställen för att minska problemet. Det är sådana frågor vi behöver ta i på allvar, nu när vi har blivit varse att den här ökningen nog kommer att hålla i sig.
GLÖM INTE LILLA SPADEN
Om du har för vana att sprida bajs, toapapper och bakterier omkring dig i fjällen så är det alltså dags att sluta med det. Den naturliga följdfrågan lyder: Hur ska man göra istället?
– Först och främst – gå en bra bit bort från leden, säger Stefan Hamréus på länsstyrelsen i Dalarna.
– Det räcker inte med en meter eller tre, gå i alla fall 20 meter bort, helst lite till. Och se till att du inte sätter dig precis vid ett vattendrag.
Hanna-Kajsa Fernström på Håll Sverige Rent, som också brinner för den här frågan, tillägger att en liten spade bör finnas i varje fjällpackning.
– Den kallas ofta bajsspade, och det låter ju lite äckligt. Men det är ju inte bajs du ska gräva med den utan faktiskt bara jord, säger hon.
När du under din vandring känner att nöden gör sig påmind tar du alltså fram din lilla spade – en trädgårdsspade av lite kraftigare modell passar utmärkt – och gräver ett hål. Sedan ser du till att både bajs och papper hamnar ordentligt i hålet. När du är klar täcker du över hålet med jorden du grävt upp – ta-daa!
– Egentligen är det allra bästa att ta med sig toapapperet i sin skräppåse, säger Hanna-Kajsa Fernström, men det bär emot för många. Gräver du ned det ordentligt så är det inte toppen, men ändå okej.
RÄKNAR SKRÄP I JÄMTLAND
Våtservetter är något många bär med sig och använder istället för, eller tillsammans med, toalettpapper. Men det får du absolut inte lämna där i gropen, betonar Hanna-Kajsa.
– Våtservetter är indränkta med både det ena och det andra som vi inte vill lämna i naturen. De bryts inte heller ned inom rimlig tid utan blir kvar där på fjället. Det är viktigt att den som använder våtservetter på fjället också ser till att plocka med dem hem.
Men alla gör nu inte som Hanna-Kajsa säger, tyvärr. Bakom var och varannan stor sten hittas både högar av toalettpapper och våtservetter. Men om problemet faktiskt ökat på senare år, det vet man inte.
– Alla aktörer som verkar i det här området är överens om att det tycks vara så. Men vi har inte mätt skräpmängden på så många ställen, så vi kan inte säga att vi vet att det är så, säger hon.
Bara på ett ställe har man mätt hur mycket skräp som slängts i fjällnaturen – längs en kilometerlång sträcka av den led som går från Storulvån till Sylarnas fjällstation. Där har man vid tre olika tillfällen under två somrar i rad plockat och räknat antalet skräp.
Ökningen mellan 2017 och 2018 är markant, men eftersom mätperioden är så kort – bara två somrar – kan man inte med bestämdhet säga om det är en ihållande trend eller en tillfällighet.
– I sommar kommer vi att göra samma mätning igen, och även börja mäta på fler platser i fjällen där många rör sig. Vi tycker att det är viktigt att få koll på om det ökade besökstrycket i fjällen också medför en ökad nedskräpning, säger Hanna-Kajsa Fernström.
Marit Sarri på Kebnekaise fjällstation har med egna ögon sett hur skräpproblemet vuxit i takt med att fler besökare kommer.
– Länsstyrelsen drog in sina skräphanterings-insatser ungefär samtidigt som besökarna började öka ordentligt och det blev ett problem. Vi på STF har ju länge tagit hand om det skräp som slängs här hos oss, och har en bra infrastruktur för det. Men nu har vi också börjat göra skräpplockarinsatser i naturen runt om fjällstationen – för att det behövs, berättar hon.
SKRÄPET FLYGER HELIKOPTER
Under förra sommaren plockade fjällstationens personal skräp längs Västra leden, som går upp till toppen av Kebnekaise, och kring de båda toppstugorna. Man bjuder dessutom besökare som själv tar med sig en påse skräp från toppen på kaffe nere i fjällstationens restaurang – och det har gett effekt.
– I somras bjöd vi på något hundratal koppar kaffe i alla fall, berättar Marit Sarri.
Det vanligaste skräpet som hittats i de skräp-kartläggningar som gjorts är portionssnus. 76 stycken utspottade små påsar hittades vid de tre mätningarna under sommaren 2018. Om man antar att det ser likadant ut längs hela leden, kan den som vandrar mellan Storulvån och Sylarna förvänta sig att möta över 400 utspottade snus-portioner. Och det är verkligen inte bra, enligt Hanna-Kajsa Fernström.
–Det är ju faktiskt plast i portionssnuspåsarna som man lämnar efter sig på stigen, och den blir kvar där väldigt länge.
Att gå förbi en fjällstuga och lämna sitt skräp där är förstås en lösning. Men någon ska ju också frakta skräpet därifrån. Avfall som går att lagra, som tomma gasolbehållare och konservburkar, är enligt Daniel Skog inte något större problem för STF, som äger och sköter många av stugorna.
