Varför mår vi bättre i naturen?

Att vi mår som bäst i naturen har blivit ett nutida mantra. Men handlar det om belagda hälsoeffekter, eller är det mest placebo? Utemagasinet söker svaret i svensk forskning och modern ekopsykoterapi.

Text: Cajsa Rännar, Illustration: Pia Koskela

Harald Born var drygt 30 år, och känd bland vänner och arbetskamrater som den outtröttlige äventyraren. Alltid med något nytt på gång, alltid glad och initiativrik. Själv tyckte han att han hade så dålig kondition. Kompisarna gick om honom på berget, magen var i olag mest hela tiden och inget kändes riktigt skoj. Men man ska ju inte gnälla, tänkte han, och bet ihop. Tränade lite till. Pressade sig lite till.

Men plötsligt gick det inte längre. Allt ­brakade ihop. Harald, den glade äventyraren, hamnade på intensiven och långa medicinska utredningar tog vid. Längs vägen uppdagades en allvarlig fysisk sjukdom, en npf-diagnos och en kropp så sönderstressad att inget riktigt höll ihop längre. 

Självbilden grusades och det blev mycket mörkt runt Harald. Inget var roligt. Väldigt lite kändes meningsfullt. Men vännerna fanns där. Och naturen.
– När man inte orkar någonting kan man ändå orka sitta tyst vid en eld, konstaterar han. Det är så kravlöst att umgås utomhus. Jag är så enormt glad att mina vänner förstod att de skulle ta med mig ut när jag mådde som sämst. För när jag väl kom ut mådde jag alltid lite bättre, allt blev lite ljusare. Att sitta hemma och titta på väggarna hjälper ingen.

En avgörande skogstur

Minnet av en särskild sådan situation lever starkt i Harald fortfarande, flera år senare. Det var precis innan han skulle genomgå en stor operation, en operation där utgången inte var given och som skulle påverka hans hälsa resten av livet. Gick operationen dåligt kunde det sluta riktigt illa. 

Tankarna var tunga och framtiden kändes mörk dagarna innan operationen. Då tog en gammal vän med sig Harald och varsin hängmatta ut till en liten skog vid en liten tjärn. Där låg de sedan i sommarnatten och pratade om livet. Och där, omsluten av naturen, kunde Harald känna hur mycket han redan fått. Hur mycket han upplevt. Hur många platser och möten med människor han hade fyllt livet med. Att oavsett hur det skulle gå sedan kunde han njuta där och då, vid den lilla tjärnen utanför Älvsbyn.

– Den där kvällen gav mig något av en aha-upplevelse. Det var som att jag fick ett peptalk inte bara av min vän i hammocken intill, utan av hela naturen. Jag gick in i operationen med en väldigt bra inställning, med känslan att jag har haft det extremt bra, oavsett hur det skulle gå. När jag tänkt tillbaka så kan jag se att den var nog väldigt avgörande, den där lilla skogsturen. De mörka tankarna skingrades och jag tror att när jag sen rullades in på operation så var jag inte stressad, utan jag hade mestadels bra tankar. Det tror jag gjorde stor skillnad, både för operationen och hur det gått sedan. 

Psykoterapi i naturen

Harald har fått en del men av den under­liggande sjukdomen, som han kommer att få leva med. Men han mår bättre än han gjorde innan den stora opera­tionen – både fysiskt och psykiskt.

– Jag har fått en extremt stor respekt för vad det ger att öppna sig och vara mer sårbar. Jag har helt klart blivit bättre på det. Jag biter ihop mindre, är mindre tuff. Det borde fler prova. Och att göra det utomhus, när man vandrar eller bara sitter och glor vid en eld, det är så himla mycket lättare. 

Ulrika Ernvik är legitimerad psykoterapeut och har skrivit boken Ekopsykoterapi, där hon i den första skriften på svenska sammanfattar både metoder och resultat av att bedriva psyko­terapi i naturen. Och hon känner så väl igen det Harald Born berättar.

– Begreppet ekopsykoterapi är rätt nytt på svenska, men har funnits i internationella sammanhang en längre tid. Under pandemin började jag erbjuda mina klienter att ses utomhus istället för över videolänk, och upptäckte vilken extra dimension naturen gav till terapin. Det är inte en världsnyhet, det finns beskrivet i litteratur på ­engelska tidigare, men i Sverige är det inte så vanligt. Och det är lite märkligt, för det är väldigt effektivt.

