Trolltunga i Norge är ett känt exempel, Blanktjärn i Västjämtland ett annat. Vi pratar om smultronställen i naturen som hastigt och olustigt slitits ner av ett skenande besökstryck. Dags för ett mer hållbart tänk – men vad innebär det, egentligen?
Detta reportage publicerades i Utemagasinet under 2022.
Text: Emma V Larsson, Illustration: Pia Koskela
Det finns en tjärn i min hemmaskog. Liten och nästan svart, omringad av stora furor. Det är en stillsam plats i gammelskogen, jag är alltid där själv. Att hitta dit är enkelt, eftersom platsen ligger ganska nära både buss och tåg. Men den lilla stigen är överväxt och av någon anledning bortglömd. När himlen speglas i tjärnen och ytan är blickstilla tar jag en bild. Jag vill dela med mig av denna magiska plats. Men innan jag lägger ut bilden hejdar jag mig ett ögonblick. Är platsen lika magisk om massa andra hittar hit? Vad skulle då hända med vattnet, stigen och klipphällarna?
Fast ändå. Vem är jag att hålla inne med ett sådant guldkorn?
BJUSSIGT OCH LUSTFYLLT
Du kan förmodligen räkna upp ett antal smultronställen i naturen, favoritplatser som du verkligen gillar. Kanske i närheten av där du bor, i trakten där du växte upp – och andra som du hittat när du rest. Oftast vill vi nog dela med oss av våra guldkorn. Det ligger i sakens natur att vilja berätta om en plats som man upplevt som fantastisk. Och det är ju bjussigt. Om man är på resande fot kan det kännas fint att visa uppskattning till platsen man rest till. Som den där hemliga lagunen på Island, lite bortom turiststråken. Den där fina stranden på Gotland dit ingen tycks ha hittat. Klätterklippan du snubblade över mitt ute i skogen.
Lusten att dela med sig är inte ny, men i och med sociala medier har gemene man fått helt nya möjligheter att nå ut till många. Sådant vi skriver på Instagram, Facebook och motsvarande kan delas och på ett ögonblick spridas över världen. Medier och även influencers bidrar förstås också till att sprida tips och bilder på fina ställen och upplevelser.
En som däremot aldrig delar med sig av sina smultronställen är Linda Staaf.
– Jag skulle egentligen vilja säga att jag delar med mig, eftersom jag inte vill låta ego. Men det gör jag inte. I dessa tider, när många hittat ut i naturen, har vi ju sett vad som sker med olika platser. De slits och blir sköra. Men det är inte bara det. Jag ser smultronställen som lokalbefolkningens små rekreationsoaser, och därför behöver de skyddas.
Linda Staaf är friluftsentreprenör. Hon arbetar med turism och föreläser om hållbar turismutveckling. Hon brukade dela med sig av sina smultronställen i hemtrakten kring Omberg i Östergötland, men gör det inte längre.
– Folk säger att alla har rätt att skriva och tipsa hur vi vill i sociala medier. Men vilka moraliska rättigheter har du att dela en plats som kanske inte har infrastruktur att ta emot massa besökare? Sitt där och njut, sedan kan du tacka och gå. Vad handlar behovet om att bara dela och sprida vidare?
FÖRE OCH EFTER INSTAGRAM
Linda Staaf beskriver smultronställen som lugna, avskilda och fina. Att de är viktiga för vår folkhälsa och livsglädje. Hon har flera exempel på när det barkat åt fel håll. Som den sommaren när man fick ringa in till lokalradion i Jönköping och berätta om sina smultronställen i hembygden. En person ringde in och tipsade om sin favoritplats – en öde strand vid Vättern.
– Den stranden var aldrig öde igen.
Det finns en rad exempel på mer kända platser som gått liknande öden till mötes. Som Trolltunga i Norge. Linda Staaf berättar att den ikoniska klippan brukade besökas av cirka 500 personer årligen runt år 2009, mestadels lokalbor. 2016 besöktes klippan av 85 000 personer – och jag hittar en siffra som säger att det under pandemiåret 2020 kom 130 000.
Linda har en teori om varför.
– Det som hände däremellan var Instagram. Vi pratar alltså om instagramturism. Besökare åker dit och fotar och visar upp i sociala medier. Det är ett så tråkigt sätt att se platsen, man upplever den inte. Som om man har en checklista på platser att ta selfies på. Det är sorgligt för dem som lever där, och även för människorna som reser på det sättet.
Linda Staaf ser det som att hon har ett ansvar, både som individ och som turismföretagare, och att hon delar det med influencers och media.
