Snötagen - Möt Anders Bendix

Snötagen - Möt Anders Bendix

Han har grävt fram döda och levande ur laviner och lärt sig en del på vägen. Möt olycksmagneten, guiden och lavininstruktören Anders Bendix.

Somliga människor har en tendens att hamna i händelsernas centrum. Anders Bendix har haft oturen att hamna mitt i ett antal lavinolyckor. Sex människor har han grävt upp ur snömassorna, varav två överlevare som hittades snabbt tack var rätt utförd kamraträddning och att offren var utrustade med transceiver, lavinsändare. De fyra andra är idag döda.

- Är man ute tillräckligt mycket så inträffar en olycka förr eller senare, stor eller liten, rent statistiskt fungerar det på det sättet. Det fungerar precis på samma sätt som bilåkning. Finns det en yrkeschaufför som aldrig sett en trafikolycka? Valet är att åka skidor eller inte och väljer man att göra det finns riskerna där. Det är det enda synsätt man kan ha. Det handlar istället om att hela tiden minimera riskerna, säger Anders Bendix.

Det har tagit några år av erfarenheter att komma till den insikten. Han är en försiktig kille, privat såväl som ute på fjället. Han kör bil som en gammal gubbe med hatt, men är inte på något sätt omedveten om att han befinner sig mitt i trafiken. Tvärtom. Han kör lugnt genom en dold kurva eller över ett krön där sikten är obefintlig. Något eller någon kan befinna sig på vägen. Samma sak på fjället. Han stannar ryggmärgsmässigt i skydd i lavinterräng, åker alltid en och en och har jämt och ständigt med sig lavinsäkerhetsutrustningen i ryggsäcken.

Anders Bendix tänker alltid på konsekvenserna av en handling, ett instinktivt beteende han utvecklat på fjället. Det är ett sätt att minimera riskerna.

Tecknen finns där

Kebnekaise fjällstation har ännu inte öppnat, det är januari. Det är kallt och vädret är grinigt. Hård vind och den relativt tidiga säsongen gör att snön är ojämnt fördelad i sluttningen ovanför fjällstationen som vanligen kallas Personalbacken. Anders och fyra andra är på väg uppför på stighudar.

Hela gänget har gått lavinkurs, de är unga men har ändå lyckats samla på sig en del erfarenhet. De är rätt utrustade med spade, sond, transceiver och första hjälpen.

Redan tidigt gräver de och är överens om att snöförhållandena är instabila. Gruppen fortsätter mot Storsten, en tre-fyra meter hög stenbumling som ligger 300 höjdmeter upp från stationen. Strax därefter beslutar de sig för att vända, på grund av den instabila snön, och beger sig ut i stenskravlet till höger. Det är när gruppen håller på att ta av sig skidorna som det händer, någon kliver på en triggerpunkt och hela sluttningen sätter fart. Anders berättar:

- Instinktivt försöker jag springa uppåt, det är ungefär som att springa på ett rullband, men när lavinen spricker upp försvinner jag sittande i snömassorna. Vid ett par tillfällen försvinner jag ner men genom att räta på kroppen kommer jag upp till ytan igen, det händer två gånger.

När allt stannar, lika plötsligt som det börjat, är Anders ovanpå snön. Fyra personer har åkt med och en är begravd. Lavinen har, på grund av att sluttningen lutar svagt i sidled, svept med personer som borde ha befunnit sig i säkerhet i stenskravlet. Storsten är täckt av snö.

Efter några ögonblicks förvirring slår alla fyra som befinner sig på ytan om sina transceivrar till sök. Efter några minuter hittar de den begravde på en dryg meters djup, blek och nedkyld. Under räddningen har man kallat på hjälp och snart anländer en ambulanshelikopter.

Slutet gott

- Incidenten i Keb gör att jag idag är mycket uppmärksam på lokala skiftningar i snödjup och lutning i terrängen. Förutsättningarna kan snabbt förändras och vara helt andra några hundra meter längre bort. I Keb befann vi oss i terräng där det enligt alla skolböcker inte ska kunna gå laviner. Lutningen var svag, snölagret var tunt och vi befann oss mer eller mindre på en stenrygg.

- Samtidigt säger samma skolböcker att man ska vara uppmärksam på terrängen högre upp. Och det var därför vi beslutade oss för att vända. Vi utlöste lavinen. Men den släppte längre upp där lutningen var större och snölagret djupare. Dessutom färdades lavinen i sidled på grund av bergets lutning och den rygg som borde ha varit en säker plats hamnade plötsligt mitt i skottlinjen.

Att lära sig se dessa små variationer är viktigt, berättar Anders Bendix. Idag har han en rad lavinutbildningar bakom sig. Han har arbetat som pistör i Riksgränsen, Björkliden och Åre, som topptursguide på Kebnekaise fjällstation, i norska Hemsedal och Riksgränsen och som heliskiguide i Riksgränsen. Han anlitas för lavinkurser och guideuppdrag i både Sverige och Norge.