Naturen öppnar dörrar

Dels handlar det enligt Ulrika Ernvik om att själva rummet är så flexibelt. Ulrika träffar många barn i samtal, barn som har med sig en förälder. Föräldern­ behöver höra vad som sägs och ibland kanske stötta barnet, men ska inte ta för mycket plats eller vara i vägen för samtalet. 
– På en promenad i skogen är det mycket lättare för föräldern att hålla sig i bakgrunden, än när man sitter stilla runt ett bord. Det blir naturligt för föräldern att gå några steg bakom. 

Ulrika Ernvik konstaterar att det också är mycket lättare att nå fram till barn och prata om svåra saker när de samtidigt kan kasta kottar eller balansera på en stock. 
– Genom den spontana leken och rörelsen låser vi upp så många dörrar inom oss. Det går absolut­ att öppna de dörrarna även i ett stillasittande samtal inomhus, men utomhus blir det så mycket enklare och kommer mer naturligt.

Och det är inte bara barn som har lättare för att öppna sig och prata om svåra saker utomhus.  
– Jag har mycket parterapi också, och där kan det ju bli ganska mycket känslor och hårda menings­utbyten. Det är också väldigt mycket bättre att göra utomhus, där det är lättare att vara tyst en stund, tänka efter och kanske lugna sig, om det behövs. ”Ska ni tjafsa är det bättre att ni tjafsar på skogspromenad”, ­brukar jag säga – det blir sällan lika hätskt då! 

Rikta din blick utåt
Själva naturrummet och flexibiliteten det erbjuder är förstås viktigt, men Ulrika Ernvik pekar också på en annan effekt av naturen som är en väldig tillgång i psykoterapin. 
– Naturen har en lugnande effekt på oss. När ett barn som har mycket arga känslor inom sig får i uppgift att krama ett träd så händer något. Systemen­ lugnar sig och det går att nå fram på ett helt annat sätt i samtalet. Det gäller såklart för vuxna också, men med barn blir det så extra tydligt att det hjälper att lukta på de multnande löven, att  ligga och känna gräset under sig och att titta på och fantisera om molnen. Utomhus blir det lätt att flytta fokus utanför sin egen kropp och få lite paus från det som är jobbigt inuti. 

Förundranseffekten, kallas ofta det här. Att kunna ta in till exempel olika naturfenomen och ­förundras över dem. Att se mönster, känna lukter och ta in vyer. Och det är en effekt som har visat sig kunna lindra psykiska tillstånd, till exempel mildare depressioner. 
– Det är viktigt för oss människor att vara en del av något större, att känna att vi har en plats i ett större sammanhang. När vi möter naturen och riktar vår uppmärksamhet mot den får vi syn på det riktigt stora sammanhang som vi alla är en del av, och det är för många väldigt läkande. Det är ingen nyhet att vårt sätt att bo i städer och fjärma oss från naturen är utmanande för vår psykiska hälsa, men man har inte förrän ganska nyligen lyft in den kunskapen i behandlingsmetoder. Att vistas i naturen, att förundras över den och att känna sin egen lilla plats i det stora, kan vara läkande i sig.

En del av Ulrika Ernviks patienter är utmattade­ eller deprimerade. Då är inga energiska skogs­promenader aktuella. 
– Då tar vi ut varsin stol och bär ner dem till sjön som ligger strax intill mottagningen. Och så sitter vi där och samtalar. Lugnet den miljön bidrar med gör stor skillnad, jämfört med att sitta inne i ett behandlingsrum. 

Ett slags ljudlig tystnad 

På Linnéuniversitetet i Växjö har man under flera år studerat hur naturen påverkar personer som mår dåligt av stress, och även om det är svårt att hitta en relevant kvantitativ mätmetod har det på olika sätt blivit tydligt att naturen har flera positiva effekter på vårt mående. Jenny Lovebo ledde till exempel en studie där deltagarna fick skogsbada två gånger i veckan, en timme per gång, i fyra veckor.
– Skogsdagböcker och intervjuer visade att deltagarna kände en samklang med, och harmoni i, skogen. De upplevde ett slags ljudlig tystnad som hjälpte dem till en medveten närvaro, och skogen hade också en läkande kraft som bidrog till vila och andrum.

Vad är det då, mer specifikt, som får oss att må bra av utelivet? Det finns många teorier, där en intressant sådan handlar om att träden utsöndrar ett ämne som får oss att bli lugna.
– Men det kan inte vara hela förklaringen, säger Jenny Lovebo, lektor i vårdvetenskap.  Många vittnar om att de kan uppleva samma lugn när man tittar ut över havet eller är i fjällen, och där finns ju inga träd. Så så enkelt kan det inte vara. 

Snarare kan man vara ganska säker på att det är en kombination av många olika effekter som samverkar och gör oss både lugnare och piggare av att vara i naturen. 
– Det finns olika studier som undersöker olika delar av hur naturen påverkar oss människor, men för att få helheten behöver vi mer kunskap.