– När vi kommunicerar en plats, måste vi se till att det finns en bra balans mellan turisterna och lokalsamhället. Jag kan ju välja att kommunicera det snyggt så att det blir en genuin upplevelse för alla, inte bara köra på utan att ha reflektion i det. Inte bara tänka på följare, läsare eller besökare – alla har en skyldighet mot människorna som lever där. Det är väl en sak att tipsa lite kompisar, men en helt annan att lägga ut på ett stort konto eller tipsa i en tidning.
EN VÄNTAD UTVECKLING
Det är tydligt att sociala mediers inverkan, i kombination med människors ökande friluftsintresse, har maxat trycket på naturen. Ett svenskt exempel är Blanktjärn i Vålådalens naturreservat. Efter ett viralt filmklipp blev den redan välbesökta platsen formligen nertrampad och söndercyklad. Den smaragdgröna tjärnen fick till slut spärras av.
Kalle Grahn, kommunikatör och skribent med ett förflutet som redaktör på Utemagasinet, bor i Undersåker i närheten av Blanktjärn. Han tycker att utvecklingen på platsen är trist – men väntad.
Han anser ändå att smultronställen absolut ska delas, och gör det gärna själv.
– Nej, det är inte jättekul att det är 35 andra på ens hemliga lilla badställe, men det är inte det som det handlar om. Vi måste fråga oss om det kanske ändå är värt att offra vårt eget smultronställe för att behålla tio andra smultronställen? Det handlar om the greater good.
Det Kalle Grahn menar är att platser som ligger nära allfarvägarna borde få vara tillgängliga och därmed okej att tipsa om. Detta för att ge oss möjlighet att skydda mer vildmarkslik natur som inte är tillgänglig – som Sarek och andra fjällområden utan infrastruktur.
– Det måste till ett helhetsperspektiv som ser denna fråga ovanifrån. Om vi tillgängliggör dessa smultronställen, kan folk lära sig att måna om och skydda andra platser. Då blir det inte vindkraftverk precis överallt.
INTE PÅ MIN BAKGÅRD
Kalle Grahn berättar om kabinbanan i Åre, som byggdes på 1960-talet. Man ville skapa en attraktion, ett resmål. Avsikten var att turismen skulle rinna ut i dalgångarna Storulvån och Vålådalen. Västjämtland hade redan infrastrukturen med tåg och närhet – nu behövdes människorna.
– Det fanns möjlighet att tillgängliggöra dessa platser för att lära folk om naturen och dess värden, där det kan göras på ett säkert sätt. Den platsen var och är Jämtlandsfjällen, inte Sarek. Det liknar den nordamerikanska nationalparkstanken på många vis.
Han tar Fulufjället i norra Dalarna som ett annat exempel.
– I Fulufjällets nationalpark är vattenfallet Njupeskär fullt tillgängliggjort. Det är också dit de flesta besökare vandrar. Endast en liten procentandel kliver utanför dessa stigar. Tanken bakom är god – det handlar som sagt om att tillgängliggöra vissa platser för att skydda andra.
Problemet, menar Kalle Grahn, är att den nordamerikanska nationalparkstanken har slarvats bort av myndigheter och markägare, och att det saknas ett ansvar i frågan – samt diskussion.
– Anledningen till att det har gått som det gjort med Blanktjärn, är att myndigheter och markägare inte diskuterar ett holistiskt sätt att hantera frågan. Alla jobbar efter premissen not in my backyard. Det är tragiskt. Det skulle mycket tidigare kommit till något slags infrastruktur, för det var tydligt att besöksmängden ökade.
GAMLA PLATSER ÅTERUPPTÄCKS
Precis som Linda Staaf trycker Kalle Grahn på individens ansvar i friluftslivet, vilket inte minst är viktigt när man rör sig på välbesökta platser.
– Man cyklar inte på en stig som är lerig, det vet cyklister. Som vandrare går man på spången och man eldar inte på klippor. När man inte är rädd om skör natur blir den förstörd. Det krävs att vi som individer reflekterar också, annars förstör vi för oss själva, säger han.
Att prata öppet om våra smultronställen, väl valda sådana, är enligt Kalle Grahn viktigt ur hållbarhetsperspektiv. Vi måste acceptera att dessa platser förvaltas på sätt som vi kanske inte hade önskat själva.
– Personliga små hideouts i skogen runt knuten kommer man ha hundratals av i sitt liv. Någon försvinner, och du hittar nya. Man kan inte hålla fast vid sina platser, för människorna i den vägnära och lättillgängliga naturen blir bara fler. Man får väl flytta annars, det saknas inte fin natur i Sverige där vi kan njuta ensamma. Kanske är platsen du bor på alltför bebodd.
Han menar att det är lönlöst att kämpa mot denna utveckling, men vi måste hitta sätt att hantera den.