Så dör människor i laviner

Ett par år senare är det dags igen. Den här gången gör de allt rätt, ändå går det illa. Riktigt illa. Trots att det var en tid sedan det snöat har vinden drivit hårt över bergen. Ett uppenbart tecken på lavinfara redan vid frukostbordet. Dessutom vet Anders och kompisen att området de åker i, Le Tour, har ökända hala ängssluttningar som lurar under snön. Sluttningar i vilka snön binder uselt.

De åker i böljande men inte alltför brant terräng, medvetna och alerta på riskerna. De anpassar åkning och terrängval därefter. De kan inte området fullt ut och hamnar ovanför en stor gryta. Den där magkänslan, som Anders menar utvecklas med erfarenhet och kunskap och blir ett allt vassare verktyg med åren, säger ifrån. Med de rådande förutsättningarna känns det inte bra och alla synliga tecken säger detsamma.

Andra åkare passerar dock och åker utan avstånd från varandra rakt ut i grytan utan att tveka. Trots att det tycks gå bra väljer Anders ändå att ta sig åt sidan för en säkrare väg ner där terrängen erbjuder mer skydd.

- I liften på väg upp igen pratade vi om den där magkänslan. Grytan var en uppenbar terrängfälla med bara en väg ut. Sluttningarna runt om var konvexa och laddade med snö. Alla signaler sammantaget sa en och samma sak - det var helt enkelt fel ställe att vara på just då, berättar Anders

Nästa åk väljer de att åka runt för att nå den säkrare terrängen på andra sidan av grytan. Då har det värsta redan hänt, hela grytan har släppt och en kille irrar runt i rasmassorna. Anders och kompisen är först på plats. När Anders frågar vad som inträffat får han reda på att fyra personer är begravda och att en av dessa saknar transceiver.

Efter några minuter, det har nu gått uppemot en kvart sedan lavinen gick, hittar de det första offret, en tjej. Hon är död, telemarksbindningarna sitter kvar på fötterna men skidorna är bortslitna av krafterna i lavinen. Strax finner de också en kille stående i snön, på någon meters djup men vid liv. Samtidigt hittar Anders kompis ännu en tjej som varken har andning eller puls. Läkarna får igång henne men hon dör två veckor senare på sjukhus, troligen på grund av den syrebrist hon utsatts för.

Dessa tre hade transceiver. Den fjärde personen som saknade lavinsändare hittas först två veckor senare med en typ av ekolod på fem-sex meters djup. Detta sker mitt i ett skidområde. Det tar ändå minst en kvart innan skidpatrullen är på plats och upp mot 30 minuter innan helikopter, läkare och hundpatrull är där.

Det bevisar en sak med största tydlighet: du måste vara självförsörjande med rätt kunskap och utrustning för att hinna rädda liv, oavsett om du befinner dig i vildmarken eller ett skidsystem.

- Jag pratade senare med killen vi hittade stående i snömassorna. Det visade sig att hela gruppen stannat tillsammans på en plats strax nedanför kanten till grytan där de trodde de befann sig i säkerhet. Att endast stanna på säkra platser och att bara åka en i taget i terräng som denna ska vara en regel.

- En erfarenhet jag fick med mig från denna händelse, förutom att man måste vara självförsörjande, är att inte låta sig störas eller lockas av andra åkare. Om man själv beter sig disciplinerat måste man ändå se upp med tokdårar som befinner sig högre upp och potentiellt kan dra ner snö. Då är det bättre att vänta tills faran är över, menar Anders.

Intresset för vård och säkerhet har alltid funnits där. I arbetet som pistör och guide är det just detta det handlar om - att förutse laviner och olyckor och sedan ingripa professionellt. Ett arbete som måste genomsyra hela dagen på fjället, ett arbete som aldrig upphör.

Nästa dag är en annan med nya förutsättningar, ofta skapade av väder och vind. Väderförändringar går inte att förutsäga men kräver omedelbar anpassning.

Rätt men ändå fel

I S:t Anton ytterligare några år senare kommer Anders och kompisarna undan med en hårsmån. Det har fallit riktigt mycket snö och de åker liftnära i säker terräng men allt eftersom dagen går flyttas gränserna successivt utåt i skidsystemet, i takt med att lössnön åks upp. Som avslutning på dagen har de kikat ut ett åk med ett fåtal spår. Insteget är en konkav sluttning, vilket i regel innebär stabilare snöförhållanden. Åket går sedan över en platå fram till ett stup där det viker av åt sidan.