Jonas Ahnesjö är även han forskare på Linné­universitetet men med en bakgrund som biolog. Han och hans team har fokuserat på hur natur­vistelse påverkar kroppen rent fysiskt – vilket ­faktiskt inte tycks vara så mycket alls. 
– Däremot lockar vistelse utomhus till mer fysisk aktivitet, och det vet vi ju är bra på många olika sätt, både fysiskt och psykiskt. Men att det skulle finnas någon direkt koppling mellan utomhus­vistelse och till exempel ett stärkt immunförsvar, det kan vi inte påvisa. Inte än i alla fall. 

Vi orkar mer utomhus

Jonas Ahnesjö och hans team har bland annat tittat på de vita blodkroppar vi har i kroppen och hur de beter sig när vi rör på oss utomhus. Fysisk aktivitet sätter igång frigörandet av vita blodkroppar, vilket är bra, men det är egentligen ingen skillnad om man rör sig inomhus eller utomhus. Det finns dock en sorts vita blodkroppar, monocyter, som man upptäckt reagerar annorlunda ute än inne. 
– Men vi förstår inte riktigt varför. Och jag kan inte ens säga om det är bra eller dåligt, skrattar Jonas. Det är så mycket vi inte vet än.  

Men det finns i alla fall en sak som skiljer utomhusrörelse från inomhusrörelse, visar forskning vid Linnéuniversitetet: När vi rör på oss utomhus upplevs aktiviteten som mindre ansträngande, jämfört med motsvarande arbete inomhus. Man skulle kunna säga att vi orkar mer ute. 
– Våra testpersoner, som alla var över 65 år, fick sitta på testcyklar både inomhus och utomhus. Sen fick de uppge hur de upplevde ansträngningen, som generellt var ganska låg. Och de upplevde alltså samma ansträngning som mindre jobbig när de var utomhus. 

De här resultaten vill Jonas Ahnesjö nu ta vidare i nya studier.

– Nu är vi nyfikna på vad som händer om vi har testpersoner i alla åldrar och också skruvar upp intensiteten i den här ansträngningen lite mer. Det finns det som tyder på att återhämtningen efter ansträngningen blir bättre om den utförs utomhus, men det har vi inte kunnat mäta än. Och det vore spännande att se om det stämmer. 

Många går ju omkring med en vag känsla av att man ”vet” att det är bra att vistas utomhus. Och det är en så etablerad sanning att den enligt Jonas Ahnesjö riskerar att smyga sig ända in i forskarvärlden. 
– Det är lätt att gå in i forskningsprojekt med en tydlig bias, alltså förutfattad mening, om att det är bra för oss att vara ute. Och att man så gärna vill att resultaten också ska visa det. Men våra gör alltså inte riktigt det. De visar inte på motsatsen heller, men den stora fysiska hälsovinsten tycks ligga i rörelsen i sig, inte om den utförs inomhus eller utomhus. Och det kan ju vara viktigt att veta, till exempel för den som av olika skäl inte har möjlighet att röra sig så mycket utomhus. 

Det är ingen quick-fix 

Att den fysiska aktiviteten har stor betydelse för välmåendet, oavsett var den bedrivs, framhåller även Ulrika Ernvik. Men som lockbete kan naturen i många fall fungera bättre än löpband eller gymnastiksalar.
– Jag rekommenderar ofta familjer som har det jobbigt av olika anledningar att vara ute mycket, för att naturen lockar till rörelse. 

Hon menar att det kan vara till stor hjälp för både familjer och individer att vården erbjuder samtalsterapi utomhus. Många kan behöva handfasta exempel på vart man kan gå och vad man kan göra utomhus. 

– När man varit ute på lek eller promenad med mig en gång känns det ofta enklare att göra det på egen hand sedan. Det är en bi­effekt som kan vara nog så viktig, säger hon. 

Harald Born är glad att han redan hade utomhuslivet i sin verktygslåda när han blev sjuk. Och vänner som såg till att han också använde sig av det verktyget. 

– När allt är som mörkast är det lätt att man fastnar inne i soffan. Och där är det lätt att man hamnar i en nedåtgående spiral. Mitt tips är att gå ut, även om du är trött och inget känns roligt. Det är ingen quick-fix, det är inte som om allt blir bra bara du öppnar dörren, men det ­hjälper. Det gör verkligen det. 

En viktig nyckel, betonar han, är att våga öppna sig och vara uppriktig med hur man mår med människorna man har omkring sig. 
– Och även det är så mycket lättare att göra när man är ute.