– Det lagrar vi till vintern när vi kan frakta ned det på snön, på skoterkälke. Det är en rimligt miljövänlig och effektiv hantering.
På vissa anläggningar kan STF också bränna sopor och man komposterar matavfall på alla ställen där det är möjligt. Men det går inte överallt. På flera ställen måste brännbara sopor och matavfall flygas till civilisationen i helikopter – och det är ju ingen miljövänlig hantering direkt, konstaterar Daniel Skog.
Ett skräp som ställer till allt mer problem för STF är det blandmaterial som frystorkad mat förpackas i.
– I stora värmekraftverk, med höga temperaturer och bra rening av röken, bränner man dessa förpackningar utan problem. Men i våra små anläggningar blir förbränningen dålig, så vi vet inte riktigt vad vi ska göra av dessa förpackningar. Har man sådana med sig upp på fjället, eller köper av oss i våra butiker, så får man gärna bära hem dem. Då hjälps vi åt att hålla fjället rent.
Om man befinner sig på tälttur, och bara råkar passera en STF-anläggning i väglöst land – är det då okej att stanna till och slänga sitt skräp innan man traskar vidare? Ja, det tycker Daniel Skog.
– Det är klart att det är ännu bättre om man bär hem sitt skräp, särskilt sådant som inte går att lagra till vintern. Men vi tar gärna emot det om alternativet är att det hamnar i naturen.
Han vill också uppmuntra alla vandrare, oavsett hur och var man spenderar nätterna, att använda de utedass som finns uppställda längs en del statliga leder och alltid vid stugor.
– De är ditställda för att det är bättre att man samlar toaavfallet på en plats, i tunnor som vi kan ta hand om och frakta undan. Det kan kännas som att man tjuvlånar någons toa, och att man gör någon en tjänst om man går bakom en sten istället – men av hygieniska skäl är det bättre att man använder dasset, även om man i övrigt inte bor på eller använder sig av anläggningen.
LÄNSSTYRELSEN CURLAR PÅ
Det här att STF och länsstyrelserna, som också äger och driver stugor i fjällen, tar hand om och fraktar bort folks sopor och toaavfall är dock inte helt okontroversiellt, enligt Stefan Hamréus på länsstyrelsen i Dalarna.
– Det finns de som tycker att vi ska sluta curla fjällbesökarna med soptunnor och avfallshantering. De får väl bära hem sitt eget skräp, argumenterar man. Men där lutar jag mig mot mina kollegor som jobbat länge här och kan vittna om att det har blivit bättre sedan vi fick upp soptunnor vid stugorna. För 20 år sedan fick man gå och städa i fjällskogen istället, då hamnade skräpet där i brist på sopkärl.
Toalettvettet på fjället må ha varit bättre förr, men att nedskräpningen i stort är ett nytt problem vill inte Stefan Hamréus skriva under på. Och inte bara för att forskningsunderlaget är klent.
– Jag hittar skräpgömmor på fjället med konserver och ölburkar från 80-talet. Men skillnaden nu är att framför allt fiskare oftare flyger helikopter ut till sjöarna häromkring, där de ska fiska. Då har de nästan obegränsade möjligheter att ta med sig flera flak med öl, boxar med vin och fin mat i plastförpackningar hemifrån. De tomma burkarna och boxarna lämnar de väldigt ofta efter sig på fjället när de har ätit och druckit klart.
Stefan berättar om vindskydden vid Stenbuhån, där han i slutet av förra fiskesäsongen fick ägna över en hel arbetsdag åt att bära sopor. Detta trots att alla som köpt fiskekort dit fått ett mejl om att inget får lämnas kvar i slogbodarna, på grund av att det drar till sig djur man inte vill ha i sitt läger – till exempel björn.
– När man ser sådant blir man alldeles bedrövad. Vuxna män – för det är i stort sett uteslutande män som fiskar där – som inte kan ta med sig sina leverpastejförpackningar, kaviartuber och konservburkar hem utan lämnar det i drivor efter sig.
Marit Sarri på Kebnekaises fjällstation, som också ser stora skräputmaningar, är mer hoppfull inför framtiden.
– Jag får känslan att människor vill göra rätt och vill bidra. Om vi och andra aktörer i området orkar driva frågan, på ett trevligt sätt informerar och skapar möjligheter att ta med sig sitt skräp hem från fjället, så kan vi få med oss gästerna. Det är jag övertygad om
UTEFAKTA ALLEBAJSRÄTTEN
Långt till en toalett? Du får uträtta dina behov i naturen – men du behöver skydda djur och människor från dina bakterier.
Gör så här: Gräv en grop för bajset och pappret, gör det du ska och fyll sedan på med jord eller sten. Se också till att du inte sätter dig nära ett vattendrag efter- som bakterier sprids i vatten.
Källa: Svenska Turistföreningen