De åker en i taget. Första personen stannar lite olyckligt på en kulle framför stupet, men det är trots allt långt ner dit. Spåren letar sig successivt allt längre ut i brantare terräng. Plötsligt släpper sluttningen, skidåkaren som utlöser lavinen åker in i skydd bakom klippor. Snömassorna störtar rakt mot vännen som stannat nere vid stupet. Anders och hans kompisar kan inte annat än se på när killen där nere desperat skejtar i sidled för att undvika lavinen som river upp ett enormt snömoln.

I nästa stund blir allt vitt och det är inte förrän snöröken lägger sig som de lättade kan konstatera att han klarat sig.

- I princip gjorde vi rätt, vi åkte en och en och försökte använda terrängen till vår fördel. Men vi gjorde ett stort misstag, eller rättare sagt flera små som tillsammans blev ett stort. Under dagen flyttades gränsen gradvis framåt för vad vi, efter rådande snöförhållanden, upplevde som relativt säker terräng. Man måste vara medveten om de där små stegen när man gradvis lockas längre ut i terrängen i jakten på orörd snö, berättar Anders.

Skoteråkare lever farligt

Den enskilda grupp som ökar mest i olycksstatistiken vad gäller laviner är snöskoteråkare. De saknar i regel rätt utrusning. De rör sig över stora ytor och täcker mycket terräng vilket rent statistiskt ökar sannolikheten att råka ut för en olycka. Farten gör också att de omöjligt kan upptäcka lokala variationer i snölagren. Den senaste skotertrenden med så kallad »high sideing« minskar inte direkt farorna. Det går ut på att åka så högt maskinen orkar och skoteråkaren törs i branta sluttningar.

Anders sitter framför brasan och dricker kaffe på Låktatjåkka fjällstation. Upp smäller dörren, en olycka har skett längre ner i dalgången med skoteråkare inblandade. Anders grabbar ryggsäcken men innan han åker iväg ser han till att någon larmar fjällräddningen.

Tjugo minuter efter olyckan är Anders på plats. Det visar sig vara tre skoteråkare som roat sig med att åka uppför sluttningen. De har turats om att filma, liggandes på magen, rakt under branten. Det är filmaren som begravts. Lavinen är trots allt begränsad, brottkanten är ett 40-tal meter bred men situationen är ändå näst intill hopplös. Skoteråkarna har varken spade, sond eller transceiver och det som finns till hands är Anders enda sond. Han gör vad han kan.

Efter 20 minuter kommer en helikopter från Björkliden med fler sonder. Samtidigt har fler skoteråkare anlänt till platsen och efter 40 minuter kan man arrangera en fungerande sondkedja. Efter bara ett par minuter finner de mannen på en halv meters djup utan puls och andning. Han dödförklaras av läkare en timme senare efter upprepade återupplivningsförsök. När fjällräddningen till slut anländer på skoter är allt över.

- Trots att lavinen var relativt liten och överblickbar kände jag en enorm maktlöshet ensam med en enda sond. Jag visste så snart jag fått reda på att de saknade transceiver att statistiken inte var med oss. Man överlever helt enkelt inte under sådana förhållanden om man inte har en rejäl tur, säger Anders.

Statistiskt är det faktiskt berättigat att fråga sig själv om man verkligen ska åka skidor i närheten av Anders Bendix. Han är ju som Olyckan själv, en missödesmagnet. Men med den erfarenhet och utbildning han har är han troligen en av de säkraste personerna man kan ge sig ut med.

Sättningar i snön

Lunch på Vassitjåkka i Riksgränsenfjällen. Anders har nyss pedagogiskt förklarat för gruppen varför de inte ska åka ner just där. Det har varit sättningar i snön, ljud som uppstår när snölager kollapsar. Anders berättar för gruppen att det bara är lutningen som hindrar snön från att dra iväg. Istället väljer de ett flackare åk på sidan.

Gruppen lunchar och tittar, kanske med lite avundsjuka, på en annan skara som ger sig ut i det orörda åket de just valt bort. Lavinen går. Ingen skadas eller begravs. I gruppen är de glada över att det i alla fall inte är de som tappat bort skidor och utrustning i snömassorna.

- Det är inte idioter som gör dumma grejer. De saknar bara kunskap och erfarenhet för att vara tillräckligt ödmjuka där ute, säger Anders till gruppen.

Lavinmannen

Namn Anders Bendix

Från Kiruna

Ålder 34 år

Bilåkning Kör som en gubbe med hatt.

Åker skidor Bländande.

Åker helst Gärna i tät skog och dåligt före, alltid irriterar det någon.

Skidglädje Mycket.

Övrigt Ingick bland annat i räddningsarbetet efter två klättrare på Kaskasapakte i augusti 2000 när en helikopter kraschade in i bergväggen några hundra meter längre bort.

Är du en olyckskorp? Kanske.

Av: Kalle Grahn

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!