– Historiskt har vi i Sverige enbart ägnat oss åt att skydda, genom till exempel nationalparker. Det är inte ytterligheterna ”skyddat” och ”lättillgängligt” som är problemet – det är platserna i gråzonen däremellan, där en balans krävs i takt med fler besökare. Ditt eget smultronställe, till exempel. Berörda måste ta ett aktivt ansvar för kanalisering och zonering och sluta prata öppet eller stängt.
DE FLESTA FÖLJER LEDERNA
Det omvända scenariot syns i områden som en gång varit vältrampade, men inte alls vandras i stor utsträckning idag. Många vandrar exempelvis Jämtlandstriangeln, men få använder de igenväxta stigarna till Blåhammaren från norr. Samma sak har hänt i Anarisområdet, där Anarisstugan lär vara den minst besökta av STF:s fjällstugor.
Detta är platser som troligtvis kommer att återupptäckas, i takt med att nya friluftsentusiaster söker sig vidare från de mest uppenbara rundorna. Kalle Grahn påpekar att det är likadant med utfiskade vatten. De besöks inte på länge, men så plötsligt kommer fisken tillbaka och gamla smultronställen återupptäcks.
Anna Hansson är vd för Destination Vemdalen och brottas ständigt med att hitta en fin balansgång mellan att uppmuntra turism till trakten, men samtidigt på ett hållbart sätt.
– Om man tittar på Trolltunga och Preikestolen i Norge så hade man nog aldrig kunnat tro att det skulle bli så enormt många besökare. Utvecklingen har gått snabbt på många platser. Detta drabbar ju främst markägare som upplåtit sin mark för några besökare, men kanske inte för mängder med turister. Det drabbar också naturen och i längden besökarna. Detta är en aktuell fråga i vårt hållbarhetsarbete – hur kan vi lyfta reseanledningar till Vemdalen, men ändå undvika överturism?
Ett sätt är att marknadsföra så kallade svaga säsonger.
– Vi lyfter boende, restauranger och det som är viktigt för att skapa hållbara naturupplevelser. Vår strategi handlar om att sprida ut gästerna under hela året och att ha mer fokus på innehåll. Vi ropar inte bara ”kom hit”, utan berättar vad man kan göra på olika platser och när. På så vis sprider vi ut gästerna, säger Anna Hansson.
Destination Vemdalen väljer aktivt vilka smultronställen de tipsar om, och vilka de inte lyfter.
– Fettjeåfallet är en plats som skulle kunna drabbas av överturism. Den marknadsförs av sig själv och vi lyfter den inte som tips eftersom många besökare ändå hittar dit. Däremot har vi renoverat stig, broar och fästen på ett hållbart sätt tillsammans med markägare. Där hade vi framförhållning och skyddade på så vis platsen från slitage.
Anna Hansson poängterar att större delen av fjällvärlden inte har så många besökare, och att få gäster ger sig iväg utanför de leder man tipsar om.
– Det är bra att gästerna är kanaliserade på de stora lederna, då kan andra områden skyddas. I dessa tider när saker kan delas snabbt och till många, måste alla tänka några steg extra innan man börjar outa platser. Man får fråga sig: är detta bra att kommunicera ut, kan vi hantera många gäster?
REFLEKTION OCH ANSVAR
Också Anna Hansson lyfter den enskilda individens ansvar. Den som saknar friluftskunskap behöver läsa på, eller rådfråga någon mer erfaren.
– Många av våra besökare är inte skolade i hur man hanterar fjällmiljön, de är inte barn till människor som verkat i naturen. Den generationen måste lära sig hur man gör, och det ansvaret ligger på gästen – men också på oss som tar emot dem. Viktigast är nog att vi alla reflekterar kring vad vi gör i naturen och hur vi förmedlar våra upplevelser.
Det händer förstås att gäster som besöker Vemdalen hittar egna smultronställen, bortom de som lyfts fram i turistbroschyrerna, och tipsar sina följare på Facebook eller Instagram. Det har Anna Hansson ingenting emot.
– Om gäster hittar nya platser ser jag det som något positivt. Om dessa hemliga smultronställen börjar spridas frekvent får vi göra en plan framåt för dessa.
Kanske finns det inget facit. Tiden är ny, människorna i naturen blir fler och den riktiga vildmarken allt mindre. Även om våra tre intervjupersoner har olika ingångar i frågan är de överens om att det krävs reflektion och större ansvarstagande, både uppifrån och på individnivå.
Samtidigt bör vi kanske reflektera över vår lust att besöka samma platser som alla andra, menar Linda Staaf. I synnerhet de hotade.
– Jag har aldrig varit vid Blanktjärn, men jag ville dit förut. När man började uppmärksamma slitaget ångrade jag mig. Varför ska man skynda sig att besöka en plats som är på väg att gå om intet, och på så vis bidra till förstörelsen? Så borde egentligen alla känna. Alla förlorar ju på det här i slutändan.